1.Ett spädbarns hemvist i samband med tillämpning av artikel 11(1) i Bryssel II-förordningen nr 2201/2003 avgjordes av EU-domstolen den 8 juni 2017 i saken OL v. PQ (mål C-111/17). Barns hemvist vid tillämpning av samma förordnings artikel 8(1) prövades av EU-domstolen den 15 februari 2017 i saken W, V v. X (mål C-499/15), den 28 juni 2018 i saken HR (mål C-512/17) och den 17 oktober 2018 i saken UD v. XB (mål C-393/18). Domarna beskrivs närmare i avsnitt 5 nedan.s. 583
2.I sin dom den 8 juni 2017 i målet Freitag (mål C-541/15) tog EU-domstolen ställning till erkännande i Tyskland av en namnändring som en i Tyskland bosatt person med såväl rumänskt som tyskt medborgarskap utverkat i Rumänien. Enligt en tysk lagregel (artikel 48 EGBGB), utfärdad för att genomföra de krav som följer av EU-domstolens dom i saken Grunkin-Paul (mål C-353/06, kommenterad i SvJT 2010 s. 39–41), ska namn förvärvade i annan medlemsstat erkännas om personen vid tiden för förvärvet stadigvarande vistades i den medlemsstaten, vilket inte var fallet i det aktuella målet. Den tyska domstolen undrade dock, som dess fråga uppfattades av EU-domstolen, huruvida Tysklands vägran att erkänna den rumänska namnändringen inte skulle utgöra ett otillåtet hinder för den fria rörligheten i den mening som avses i artikel 21 FEUF. EU-domstolen fann, med hänvisning till personens dubbla medborgarskap och till att två olika namn på en och samma person kan ge upphov till förvirring och olika olägenheter, att så vore fallet om tysk rätt inte erbjöd andra vägar att lösa problemet. För EU-rätten saknar det i princip betydelse vilket internt förfarande som sökanden kan åberopa för att göra gällande sina namnrättigheter, vilket betyder att det räcker att problemet med de olika efternamnen kan undanröjas medelst administrativ namnändring i enlighet med den tyska namnlagstiftningen. — Enligt 30 § i den svenska lagen (2016:1013) om personnamn har den som genom födelse, ändrat civilstånd eller annat familjerättsligt förhållande förvärvat namn i en annan medlemsstat i EU, övrigt EES eller i Schweiz rätt att förvärva det namnet också i Sverige, om han vid förvärvet var medborgare eller hade hemvist i den staten eller hade någon annan särskild anknytning dit. I motsats till den tyska artikel 48 EGBGB uppställs således inte något absolut hemvistkrav. Å andra sidan omfattar den svenska regeln inte utländska administrativa namnförvärv, samtidigt som gränsdragningen mellan dessa och de familjerättsliga namnförvärven inte alltid är solklar. EU-domstolens domslut nämner att den aktuella namnändringen innebar återgång till det namn som personen i fråga erhöll vid födseln, men detta torde inte ha varit avgörande för utgången och det framgår inte av domen om denna omständighet var avgörande för de rumänska myndigheter vilka beviljat namnändringen. I varje fall måste den svenska regeln tillämpas så att artikel 21 FEUF, som den tolkas av EU-domstolen, ges full verkan.s. 583
3.Av stor betydelse för EU:s associationsrätt är domen meddelad av EU-domstolens stora avdelning den 25 oktober 2017 i saken Polbud (mål C-106/16). Bolagsstämman i ett polskt bolag beslutade att bolagets registrerade säte skulle flyttas till Luxemburg. Syftet med ändringen synes ha varit att omvandla bolaget till ett bolag som i associationsrättsligt avseende omfattades av luxemburgisk rätt, samtidigt som styrelsens faktiska säte och bolagets ekonomiska verksamhet skulle kvarstanna i Polen. Enligt luxemburgisk lag kunde det polska bolaget, utan att förlora sin status som juridisk person, på detta sätt omvandlas till ett luxemburgiskt bolag, medan polsk rätt krävde att det polska bolaget, för att kunna avregistreras i Polen, skulle likvideras och sluta att existera. EUdomstolen ställdes i detta sammanhang inför frågan om den polska regeln, vilken försvårade eller t.o.m. hindrade gränsöverskridande bolagsombildningar, var förenlig med bolagets etableringsfrihet som den fördragsfästs i artiklarna 49 och 54 FEUF. EU-domstolen konstaterade att denna etableringsfrihet omfattar rätten för ett bolag bildat enligt en medlemsstats rätt att omvandlas till ett bolag som omfattas av en annan medlemsstats lag. Detta förutsätter dock att villkoren enligt den sistnämnda medlemsstatens lag uppfylls, särskilt såvitt gäller dess kriterium för att fastställa att bolaget har relevant anknytning till landets rättsordning. EU-domstolen påpekade också att i avsaknad av EU-rättslig reglering får varje medlemsstat bestämma den anknytningsfaktor som avgör vilken nationell rätt som ska tillämpas på ett bolag, varvid artikel 54 jämställer bolagets säte, huvudkontor och huvudsakliga verksamhet. Att ett bolag flyttar sitt säte från en medlemsstat till en annan i syfte att omfattas av gynnsammare lagstiftning utgör enligt EU-domstolen i sig inte något missbruk. Att det polska bolaget beslutat att endast flytta sitt stadgeenliga säte till Luxemburg, utan att flytten rörde bolagets faktiska säte, betyder således inte att flytten inte omfattas av artiklarna 49 och 54. Inskränkningar av etableringsfriheten kan visserligen godtas om de är motiverade av tvingande allmänintresse, men den polska lagstiftningens likvidationskrav innebar enligt EU-domstolen en allmän presumtion för missbruk och gick utöver vad som var nödvändigt för att skydda borgenärers, minoritetsägares och arbetstagares intressen. Kravet var därför oproportionerligt och stred mot artiklarna 49 och 54. — Avgörandet bygger på de tidigare domarna Centros (mål C-212/97) och Vale (mål C-378/10, se SvJT 2013 s. 942). Av särskilt intresse är att EU-domstolen bekräftade medlemsstaternas rätt att autonomt välja det anknytningsmoment (såsom registrerat säte, faktiskt säte eller huvudsaklig verksamhet) som bestämmer tillämplig bolagslag och även fastslog att artikel 49 omfattar rätten att flytta det registrerade sätet utan att flytta den ekonomiska verksamheten.s. 584