1.identifieringskravet 4.1 Anknytningsdoktrinen och NJA 2007 s. 475 (”Vägmaterialet”) NJA 2007 s. 475 utgör exempel på ett fall då det legala identifieringskravet inte utgjorde hinder för att en skiljeklausul täckte ett annat rättsförhållande än det avtalsrättsliga rättsförhållande som avsågs med klausulen. Genom hovrättens dom hade det avgjorts med lagakraftverkan att skiljeavtalet täckte kärandens första- och andrahandsgrunder som var av avtalsrättslig art. Målet i HD gällde frågan om skiljeavtalet omfattade också en utomobligatorisk grund. HD:s uttalanden tar inte sikte på identifieringskravet, utan endast på avtalstolkningsfrågan. HD uttalade: Skiljeklausulen kan läsas så att alla tvister som har anknytning till nyttjanderättsavtalet skall avgöras av skiljemän. Även om käranden påstått att ersättningsanspråket inte grundar sig på avtalet utan avser ett anspråk grundat på vållande genom brott, har de faktiska omständigheterna som åberopats direkt anknytning till nyttjanderättsavtalet. Med hänsyn härtill och då de två övriga grunderna enligt lagakraftvunnet beslut skall prövas av skiljemän bör även den tredje grunden anses omfattad av skiljeklausulen. Något förenklat kan man säga att HD ställde upp två krav för att ett utomobligatoriskt anspråk ska kunna prövas av skiljemän med stöd av en skiljeklausul i ett avtal. För det första ska anspråket och de faktiska omständigheterna som utgör grund för anspråket ha direkt anknytning till avtalet (anknytningskrav). Det sägs inte att man ska utföra ett slags motsvarighetsprövning och bedöma om det utomobligatoriska anspråket till väsentlig del grundas på samma fakta som de avtalsrättsliga kraven. För det andra ska samtliga alternativa grunder för ersättningsyrkandet kunna prövas i ett enda sammanhållet förfarande; en uppdelning ska således undvikas. Man kan i detta sammanhang tala om ett krav på sammanhållen prövning.s. 539
2.I ”Vägmaterialet” berördes inte kravet på att skiljeavtalet ska avse ett bestämt rättsförhållande. En anledning till det kan vara att ingen av parterna förde denna fråga på tal. Eftersom käranden inte gjort gällande att skiljeavtalet var ogiltigt till den del det tog sikte på ett icke bestämt angivet rättsförhållande (ett framtida okänt utomobligatoriskt anspråk) saknades det anledning för HD att ta upp denna fråga.s. 539
3.När en prejudikatinstans ska utforma en rättsgrundsats krävs det emellertid att domstolen utsträcker sin prövning till rättsliga grunder och invändningar som inte har framförts. Annars kan rättsgrundsatsen bli vilseledande och felaktig, t.ex. om den vanligtvis inte kan tillämpas på grund av en rättsinvändning som HD inte behandlat i sitt prejudikat. Principen jura novit curia förutsätter att prejudikatinstansen utsträcker sin prövning till alla tänkbara rättsinvändningar och rättsgrunder.s. 539
4.Som exempel på en rättsgrundsats som kommit till efter en rättslig ofullständig prövning kan nämnas den grundsats som gäller för möjligheten att förvärva dold samäganderätt till fast egendom. Den bejakande rättsgrundsatsen beaktade inte JB:s formkrav. Av ett nytt efterföljande prejudikat framgår att formkravet inte behöver vara uppfyllt. I en tvist mellan den öppne och den dolde ägaren ansåg HD att det inte kunde komma ifråga att den öppne ägaren fick åberopa formföreskriften som grund för ogiltighet. Formkravets betydelse hade bort avhandlas i det första prejudikatet trots att ingen formkravsinvändning gjordes.s. 540
5.I ”Vägmaterialet” kan man inte förutsätta att HD ansåg att identifieringskravet var uppfyllt. Senare prejudikat tyder på att frågan lämnats öppen. Det anförda betyder att ”Vägmaterialet” kan uppfattas så att fallet endast rör avtalstolkningsfrågan och inte identifieringskravet. Det var därför möjligt för HD att i ett nytt prejudikat närmare utreda innebörden av identifieringskravet och slå fast att en skiljeklausul inte kan avse ett utomobligatoriskt anspråk ens i fall då käranden åberopat faktiska omständigheter som haft en direkt anknytning till avtalet med skiljeklausul. HD skulle sålunda helt kunna sopa undan prejudikatverkningarna av ”Vägmaterialet” genom att uttala att en skiljeklausul i ett avtal aldrig kan avse ett utomobligatoriskt rättsförhållande, eftersom detta är skilt från det avtalsrättsliga rättsförhållandet som avses med skiljeklausulen. 4.2 Den begreppsmässiga bestämningen av identifieringskravet i NJA 2010 s. 734 (”Tupperware”) I ett fall från 2010, ”Tupperware”, tog HD upp frågan om identifieringskravets betydelse. Prejudikatverkningarna av ”Vägmaterialet” utsläcktes i stor omfattning, men inte helt. Detta har betydelse för hur man ska uppfatta rättsläget efter ”Tupperware”. Innan HD uttalade sig om ”Vägmaterialet” och vad som allmänt borde gälla för skiljemäns behörighet att pröva utomobligatoriska anspråk tog HD upp ett mer speciellt fall. HD tog ställning till frågan om en skiljeklausul i ett avtal omfattade ett konkursbos krav på återvinning enligt konkurslagens regler. Förvaltaren krävde att konkursgäldenärens avtalspart (svaranden) skulle återställa ett varulager som svaranden tagit hand om som delbetalning på gäldenärens skuld. De resonemang HD förde i målets återvinningsdel är rent begreppsmässiga. Det anförs inte några argument för och emot HD:s bedömning att återvinningsanspråk inte utgör ett avtalsrättsligt rättsförhållande som skiljemän är behöriga att pröva enligt avtalets skiljeklausul. De relevanta argumenten förs fram först i senare avgjorda fall. Det begreppsmässiga och argumentationsbefriade resonemanget ter sig som övertygande vid bedömning av återvinningsanspråk, men inte vid bedömningen av vanliga utomobligatoriska skadeståndsanspråk som grundas på att en avtalspart begått ett brott eller handlat i strid mot den skadeståndsrättsliga culparegeln.s. 540
6.I det följande ska först behandlas de domskäl som tar sikte på återvinningsanspråk och sedan de domskäl som rör utomobligatoriska anspråk.s. 541
7.Innan domskälen i återvinningsdelen återges bör framhållas att HD slog fast att konkursgäldenären inte kunde förfoga över sitt konkursbos rätt till återvinningstalan (bristande skiljedomsmässighet). Det framgår klart att HD ansåg att det inte var uteslutet att konkursboet kunde åberopa ett skiljeavtal till sin fördel. Mot den bakgrunden behövde HD ta ställning till om återvinningskravet avsåg ett annat rättsförhållande än det avtalsrättsliga.s. 541
8.Ovan har sagts att domskälens resonemang är begreppsmässiga. Allmänt sett förekommer det många olika slags begreppsmässiga undersökningar. Till begreppsjurisprudensen kan hänföras uppbyggnaden av nya behövliga begrepp och differentieringar och ingående analyser av etablerade begrepp. Kritik har riktats mot att slutsatser dras enbart utifrån ett överordnat begrepp. I återvinningsfallet går slutsatsdragandet emellertid i motsatt riktning. Efter en redogörelse för de relevanta reglernas innebörd dras en slutsats, nämligen att återvinningsanspråk är utomobligatoriska. Det rör sig om kontextuell tolkning. Det är inte fråga om att dra slutsatser utifrån själva begreppet återvinning. Den fråga som ställs kan beskrivas så att HD utreder och tar ställning till om ett av de många begrepp som kan tänkas falla inom avtalsrätten bör hänföras till detta rättsområde. Det är framför allt det snävare begreppet återvinning som undersöks och inte avtalsbegreppets innebörd. Mot denna frågeställning kan invändas att ett viktigt tankeled uteslutits, nämligen frågan om det rör sig om ett sådant specifikt avtalsrättsligt rättsförhållande som har betydelse för tvistlösning. Det rör sig således inte enbart om en civilrättslig fråga utan också i förlängningen om en processuell fråga. Den sista och avgörande frågan rör tvistlösningens form. Frågan om rättsförhållandets art är endast en fråga på vägen mot målet, nämligen att avgöra om återvinning omfattas av tvistlösningsklausulen. Processuella argument kan vara av stor betydelse för tvistlösningsformen, men de behandlas inte i detta fall.s. 541
9.HD beskriver regleringen i återvinningsfall och drar i det efterföljande stycket en slutsats. HD säger sålunda att av det anförda ”följer” att en återvinningstalan inte vilar på konkursgäldenärens avtal i den meningen att gäldenärens rättigheter enligt detta avtal tas i anspråk. Enligt HD är det i stället fråga om ett på lag grundat anspråk, närmast av utomobligatorisk karaktär. HD:s begreppsmässiga slutsats grundas på följande uttalanden. En återvinningstalan avseende ett avtal eller en avtalsprestation berör inte avtalsförhållandet mellan avtalsparterna... Avtalet och därur följande rättigheter och förpliktelser består även om boets återvinningstalan är framgångsrik. I stället innebär återvinning en korrigering av avtalets verkningar såvitt gäller det inbördes förhållandet mellan konkursborgenärerna. Återvinningssvaranden har mot konkursgäldenären därför en på avtalet grundad rätt att få återställt vad han förlorat genom återvinningen. Om t.ex. en betalning återvinns, leder det till att fordringsrätten återuppstår, och den kan till följd av det också bevakas i konkursen. Man kan lätt missförstå HD:s inledningsvis gjorda uttalande att en återvinningstalan avseende ett avtal inte berör avtalsförhållandet. Avtalet utgjorde en nödvändig betingelse för den återvinningstalan som väcktes. Såtillvida rör återvinningen avtalet. Däremot kan man anse att rättsverkningarna av återvinningen inte har något att göra med de rättsverkningar som kan inträda enligt avtalsrätten. När HD talar om korrigeringar avses förändringar som görs med stöd av konkurslagen, inte med stöd av avtalsrättens regler om t.ex. kontraktsbrott. Det är därför naturligt att beteckna kravet som utomobligatoriskt på det sätt HD gjorde.s. 542
10.HD lämnar sedan återvinningsfrågorna och tar upp betydelsen av att det finns ett samband mellan ett omtvistat rättsförhållande och ett annat rättsförhållande som omfattas av en skiljeklausul. Det omtvistade rättsförhållandet kan utgöra ett utomobligatoriskt skadeståndsanspråk. HD anser att ett sådant samband inte annat än i vissa särskilda fall och under mycket specifika förhållanden kan föranleda att tvistlösningsavtalet utsträcks att omfatta jämväl det omtvistade rättsförhållandet. HD tillägger att ett sådant undantagsfall ansågs föreligga i rättsfallet NJA 2007 s. 475 (”Vägmaterialet”).s. 542
11.HD lyfter inte fram några argument som talar för eller emot att skiljeavtalet bör omfatta utomobligatoriska krav som har ett samband med det avtal som innehåller en skiljeklausul.s. 542
12.I ”Vägmaterialet” säger HD alls inte att det rör sig om ett undantagsfall. Troligen utgick HD i det fallet från att skiljemän var behöriga att avgöra alla utomobligatoriska krav med anknytning till det avtal vari skiljeklausulen ingick under förutsättning att kärandens alla anspråk avgjordes inom ramen för ett sammanhållet förfarande. I ”Tupperware” förvandlas denna rättssats till ett undantag. Rättssatsen utsläcks inte helt med motivering att HD i ”Vägmaterialet” med orätt ansett det legala kravet vara uppfyllt. Man kan tycka att det hade varit en följdriktig motivering. 4.3 Framförda argument i NJA 2017 s. 226 (”Avräkningsavtalet”) I NJA 2017 s. 226 (”Avräkningsmaterialet”) upprepade HD den grundläggande uppfattningen att det legala identifieringskravet begränsar ett skiljeavtals räckvidd. Med tanke på fall då åberopade omständigheter hänför sig till ett annat rättsförhållande än det som skiljeklausulen avser ansåg HD att det fanns goda skäl för att upprätthålla grundsatsen i ”Tupperware”. Denna uttrycktes åter så att förekomsten av ett samband inte annat än i vissa särskilda fall och under mycket speciella förhållanden kan föranleda att klausulen utsträcks till andra rättsförhållanden. Av intresse är den motivering som anges i ”Avräkningsavtalet”. Det rör sig om tre argument och inte om en sådan begreppsmässig analys som fördes fram i ”Tupperware”.s. 542
13.Det första argumentet avser rätten till domstolsprövning. HD ansåg att en extensiv tolkning av skiljeavtalet kan innebära att en rättssökande förmenas rätten att få sin sak prövad av domstol, trots att han eller hon aldrig har avsett att avtala bort denna rätt. Rätten till domstolsprövning ansågs således var ett argument emot en extensiv tolkning av ett skiljeavtal. Mot HD:s uttryckssätt kan invändas att tolkningen av ett skiljeavtals räckvidd sällan kan grundas enbart på ena partens subjektiva avsikter. Skiljeavtal utgör ofta standardklausuler vilkas syfte parterna sällan har någon specifik uppfattning om. Förklarings- och tillitsprinciperna innebär att man inte kan utgå enbart från ena partens avsikt med avtalet. När en tvist uppkommit anser den ersättningskrävande parten att det är viktigt att samtliga sammanhängande frågor undandras prövning inför de nationella domstolarna i svarandens hemland. Det kan ske genom att skiljeavtalet tolkas extensivt. Däremot försöker svaranden ofta att sätta stopp för ett skiljeförfarande, t.ex. genom att hävda att skiljeklausulen inte är täckande. När parterna har olika uppfattningar om skiljeavtalet ska tolkas extensivt eller restriktivt lämnar tillits- och förklaringsprinciperna i allmänhet inte någon anvisning om hur avtalet ska tolkas. Ett skiljeavtal bör inte tolkas med hänsyn till parternas taktiska preferenser sedan en tvist väl uppkommit.s. 543
14.Det andra argumentet går ut på att en extensiv tolkning skapar fler osäkerhetsproblem än en mera inskränkt tolkning som bygger på en parts rätt till domstolsprövning. HD slog fast att en extensiv tillämpning är ägnad att öka osäkerheten om vilka effekter en skiljeklausul kan få i framtiden. Detta osäkerhetsargument är inte närmare utvecklat och det ska kritiseras längre fram.s. 543
15.För det tredje berörde HD det processekonomiska argumentets betydelse för en sammanhållen prövning och för en uppdelad prövning. Att närliggande rättsförhållanden kommer att prövas i två skilda fora kunde visserligen enligt HD i enskilda fall leda till problem. HD slog fast att detta emellertid inte annat än undantagsvis bör föranleda den lösning som tillämpades i ”Vägmaterialet” med en sammanhållen prövning. HD erkände att problem kan uppkomma vid uppdelad prövning men detta ledde inte till att en sammanhållen prövning ska ske. Det ska bara ske undantagsvis. Det processekonomiska argumentet tillades såtillvida ringa betydelse efter en slags omotiverad frekvensmässig bedömning. Om parter i allmänhet skulle anse att argumentet är av stor betydelse har det med orätt tillagts en alltför liten betydelse.s. 544
16.Sammanfattningsvis kan följande sägas om de tre argumenten. Rätten till domstolsprövning och uppkomsten av en osäkerhet om skiljeavtalets effekter vid en sammanhållen prövning har vägt tyngre än det processekonomiska argumentet.s. 544
17.HD gjorde vissa sammanfattande uttalanden om skiljeavtalets räckvidd. HD betonade att ett kontrakt med en skiljeklausul i princip bara omfattar det eller de rättsförhållanden som regleras i kontraktet och inte andra rättsförhållanden även om de skulle ha anknytning till något kontrakterat rättsförhållande. Till det angivna rättsförhållandet hänförde HD inte bara rättsfakta som grundar förhållandet utan också efterföljande rättsfakta som förändrar eller på annat sätt påverkar detta, såsom uttryckliga eller konkludenta justeringar av avtalsinnehållet, handlande i strid mot kontraktsåtagande och underlåten reklamation. Dessa domskäl får tolkas så att en skiljeklausul inte täcker utomobligatoriska rättsförhållanden och inte heller avtalsrättsliga förhållanden som är fristående i relation till det avtal i vilket klausulen ingår.s. 544
18.HD behandlade i två stycken utomobligatoriska skadeståndsanspråk på ett mera ingående sätt. HD tog upp fall då en skadegörare blir ansvarig för en skada enligt andra rättsliga regler än sådana som är att hänföra till det kontraktuella förhållandet. HD ansåg att det då rör sig om ett rättsförhållande som ligger utanför vad som regleras i kontraktshandlingen och som därmed i princip inte omfattas av skiljeklausulen. Det blir enligt HD särskilt tydligt när handlandet skulle grunda culpaansvar eller vara brottsligt också om skadegöraren och skadelidanden inte hade stått i något avtalsförhållande till varandra.s. 544
19.I det följande knyter sig intresset till de domskäl som behandlar fall då kontraktet utgör en del av en utomobligatorisk grund. HD uppställde undantag från sin princip om att utomobligatoriska anspråk inte omfattas av en skiljeklausul. När det är just åsidosättandet av kontraktet som föranleder culpaansvar eller utgör den straffbara handlingen ansåg HD att en skiljeklausul i vissa fall bör kunna omfatta också anspråk på utomobligatorisk grund. HD tillade att det förutsätter att de rättsfakta som käranden åberopar för utomobligatoriskt ansvar i allt väsentligt svarar mot rättsfakta som skulle kunna grunda kontraktsansvar (motsvarighetsprövning). HD ansåg att en skiljenämnd eller en domstol inte alltid ska låta sin bedömning i behörighetsfrågan styras av hur käranden kvalificerat sin talan rättsligt. HD tillade att den egentliga innebörden i talan måste utrönas och att en part inte bör kunna undgå skiljebundenhet genom att maskera en talan som helt bygger på kontraktet och därför rätteligen faller under skiljeavtalet. Utrymmet för att genom en ”genomlysning” av ett käromål tolka detta som en talan av det slag som skiljenämnd ska pröva måste enligt HD vara begränsad till klara fall.s. 544
20.Denna förordade ordning med olika undantag för en talans egentliga innebörd och för en maskerad talan är inte alldeles lätt att tillämpa. Man frågar sig vilka skäl som ligger bakom dessa principer. HD får förstås så att det är samma skäl som nämnts tidigare i ett visst stycke. Ett angivet viktigt skäl mot en extensiv tolkning var att den är ägnad att öka osäkerheten om skiljeavtalets omfattning. Det kan hävdas att HD:s undantagsprinciper är ägnade att öka osäkerheten och att en annan lösning bort väljas. Det processekonomiska argumentet talar för att uppkomsten av gränsdragningsproblem vid behörighetsprövningen bör förhindras, eftersom de kan leda till långvariga och dyrbara tvistlösningsförfaranden. En parts rätt till domstolsprövning tillgodoses inte fullt ut om en domstol saknar rätt att pröva anknytande utomobligatoriska anspråk om det rör sig om en maskerad talan som har en egentlig innebörd som avviker från hur talan utformats i skrift. 4.4 En övergång till extensiv tolkning av identifieringskravet (HD:s dom 20 mars 2019 i mål T 5437-17 (”Belgor”) ”Belgor” är ett klanderfall där en skiljenämnd prövat ersättningsyrkanden grundade på fem avtal om tilläggsarbeten. Dessa avtal hade ingåtts sedan ett entreprenadavtal med skiljeklausul sagts upp. Avtalen om tilläggsarbeten innehöll inte några skiljeavtal, men prorogationsklausuler som gav envar part rätt att hänskjuta tvister till ”Minsk economic court”. Avtalen hade ingåtts mellan ett turkiskt och ett vitryskt företag. Platsen för förfarandet var Stockholm. Frågor om skiljeavtalet skulle således avgöras enligt svensk rätt. Se LSF 48 § 1 st.s. 545
21.Behörighetsfrågorna prövades sålunda först av en skiljenämnd innan de bedömdes av HD i klandermålet. HD gjorde inledningsvis allmänna uttalanden om avtalstolkning av skiljeavtal och om lagtolkning av identifieringskravet.s. 545
22.HD ansåg att sedvanliga principer för avtalstolkning ska användas vid bestämningen av tillämpningsområdet för ett skiljeavtal. Eftersom någon specifik partsavsikt sällan kan utrönas vid tolkning av de standardmässigt utformade skiljeavtalen ansåg HD att det var naturligt att utgå från att skiljeavtalet ska fylla en förnuftig funktion och utgöra en rimlig reglering av parternas intressen. HD framhöll att parterna då får antas ha avsett att uppkomna tvister ska lösas snabbt och i ett sammanhållet förfarande inför en av parterna vald skiljenämnd. Det sägs inte uttryckligen att tolkningen ska vara extensiv. Om man utgår från en generell gemensam partsavsikt som inte behöver bevisas och som går ut på att tvister ska prövas i ett enda sammanhållet förfarande leder det till en extensiv tolkning.s. 546
23.Frågan om en extensiv tolkning återkommer när HD ska bedöma innebörden av identifieringskravet. HD uttalade att rättsförhållandet måste konkretiseras till ett visst rättsförhållande. Syftet med detta krav ansågs vara att ge parterna möjlighet att överblicka konsekvenserna av skiljeavtalet. Ett skiljeavtal kan enligt HD inte avse alla framtida tvister mellan parterna.s. 546
24.Identifieringskravet återfinns i New York-konvention som talar om ”a defined legal relationship”. HD ansåg att principerna i konventionen syftade till att säkerställa ett enhetligt erkännande av skiljeavtal. Härtill kan fogas kommentaren att utländsk rätt blir av betydelse när man eftersträvar en uniform rättstillämpning. HD tillade att man i utländsk rättspraxis och doktrin ansett att konventionens principer motiverade en generös tolkning av skiljeavtalet och konventionens begrepp ”legal relationship”. I ordet generös ligger en extensiv tolkning.s. 546
25.HD uttalade vidare att efterföljande rättsfakta som förändrar avtalsinnehållet faller inom begreppet ”rättsförhållande” och därmed inom tillämpningsområdet för en skiljeklausul i det ursprungliga avtalet. HD tillade att en grund utanför det kontraktuella förhållandet kan bedömas ligga innanför skiljeklausulens omfattning. HD nämnde i detta sammanhang ”Vägmaterialet”. Fallet beskrevs så att en utomobligatorisk grund för talan ansetts ha så nära samband med övriga grunder för talan att också den grunden omfattades av skiljeavtalet. Anknytningsprincipen lyftes sålunda fram. Det sades inte att detta berodde på vikten av ett sammanhållet förfarande för alla grunder.s. 546
26.HD förteg uttalandena i ”Tupperware” och ”Avräkningsavtalet” om att principen i ”Vägmaterialet” inte kan gälla annat än i vissa särskilda fall och under mycket speciella förhållanden. HD upprepade således inte det generella uttalandet om att anknytningsprincipen endast ska tillämpas undantagsvis. Den enda kommentaren HD gjorde rörande ”Tupperware” var att en prorogationsklausul i ett avtal inte gav en parts konkursbo rätt att föra en återvinningstalan vid prorogationsdomstolen. Detta uttalande överensstämmer med rättsfallsrubriken i ”Tupperware”. I denna del får domskälen uppfattas så att HD ansett ”Tupperwares” prejudikatverkan vara begränsad till det uttalande som HD gjorde i rubriken. Därmed gav HD sig möjlighet att frångå uttalandet i ”Tupperware” att anknytningsprincipen i ”Vägmaterialet” endast ska tillämpas i undantagsfall. Domskälen i ”Belgor” tyder på att HD ansett att anknytningsprincipen i ”Vägmaterialet” inte längre ska borttolkas. Denna uppfattning vinner stöd av vad som anförs i det viktiga följande stycket.s. 546
27.HD angav inledningsvis att en skiljenämnd kan behöva göra en ingående analys av parternas mellanhavanden när den gör sin bedömning om en tvist täcks av ett skiljeavtal. I dessa fall ansåg HD att det fanns anledning att utgå ifrån att parter i ett kommersiellt avtalsförhållande eftersträvar att tvister inom ramen för deras relation ska avgöras i ett och samma forum. Skälen till det angavs vara att en annan ordning medför risk för tidsutdräkt, ökade kostnader och motstridiga avgöranden i frågor som har samband med varandra.s. 547
28.När det sägs att man bör utgå från strävandena om ett enda sammanhållet förfarande rör det sig om ett slags presumtion och en part behöver inte i det enskilda fallet bevisa någon partsavsikt. Den generella partsavsikten om ett sammanhållet förfarande är inte bevismässigt motiverad, utan grundas på tre argument: snabbhet, kostnadseffektivitet och motsägelsefrihet. Häri ligger klart belägg för att en skiljenämnd har behörighet att avgöra inte bara frågor som rör ett kontrakt med en skiljeklausul utan också tvistefrågor som rör sådana andra avtal och sådana utomobligatoriska rättsförhållanden som har samband med kontraktet.s. 547
29.I fallet framförs en annan presumtion som sträcker sig längre. Den tar sikte på fall då en domstol i en klanderprocess ska överpröva skiljenämndens bedömning av behörighetsfrågan. Enligt HD bör domstolen då beakta att det normalt är skiljenämnden som har haft de bästa förutsättningarna att pröva frågan om sin behörighet. HD ansåg att detta talade för att utgångspunkten vid domstolens bedömning bör vara att skiljenämndens tolkning och bevisvärdering är riktig. HD hänvisade till ett äldre fall från 2003 där käranden med stöd av New York-konventionen hade begärt verkställighet vid svensk domstol av en fransk skiljedom. HD ansåg att det normalt sett måste vara skiljedomstolen som har det bästa förutsättningarna att pröva frågan om sin behörighet. HD tillade i 2003 års fall att det skulle beaktas att frågan om skiljeavtal ingåtts ska prövas enligt fransk rätt. Därmed är inte sagt att en utländsk skiljenämnd har de bästa förutsättningarna att pröva frågan om sin behörighet när svensk rätt ska tillämpas vid bedömningen av skiljeavtalets giltighet och räckvidd. I ”Belgor” berörde inte HD betydelsen av om utländsk eller svensk rätt ska tillämpas på skiljeavtalet. I ”Belgor” behandlade således HD inte frågan om presumtionen för att en utländsk skiljenämnd gjort en riktig bedömning bör frångås då svensk rätt ska tillämpas på skiljeavtalet.s. 547
30.HD:s båda presumtionsregler i ”Belgor” kan verka i samma extensiva riktning då en skiljenämnd bedömt behörighetsfrågorna först, dvs. innan en domstol prövat dessa frågor. Den första presumtionsregeln motiveras av tre argument som talar för en extensiv tolkning. Den andra presumtionsregeln går ut på att skiljenämndens bedömning ska godtas och att detta gäller om nämnden gjort en extensiv tolkning.s. 548
31.Det är svårare att bedöma fall då de båda presumtionsreglerna verkar i olika riktningar. Som exempel kan nämnas fall då en skiljenämnd gjort en restriktiv tolkning och vägrat att utsträcka sin behörighet till anknytande frågor. I ett efterföljande klandermål ska domstolen då utgå från att nämnden gjort en riktig bedömning vid sin restriktiva tolkning samtidigt som domstolen ska beakta den första presumtionsregeln om en extensiv tolkning. Vid domstolens bedömning finns det då stöd både för en restriktiv och för en extensiv tolkning.s. 548
32.HD:s bedömning av det föreliggande fallet belyser de båda presumtionsreglerna. Avtalen om tilläggsarbetena innehöll prorogationsklausuler till skillnad från entreprenadkontraktet som innehöll ett skiljeavtal. Nämnden ansåg att prorogationsklausulerna inte uteslöt behörighet för skiljenämnden. Detta motiverades med att klausulerna gav parterna en rätt, men inte en skyldighet att hänskjuta tvister till en viss domstol. Nämndens bedömning är inte helt invändningsfri. Även om prorogationsavtalen endast talade om en rätt för en part att vända sig till domstol och inte om någon skyldighet utgör dessa avtal omständigheter som talade för att skiljeavtalet inte omfattade tilläggsavtalen som hade en annan typ av tvistlösningsklausul. Likväl ansåg HD att entreprenadavtalets skiljeklausul var tillämplig på avtalen med prorogationsklausuler. Man kan därför anse att den andra presumtionsregeln att skiljenämndens bedömning ska godtas hade en mycket stark verkan.s. 548
33.Skiljenämnden fann vidare att det kunde antas ha varit parternas gemensamma avsikt att alla tvister mellan dem skulle lösas i ett och samma forum. Nämnden tillade att det forum som parterna valt i första hand var skiljeförfarande enligt skiljeklausulen i entreprenadavtalet, något som bedömdes stå i överensstämmelse med den gemensamma partsavsikten. Nämndens bedömning står i överensstämmelse med den presumtionsregel som grundas på att parter eftersträvar en tvistlösning i ett enda sammanhållet förfarande. HD ansåg att det saknades grund för att underkänna skiljenämndens bedömning av parternas avtal om tvistlösning. Belgors klandertalan avslogs.s. 548
34.Vid första påseende finns det anledning att ställa sig starkt kritisk till uppfattningen att skiljenämndens tolkning skulle vara riktig av det skälet att den har haft de bästa förutsättningarna att pröva frågan om sin egen behörighet. En nämnd har i vissa fall alls inte de bästa förutsättningarna för att göra en korrekt rättslig bedömning. Detta gäller om skiljenämnden består endast av utländska jurister som inte har kunskaper om de tre svenskspråkiga HD-fallen som rör identifieringskravets betydelse. I detta fall hade de utländska partsombuden inte åberopat några HD-fall och nämnden redogjorde inte för några sådana fall. I ett efterföljande klandermål har HD långt bättre förutsättningar att med ledning av sin praxis bedöma behörighetsfrågorna än utländska skiljemän. För fall då behörighetsfrågan ska avgöras med tillämpning av svensk rätt skulle det därför kunna hävdas att det saknas skäl att upprätthålla en presumtion om att en utländsk skiljenämnds bedömning är riktig. Presumtionen hade kunnat upprätthållas om skiljemännen bestått av svenska jurister eller om behörighetsfrågan skulle bedömas med ledning av New York-konventionen och inte med ledning av den svenska lagen om skiljeförfarande.s. 549
35.Denna kritik är obefogad om HD ansåg att bedömningen av identifieringskravet inte längre skulle ske med ledning av ”Tupperware” och ”Avräkningsavtalet”. HD kan med sina domskäl i ”Belgor” ha gett uttryck för en omläggning av praxis. HD:s nya rättsuppfattning skulle innebära att en skiljeklausul i ett avtal omfattar alla rättsförhållanden som direkt anknyter till avtalet. Detta skulle motiveras av att parter eftersträvar att tvister inom ramen för deras relation ska avgöras i ett och samma forum. Tillämpningen av denna behörighetsprincip motsvarar internationell standard och kräver inte ingående kunskaper om svensk praxis. Det finns därför skäl för svenska klanderdomstolar att godta utländska skiljenämnders behörighetsbedömningar när de bygger på att ett enda sammanhållet tvistlösningsförfarande normalt är eftersträvat av parterna.s. 549
36.Det rör sig inte om en stegvis genomförd omsvängning av praxis, utan om en omläggning av praxis genom ett enda HD-fall. En skiljenämnds behörighet enligt svensk rätt kommer normalt att omfatta anspråk som grundas på sådana avtal och utomobligatoriska anspråk som knyter an till det kontrakt som innehåller en skiljeklausul. Denna omläggning har HD ansett sig kunna göra utan att ta målet till ett pleniavgörande. Det innebär att man också i andra fall måste räkna med att principiellt utformade HD-uttalanden kan komma att frångås även när det inte täcks av rättsfallsrubrikens beskrivning av prejudikatfrågan.s. 549
37.Det kan inte på ett säkert sätt utläsas av ”Belgor” att det skett en omläggning av praxis och att identifieringskravet inte längre utgör hinder för att tolka skiljeavtal extensivt. ”Belgor” tar sikte på ett klandermål där en skiljenämndsprövning ägt rum innan domstolsprövningen. ”Tupperware” och ”Avräkningsavtalet” avser fall då en part väckt talan vid domstol och svaranden åberopat ett skiljeavtal till stöd för att det föreligger ett rättegångshinder och för att tvisten ska avvisas. Någon skiljenämndsprövning hade således inte föregått domstolens bedömning av frågan om skiljeavtalets räckvidd. En extensiv tolkning kan då inte motiveras med att det ska presumeras att skiljenämnden gjort en riktig bedömning av behörighetsfrågan. Kvar står presumtionen i ”Belgor” om att parter normalt utgår från att tvister i anledning av deras relation ska bedömas i ett sammanhållet förfarande. De båda fallen om rättegångshinder bör kanske särskiljas från ”Belgor”. I ”Avräkningsavtalet” tog HD uttryckligen avstånd från presumtionen att parternas tvister ska prövas i ett sammanhållet förfarande. HD ansåg att det i enskilda fall kunde uppkomma problem om närliggande rättsförhållanden kommer att prövas i två skilda fora. HD slog fast att detta inte annat än undantagsvis bör föranleda den lösning som tillämpades i ”Vägmaterialet” med en sammanhållen prövning. Det finns en tydlig oförenlighet mellan HD:s synsätt i ”Avräkningsavtalet” och ”Belgor”.s. 549
38.Sammanställer man de redovisade fallen kan de i framtiden tolkas på två sätt. För det första kan HD i domstolsfall rörande rättegångshindersprövning hålla fast vid principen om att anknytande utomobligatoriska och avtalsrättsliga rättsförhållanden endast undantagsvis omfattas av skiljeavtalet. Det första tolkningsalternativet innebär vidare att HD i klander- och verkställighetsmål håller fast vid den processekonomiskt motiverade presumtionen att parterna eftersträvat att tvister inom ramen för deras relation ska avgöras i ett enda sammanhållet förfarande. Det andra tolkningsalternativet innebär att HD i ”Belgor” ansåg sig ha frångått undantagsprincipen i ”Tupperware” och ”Avräkningsavtalet” och angett att identifieringskravet inte längre utgör hinder för en extensiv tillämpning av skiljeavtal. En klar systematisk fördel med denna tolkning är att frågor om skiljeavtalets räckvidd bedöms på samma sätt i alla sammanhang. Om rättstillämpningen i stället skulle vara olikformig skulle ett skiljeavtals räckvidd kunna vara beroende av om den ena eller andra parten först lyckats få tvisten prövad av en domstol eller en skiljenämnd.s. 550
39.Det skulle kunna hävdas att ”Belgor” utgör det senast avgjorda fallet och att det därför ska vara normerande framför de äldre motstridande fallen. Denna prioriteringsprincip kan utläsas ur RB 3:6 st. 2. Regeln befriar HD från att bedöma en fråga genom ett pleniavgörande. Regeln tar sikte på situationer då en avdelning av HD är medveten om att det finns äldre avgöranden som ger uttryck för rättsgrundsatser eller lagtolkningar som är motstridiga. Vill HD ansluta sig till rättsgrundsatsen i det senast avgjorda fallet behöver inte HD meddela något pleniavgörande. Denna prioriteringsprincip gäller endast HD-uttalanden som har prejudikatverkan. Principen skulle emellertid kunna tillämpas också i fall då generella uttalanden från HD:s sida är oförenliga utan att de har prejudikatverkan. En lagtolkare kan emellertid inte avgöra säkert om ett fall är det sista och om det innebär att HD desavouerat sin egen praxis eller om fallet endast ger uttryck för en ny preciserad uppfattning som kan förenas med den som framgår av äldre referatfall. Rättsläget blir endast klarlagt för framtiden om HD i det senaste avgörandet tar avstånd från ett generellt uttalande i ett äldre fall. Förenklat uttryckt kan man säga att uttryckliga avståndstaganden från äldre HD-uttalanden klarlägger rättsläget, men inte nya referatfall där HD förtiger sådana äldre kontroversiella HD-uttalanden.s. 550