1.3.1 Bakgrund Som framgår under 1.2 ovan har konkursförvaltaren rätt till arvode för det arbete som uppdraget har medfört. Arvodet får dock enligt 14 kap. 4 § andra stycket KL inte bestämmas till ett högre belopp än som med hänsyn till det arbete som uppdraget har krävt, den omsorg och skicklighet varmed det har utförts samt boets omfattning kan anses utgöra skälig ersättning för uppdraget. I en föregående artikel om arvode till konkursförvaltare har jag redogjort bl.a. för principerna som styr arvodets storlek och hur rekvisiten omsorg och skicklighet samt boets omfattning förhåller sig till varandra. Denna artikel kommer ifråga om arvode enbart att belysa rekvisitet det arbete som uppdraget har krävt, vilket bestämmer vilka delar av utfört arbete som förvaltaren har rätt till arvode för (ersättningsgillt arbete). 3. Aktuell praxis De senaste åren har ramarna för vad som är ersättningsgillt arbete i konkurser varit uppe för prövning i överrätterna vid ett flertal tillfällen. I förgrunden för dessa avgöranden har den generella handlingsnormen i 7 kap. 8 § första stycket KL stått.s. 58
2.I NJA 2015 s. 132 hade förvaltaren vidtagit åtgärder för att överlåta en fastighet som var belastad med miljöfarligt avfall. Ett flertal åtgärder hade vidtagits efter att det hade blivit känt för henne att fastigheten saknade ekonomiskt värde. HD uttalade inledningsvis att ”[arvode] till förvaltaren [inte får] bestämmas till ett högre belopp än som utgör skälig ersättning för uppdraget. Däri ligger att åtgärder som inte främjar en förmånlig och snabb avveckling av boet i princip inte ska ersättas. Bestämmelsen [om sysselsättningshänsyn] i 7 kap. 8 § andra stycket konkurslagen… är en undantagsregel. Någon bestämmelse om att förvaltaren får ta motsvarande hänsyn till andra allmänna intressen finns inte”. HD konstaterade därefter att de åtgärder som förvaltaren hade vidtagit i och för sig kunde antas ha varit av värde från allmänna utgångspunkter. Eftersom arbetet inte hade skett i linje med den generella handlingsnormen i 7 kap. 8 § första stycket KL, kunde emellertid inte något arvode utgå för dessa åtgärder.s. 59
3.En likartad situation ledde till Göta hovrätts beslut den 13 oktober 2016 i ärende nr Ö 1865-11. Hovrätten ansåg att det vid en viss tidpunkt måste ha stått klart för förvaltaren att övervärde saknades i den fastighet som ingick i boet och att det inte längre var påkallat att försöka sälja den. Det arbete som förvaltaren hade utfört från och med nämnda tidpunkt kunde därför ”inte anses ha varit skäligen påkallat eller främjat en förmånlig och snabb avveckling av konkursboet”. Arbetet ersattes inte med arvode i konkursen.s. 59
4.Ett avgörande från Svea hovrätt gällde ett konkursbolag som hade administrerat kapitalförsäkringar åt en utländsk försäkringsgivare med ett stort antal försäkringstagare. Före konkursen var konkursbolaget och försäkringsgivaren föremål för en utredning av Finansinspektionen (FI), vilken resulterade i att försäkringsgivaren förbjöds att bedriva försäkringsverksamhet i Sverige. Under konkursen fick förvaltaren ett stort antal frågor från olika försäkringstagare. Han hade också löpande kontakter med FI, tillhandahöll myndigheten underlag samt hade omfattande och tidskrävande kontakter med försäkringsgivarens företrädare. För ovannämnda arbete begärde förvaltaren arvode med 450 000 kr.s. 59
5.Hovrätten, som instämde i tingsrättens bedömning, ansåg att lagen endast i begränsad omfattning gav utrymme för att tillerkänna förvaltaren ersättning för dylikt arbete. Förvaltaren ansågs endast ha rätt till ersättning för att bilda sig en uppfattning om hur situationen skulle hanteras, men viss hänsyn togs ändå till att förvaltaren i vissa avseenden svårligen hade kunnat hantera frågorna på annat sätt. Någon hänsyn till invändningen att arbetet var påkallat utifrån god advokatsed tog domstolen emellertid inte. Arvodet bestämdes slutligen till 200 000 kr i denna del.s. 60
6.Göta hovrätts beslut den 25 januari 2017 i mål nr Ö 1479-16 avsåg arvodet till en förvaltare som hade bistått det bolag som hade övertagit driften av konkursbolagets verksamhet. Åtgärderna bestod bl.a. i att ställa ut en deposition till det övertagande bolagets elleverantör samt kontakter med leverantören, i syfte att säkerställa verksamhetskritisk elleverans för det övertagande bolaget. Hovrätten ansåg att åtgärderna endast i begränsad omfattning hade varit meningsfulla för borgenärskollektivet och att de inte hade främjat en förmånlig och snabb avveckling av boet. Arbetet kunde därför inte ersättas med arvode i konkursen.s. 60
7.Ett beslut som avviker från de senaste årens enhetliga praxis är Svea hovrätts beslut den 11 april 2018 i mål nr Ö 8310-17. I ärendet hade förvaltaren lagt ner ett mycket omfattande arbete kopplat till tryckerimomsfrågor och begärt ersättning med 175 000 kr i denna del. Syftet med arbetet var enligt förvaltaren att väsentligen minska gäldenärens skulder. Såväl tingsrätten som hovrätten kom till slutsatsen att sådant arbete är motiverat enligt 7 kap. 8 § KL. Av skäl som framgår under 2.1 (sista stycket) ovan torde den aktuella slutsatsen vara direkt felaktig. Det är först vid ett bevakningsförfarande enligt 9 kap. KL som förvaltaren har rätt till ersättning för arbete i syfte att ifrågasätta gäldenärens skulder. Inte heller skyldigheten att upprätta bouppteckning i 7 kap. 13 § KL torde ge förvaltaren något utrymme för att nagelfara gäldenärens skuldsituation.s. 60
8.Vid sidan av de senaste årens avgöranden kan nämnas ett ärende från 2008. I detta fall konstaterade HD att förvaltarens arbete i anledning av en tvist om förskottsarvode inte kunde anses falla inom ramen för en förvaltares allmänna skyldighet enligt 7 kap. 8 § KL. Det arbete som förvaltaren hade lagt ned på tvisten fick således anses utfört snarare i eget intresse än p.g.a. åliggandena som förvaltare. Arbetet var därför inte ersättningsgillt i konkursen. Samma utgång blev det i NJA 1992 s. 548, där det konstaterades att förvaltarens inställelse som vittne i ett brottmål mot konkursgäldenärens ställföreträdare inte hade varit ägnat att befordra konkursförfarandet. Utöver praxis bör det också nämnas att konkurstillsynen under 2017 har redogjort för sin syn på vilka av förvaltarens brottsefterforskande åtgärder som ska ersättas med arvode i konkursen. 3.3 Metod för fastställande av ersättningsgillt arbete Vid första anblick är den grundläggande principen för vilket arbete som är ersättningsgillt tämligen enkel. Under förutsättning att en faktisk arbetsinsats har utförts är utgångspunkten, vilken ju framgår direkt av det aktuella rekvisitet, att förvaltaren bara har rätt till ersättning för sådana arbetsuppgifter som omfattas av uppdraget. För att i det enskilda fallet få svar på om visst arbete grundar rätt till arvode, behöver man först besvara två centrala frågeställningar.s. 60
9.Till att börja med måste man fråga sig om den åtgärd det är fråga om har utförts av förvaltaren i denna sin egenskap. Är åtgärden utförd i ett privat sammanhang, som ett led i ett annat sysslomannauppdrag eller i en annan roll utanför konkursförfarandet, medför arbetet inte rätt till arvode i konkursen. Så är exempelvis fallet om förvaltaren kallas till att vittna i domstol. Det är då normalt fråga om en allmän medborgerlig skyldighet och inte ett led i förvaltningen av boet. Medför vittnesmålet inte någon nytta för konkursboet, finns inte heller någon rätt till ersättning.s. 61
10.Om en viss åtgärd anses vara utförd av förvaltaren i denna sin egenskap, måste man i nästa led skilja mellan det förvaltaren får göra och det förvaltaren ska göra, dvs. åtgärder som förvaltaren är behörig att utföra respektive åtgärder som förvaltaren är ålagd att utföra enligt en för uppdraget gällande handlingsnorm. Som framgår under 1.2 ovan är förvaltarens behörighet långtgående. Den omfattar varje rättshandling som berör konkursboet som rättssubjekt eller förmögenhetsmassa. Har konkursboet fått rättigheter eller iklätt sig skyldigheter är förvaltaren behörig att företräda boet i detta avseende. Förvaltaren är också generellt behörig att disponera tillgångarna i boet.s. 61
11.Även om förvaltaren i och för sig är behörig att vidta en viss åtgärd, har han eller hon rätt till arvode enbart för åtgärder som svarar mot uppdragets handlingsnormer, dvs. åtgärder som uppdraget har krävt. Arvodesbedömningen svarar i denna del till fullo mot regelstrukturen i 7 kap. KL. Utgångspunkten vid bedömningen om visst arbete är ersättningsgillt blir alltså huvudregeln i 7 kap. 8 § första stycket KL. Om arbetet inte är ersättningsgillt enligt nämnda lagrum, krävs en särskild bestämmelse (och i undantagsfall en allmän rättsprincip) som stadgar att förvaltaren är skyldig att utföra en viss arbetsuppgift.s. 61
12.Principerna för tillämpningen tål att exemplifieras. Utgå t.ex. från att konkursgäldenären har en fordran mot ett bolag som saknar betalningsförmåga. Eftersom fordran ingår i konkursboet, är förvaltaren visserligen behörig att driva in den. Saknar den betalningsskyldiga betalningsförmåga, bidrar dock indrivningen knappast till en förmånlig eller snabb avveckling av boet (se 7 kap. 8 § KL). I sådant fall har förvaltaren inte rätt till ersättning för nedlagt arbete från den tidpunkt det står klart att han eller hon har eller borde ha haft kännedom om betalningsoförmågan. 3.4 Arvode för vård av tredje mans lösöre? Under 2.3.3 ovan framgår att det endast är konkursboet som är skyldigt att vårda tredje mans lösöre som finns i boets besittning. Det finns ingen särskild handlingsnorm som ålägger förvaltaren en skyldighet att vårda egendomen inom ramen för uppdraget. Frågan huruvida förvaltaren ska vidta nödvändiga åtgärder för egendomens vård eller ej blir då en fråga om ekonomisk nytta för boet. Principen måste därför vara att åtgärder för egendomens bevarande som regel inte bör vidtas, om kostnaderna för egendomens vård överstiger det potentiella skadeståndskrav som kan riktas mot boet p.g.a. uteblivna åtgärder. Inte heller i sådant fall har förvaltaren rätt till arvode för det nedlagda arbetet från den tidpunkt då han eller hon borde ha förstått detta.s. 62