1.Professor Jan Kleineman har inte bara läst vår artikel Stridsåtgärder i Högsta domstolen utan också i uppsatsen Om uppkomsten av allmänna skadeståndsprinciper — exemplet contra bonos mores som en dolusprincip i svensk rätt formulerat ett slagkraftigt svar. När Kleineman sammanfattar vår ståndpunkt i termer av att vi anser att NJA 2015 s. 899 utgjort ett ”otillåtet ingrepp i relation till arbetsmarknadens parter som ska hanteras av Arbetsdomstolen” gläds vi åt att vårt budskap gått fram.s. 482
2.Den föreliggande artikeln är en replik till Kleinemans uppsats som berör vår artikel om NJA 2015 s. 899. Kleineman har kastat nytt ljus över de frågor som prövats i NJA 2015 s. 899 och det är några av dessa insikter som vi vill presentera och diskutera, samtidigt som vi bemöter några av de invändningar som Kleineman fört fram i relation till vår artikel.s. 483
3.Att bryta åsikter och utväxla argument menar vi är ett ypperligt sätt att klargöra inte endast olika ståndpunkter utan också rättsläget som sådant. Tolkningsjuridiska analyser inom ramen för rättsvetenskapen laborerar inte med falsifiering av påståenden, men replikskiften mellan olika forskare är väl så nära som vi kommer detta. Såväl vår ursprungliga kritik av NJA 2015 s. 899 i JT 2016–17 som den föreliggande artikeln är ett led i förverkligandet av den vetenskapligt inriktade rättsdogmatikens uppgift att relatera ett avgörande till övriga rättskällor och påtala inkonsekvenser i rättstillämpningen.s. 483
4.NJA 2015 s. 899 behandlar dels en processrättslig fråga om vilken domstol — allmän domstol eller Arbetsdomstolen — som ska avgöra tvister om ersättning med anledning av stridsåtgärder, dels en materiell fråga om ett enskilt rättssubjekt kan förpliktas att utge ersättning för ren förmögenhetsskada vid överträdelser av Europakonventionen.s. 483
5.Kleineman anser att Högsta domstolen i NJA 2015 s. 899 tillämpat den europeiska skadeståndsprincipen contra bonos mores som bl.a. återfinns i tyska BGB, och som innebär att en uppsåtlig handling i strid med goda seder kan medföra skadeståndsansvar för ren förmögenhetsskada.s. 483
6.Det finns anledning att här sammanfattningsvis redogöra för vår ståndpunkt. Vi menar att tvisten i NJA 2015 s. 899 är en arbetstvist i enlighet med definitionen i arbetstvistlagen, och att detta medför att Arbetsdomstolen är den domstol som ska avgöra tvisten. Vi opponerar oss inte mot att fackförbund i situationer som denna skulle kunna bli skadeståndsskyldiga, men kritiserar hur detta motiverades i NJA 2015 s. 899. Vi menar vidare att det är olyckligt att Arbetsdomstolens rättsbildning inte fått verka i denna för arbetsmarknaden avgörande fråga, och vi framhåller avslutningsvis ett antal olika argumentationer och rättsliga analyser som Arbetsdomstolen kunnat anföra för att införa en ansvarsgrund för ren förmögenhetsskada i den här aktuella situationen.s. 483
7.För att denna artikel ska bli självständigt begriplig ges inledningsvis en rekapitulation av den bakomliggande tvisten, vår artikel och Kleinemans kommentarer till den (avsnitt 2). Därefter följer ett avsnitt som beskriver vilket samhälleligt fenomen eller konflikt som ligger bakom den processuella frågeställningen om vilken domstol som är behörig (avsnitt 3). Vi fördjupar därefter våra argument om vilken domstol som ska anses vara behörig i det aktuella fallet (avsnitt 4). Vår analys i den materiella frågan om ersättning för ren förmögenhetsskada i relation till stridsåtgärder på arbetsmarknaden följer därefter (avsnitt 5). I avslutningen (avsnitt 6) sammanfattar vi och knyter ihop artikelns olika delar.s. 484