Stycket

5.Emellertid framgår följande av en språklig analys av HD:s ovan citerade domskäl: ”[e]n konsekvens av en utebliven reklamation är i sådana fall att den berättigade parten förlorar rätten att bl.a. kräva skadestånd eller liknande ersättning” (min kursivering). ”I sådana fall” kan endast förstås syfta på de fall då huvudregeln är tillämplig, dvs. om det föreligger en reklamationsplikt är rättsföljden vid utebliven reklamation att kravet prekluderas. Vidare finns ingenting i avgörandet som ger vid handen att rättsregeln endast är aktuell när det är fråga om schabloniserade belopp. Tvärtom är domskälen i sin helhet utformade på så sätt att de ger tydligt stöd för att den fastslagna rättsregeln ska äga generell tillämpning. Med risk för att framstå som något vidlyftig kan i sammanhanget också noteras att HD rimligen måste ha förstått vilken betydelse det ovan citerade uttalandet skulle få. Om HD hade velat begränsa rättsverkningarna av utebliven reklamation hade HD sannolikt författat domskälen annorlunda. 6.4 Reklamationsfristens startpunkt Som framgått är det endast de tre hovrättsavgörandena som berör denna fråga i någon betydande utsträckning. Avgörandena visar att det finns olika uppfattningar om när reklamationsfristen börjar löpa. I Havsbrisen ansågs att reklamationsfristen börjar löpa när den skadelidande får faktisk vetskap om avtalsbrottet medan det i Kraft & Kulturdomen konstaterades att reklamationsfristen börjar löpa redan när den skadelidande haft skälig anledning att anta att motparten gjort sig skyldig till avtalsbrott. Den uppmärksamma läsaren har noterat att dessa olika slutsatser nåddes mot bakgrund av samma rättsfall, dvs. NJA 2007 s. 35. Frågan om reklamationsfristens startpunkt är också omstridd i doktrinen. Mot denna bakgrund kommer, som förutskickades inledningsvis i artikeln, frågan om reklamationsfristens startpunkt att diskuteras mer utförligt i det följande.s. 383