Rättsfall
NJA 2007 s. 35
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2007 s. 35
BibTeX
@misc{nja-2007-s-35,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2007 s. 35}},
year = {2007},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
29 hänvisningar i 14 artiklar · 29 stycken/fotnoter
Reklamationsfristens längd i teori och praktik2 hänvisningar
Hur identifieras rättsregler i HD:s prejudikat?1 hänvisning
- Liknande uttalanden om ordalydelsens betydelse för tolkningsprocessen gör HD också i rättsfallen NJA 2007 s. 35, som rörde standardavtal i AB-familjen, ”Det andra bolaget” NJA 2014 s. 960, som också rörde villkor i avtal inom AB-familjen, ”Bygglovet och särskoleplaceringen” NJA 2017 s. 237, som rörde frågan huruvida uttrycket ”ansvarsskada som inträffar under den tid försäkringen är i kraft” skulle ges någon särskild innebörd när det är fråga om ren förmögenhetsskada, ”Vitesundantaget i ansvarsförsäkringen” NJA 2018 s. 834, som rörde en ansvarsförsäkring i entreprenadverksamhet och ”Connecta” NJA 2019 s. 638 II, som rörde tvingande ansvarsförsäkring.
- När domstolen har konstaterat att ordalydelsen är den utgångspunkt där tolkningen ska börja, är det en befogad fråga vilken ordalydelse som avses. Är det den gängse betydelsen eller är det en mer specifik fackmässig betydelse? I NJA 2007 s. 35 angav HD att det var textens normala språkliga betydelse som skulle bilda utgångspunkten. Men i ”Vitesundantaget i ansvarsförsäkringen” NJA 2018 s. 834 p. 12 utvecklade domstolen detta en aning. Termer som definieras i villkoren eller sådana där innebörden utvecklats i branschpraxis kan accepteras även om de avviker från ordets gängse betydelse (se även NJA 2009 s. 388); saknas denna typ av konkretiserad betydelse får ordalydelsen antas ha det innehåll som följer av ordens gängse betydelse.
- I NJA 2007 s. 35 kom fråga upp om tolkningen av uttrycket ”skadan upptäckts” i § 6.8 i ABK 96. Uttrycket hade betydelse för tidsfristen för preskription. HD konstaterade att uttrycket inte var definierat i avtalet och att det genomgående användes i olika betydelser i avtalet. Mot bakgrund av detta ansåg HD att med ”skada” i § 6.8 avsågs den ekonomiska skada som konsulten orsakat beställaren och inte den fysiska skadan på det objekt som uppdraget avsett. Eftersom det var oegentligt att tala om att en ekonomisk skada ”upptäcks” gick HD in på syftet med avtalet. Härvid angav domstolen att en avvägning måste göras mellan beställarens och konsultens motstående intressen. Det kunde därvid å ena sidan inte vara aktuellt att betrakta skadan som upptäckt så snart beställaren kan ana eller misstänka att han eller hon kan drabbas av t.ex. skadeståndsskyldighet mot sin uppdragsgivare. Å andra sidan var det inte heller rimligt att konsulten skulle behöva vänta på beställarens krav till dess att beställaren fått fullständig klarhet om sin skadeståndsskyldighet. Med hänsyn härtill ansåg HD att det i allmänhet bör gälla att tiden för framställande av krav på skadestånd ska börja löpa när det för beställaren framstår som sannolikt att han eller hon är ansvarig mot sin uppdragsgivare och det föreligger skälig anledning för honom att anta att konsulten är ansvarig för skadan. Skadeståndskravet var med en sådan tolkning framställt inom rätt tid. Syftet med avtalet att få till stånd en rimlig intresseavvägning mellan parterna blev därmed utslagsgivande för tolkningen av avtalet.
- Hovrätten finner att reklamationsfristen börjat löpa när moderbolaget fått insikt om att den ekonomiska skada som bolaget ansåg sig ha lidit skäligen kunde antas ha orsakats av den oaktsamma revisionen. Hovrätten hänvisar i denna del till NJA 2007 s. 35. Enligt hovrätten sammanfaller denna tidpunkt med tidpunkten då moderbolaget uppdrog åt en revisionsbyrå att utreda den oaktsamma revisionen. Vad gäller reklamationsfristens längd anför hovrätten att moderbolaget reklamerat i tid ”även med beaktande av den stränga syn på reklamationsfristens längd som kommit till uttryck i praxis” varvid hovrätten hänvisade till Flyget till Antalya.
- Hovrätten konstaterar att det saknas lagstadgade reklamationsbestämmelser för krav mot t.ex. advokater som grundas på vårdslös rådgivning. Vidare anser hovrätten att det även i övrigt saknas klara regler om reklamationsplikt och när den i så fall skulle börja löpa. Med hänvisning till Christina Rambergs artikel Reklamation mot advokater och revisorer, SvJT 2010 s. 143, och NJA 2007 s. 35 finner hovrätten att reklamationsfristen börjat löpa först när bostadsrättsföreningen erhållit faktisk vetskap om att den hade drabbats av ett avtalsbrott och att reklamationsfristen i vart fall torde vara sex månader. Mot denna bakgrund ogillades advokatbyråns reklamationsinvändning.
- Emellertid framgår följande av en språklig analys av HD:s ovan citerade domskäl: ”[e]n konsekvens av en utebliven reklamation är i sådana fall att den berättigade parten förlorar rätten att bl.a. kräva skadestånd eller liknande ersättning” (min kursivering). ”I sådana fall” kan endast förstås syfta på de fall då huvudregeln är tillämplig, dvs. om det föreligger en reklamationsplikt är rättsföljden vid utebliven reklamation att kravet prekluderas. Vidare finns ingenting i avgörandet som ger vid handen att rättsregeln endast är aktuell när det är fråga om schabloniserade belopp. Tvärtom är domskälen i sin helhet utformade på så sätt att de ger tydligt stöd för att den fastslagna rättsregeln ska äga generell tillämpning. Med risk för att framstå som något vidlyftig kan i sammanhanget också noteras att HD rimligen måste ha förstått vilken betydelse det ovan citerade uttalandet skulle få. Om HD hade velat begränsa rättsverkningarna av utebliven reklamation hade HD sannolikt författat domskälen annorlunda. 6.4 Reklamationsfristens startpunkt Som framgått är det endast de tre hovrättsavgörandena som berör denna fråga i någon betydande utsträckning. Avgörandena visar att det finns olika uppfattningar om när reklamationsfristen börjar löpa. I Havsbrisen ansågs att reklamationsfristen börjar löpa när den skadelidande får faktisk vetskap om avtalsbrottet medan det i Kraft & Kulturdomen konstaterades att reklamationsfristen börjar löpa redan när den skadelidande haft skälig anledning att anta att motparten gjort sig skyldig till avtalsbrott. Den uppmärksamma läsaren har noterat att dessa olika slutsatser nåddes mot bakgrund av samma rättsfall, dvs. NJA 2007 s. 35. Frågan om reklamationsfristens startpunkt är också omstridd i doktrinen. Mot denna bakgrund kommer, som förutskickades inledningsvis i artikeln, frågan om reklamationsfristens startpunkt att diskuteras mer utförligt i det följande.
Tolkning av sjöförsäkringsavtal1 hänvisning
Något om tolkning av försäkringsvillkor1 hänvisning
Avtalstolkning på europeiska. Del II: Reglerna1 hänvisning
Reklamation mot advokater och revisorer7 hänvisningar
- Prop. 1989/90:77 s. 45; Prop. 2002/03:133 s. 34 f.; Christina Hultmark, Reklamation vid kontraktsbrott, 1996, s. 27 ff. och 71. NJA 2007 s. 35.
- NJA 1989 s. 244; NJA 2007 s. 35; NJA 2008 s. 1158. Prop. 1988/98:76 s. 124; Jan Hellner, Speciell avtalsrätt II, Kontraktsrätt, Allmänna ämnen, 2006, s. 151; Christina Hultmark, Reklamation vid kontraktsbrott, 1996, s. 44, 61, 96 och 203; Jacob Sundberg, Fel i lejt gods, 1966, på många olika ställen. Principles, Definitions and Model Rules of European Private Law, Draft Common Frame of Reference (DCFR), Sellier, III. — 3:107.
- NU 1984:5 s. 275; Prop. 1984/85:110 s. 253; Tore Almén & Rudolf Eklund, Om köp och byte av lös egendom, 1960 s. 726; Ulf Cervin, Om passivitet, 1960, s. 16; Johnny Herre, JT 2007–08 s. 899 på s. 904; Christina Hultmark, Reklamation vid kontraktsbrott, 1996, kap 6.2; Jan Ramberg, Köplagen, 1995, s. 400. NJA 2005 s. 142 samt Kerstin Calissendorfs skiljaktiga mening i NJA 2007 s. 35.
- Det kan förvisso inte pastas att svenska domstolar fullstândigt saknar systematiska ambitioner nâr det gâller tolkningslâran. Till undantagen hör NJA 1999 s 35 dâr HD, trots att detta inte var nödvândigt för avgörandet, inleder sitt tolkningsresonemang genom att konstatera att i mâlet inte pâstâtts att parterna vid det aktuella avtalets ingâ- ende hade en gemensam uppfattning om avtalets innebörd, samt att utredningen inte heller gav stöd för att nâgon av parterna vid avtalsslutet utgick frân att avtalet hade en viss innebörd och att motparten İnsâg eller mâste ha insert detta. Nâr HD sedan pâstâr att avgörande för tolkningen darför och framst blir avtalets ordalydelse, har en hierarki av tolkningsregler befâsts, och denna âterspeglar en i doktrinen ofta angiven rangordning, nâmligen 1) gemensam partsavsikt, 2) dolusregeln och 3) viljeförklaringens objektiva innehâll; se t ex Lehrberg, Avtalstolkning s 57. Samma hierarki âberopas, om ân mindre tydligt, i NJA 1997 s 382 - i detta fall tas utgângspunkten för tolkningsresonemanget i ordalydelsen; jfr âven NJA 1991 s 319; NJA 2007 s 35.
- Den samlade mângden avgöranden med baring pa tolkningsfragorna ter sig oöver- skâdlig, sârskilt om man utgâr frân art tolkningen av nâgon anledning borde kunna fattas systematiskt. Detta intryck skall man inte lâta komma i vâgen för det faktum att domarna i tolkningsmâl hanger samman genom det sâtt pâ vilket de âr avfattade. Det âr, som Adlercreutz, Avtalsrâtt II s 9, anmârker, âven pâ detta omrâde sâ, att domstolarna sin vana trogna efterstrâvar en viss regelmâssighet i sin verksamhet. Man knyter stândigt an till tidigare avgöranden. Bara för att ta ett exempel kan nâmnas att den formulering av principen, att ett avtal skall ses som en sammanhângande helhet, som HD anvânder sig av i NJA 1990 s 24 nâstintill ordagrant âterkommer i NJA 1992 s 403 (utan att det âldre fallet nâmns) och sedan i NJA 2007 s 35 (denna gâng med hânvisning till tidigare praxis).