1.fallet Så, vilka är då förutsättningarna för anordnande av förvaltarskap? Av FB 11:7 första stycket framgår följande: Om någon som befinner sig i en sådan situation som anges i 4 § är ur stånd att vårda sig eller sin egendom, får rätten besluta att anordna förvaltarskap för honom eller henne. Förvaltarskap får dock inte anordnas om det är tillräckligt att godmanskap anordnas eller att den enskilde får hjälp på något annat, mindre ingripande sätt. Genom hänvisningen i första meningen till FB 11:4 framgår att det inte räcker med att en person i någon slags generell mening bedöms vara ”ur stånd” att vårda sig eller sin egendom — denna måste vara ur stånd att vårda sig eller sin egendom i en sådan situation som anges i FB 11:4. Det betyder att bedömningen av behov av förvaltarskap ska ske i flera steg. Först måste det konstateras att personen befinner sig i en sådan situation som anges i FB 11:4 och att denna är ur stånd att vårda sig eller sin egendom, därefter ska det avgöras om hjälpbehovet inte kan tillgodoses genom godmanskap eller på något annat mindre ingripande sätt. Kortare uttryckt: först ska förutsättningarna för ett ställföreträdarskap vara uppfyllda, därefter ska man ta ställning till vilken form av ställföreträdarskap som behövs.s. 364
2.FB 11:4 anger alltså grundförutsättningarna för anordnande av ställföreträdarskap: Om någon på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande behöver hjälp med att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person, skall rätten, om det behövs, besluta om godmanskap för honom eller henne. De tillståndskategorier som räknas upp i FB 11:4 har med enbart språkliga förändringar varit desamma sedan reglerna i FB om omyndigförklaring och godmanskap ändrades år 1975. Lagrummet täcker en lång rad olika diagnoser och situationer. Det är ogörligt att uttömmande ange vad som kan grunda behov av legalt ställföreträdarskap. I Förmynderskapsutredningen från 2004 konstaterades att behovet av ställföreträdarskap ”nästan undantagslöst [är] kopplat till att en person lider av nedsatt eller bristande beslutsförmåga”. Exempel som framhölls var demenssjukdom, förvärvade hjärnskador i vuxen ålder på grund av yttre våld eller sjukdom, psykiska funktionshinder, utvecklingsstörning, autism och liknande.s. 365
3.Att det ”inte på något sätt är en förutsättning för förvaltarskap att den hjälpbehövande har bristande begåvning” — som tingsrätten anförde i det aktuella ärendet — är således en sanning med modifikation. Det krävs inte att en person har en diagnosticerad intellektuell funktionsnedsättning för att ett förvaltarskap ska kunna anordnas. Men enligt lagtextens angivelse av vilka hjälpbehov som den enskildes tillstånd ska orsaka, får det gemensamma för tillstånden som räknas upp sägas vara att de ska innebära att personens förmågor brister vad gäller att företräda sig själv i rättsliga sammanhang eller att på egen hand bevaka och tillgodose sina intressen och behov.s. 365
4.Det räcker dock inte att någon konstateras ha en sjukdom, en psykisk störning, ett försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande och på grund av detta har ett behov av hjälp med att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person. Någonting ytterligare måste till, och detta ryms inom uttrycket ”om det behövs” i FB 11:4. Utan detta tillägg skulle även den som exempelvis ådrar sig en elakartad influensa kunna falla inom bestämmelsens tillämpningsområde. Även under en influensa kan någon ha ett behov av hjälp med att bevaka/ förvalta/ sörja i det akuta sjukdomsläget.s. 366
5.I NJA 2015 s. 851 klargjorde HD hur rekvisitet ”om det behövs” ska tolkas. Frågan var om ett godmanskap behövdes, eller om personens hjälpbehov kunde tillgodoses på annat sätt — t.ex. genom att personen det gällde kunde representeras av någon annan med stöd av en generalfullmakt. HD konstaterade att för att hjälp genom fullmakt ska kunna vara ett godtagbart alternativ till ett godmanskap, krävs att personen i behov av hjälp dels har förmåga att ställa ut en giltig fullmakt, dels har förmåga att instruera och övervaka fullmaktshavaren. Saknar personen dessa förmågor behövs ett ställföreträdarskap. Samma budskap upprepas i HD:s beslut om behov av god man 2018-10-26.s. 366
6.Sammantaget är det alltså karaktären av den enskildas tillstånd och det därmed följande/orsakade behovet av hjälp som avgör om ett ställföreträdarskap behövs eller inte. Det är den som på grund av sitt hälsotillstånd saknar förmåga att själv ordna den hjälp som behövs och kontrollera en uppdragstagare, som behöver en ställföreträdare.s. 366
7.När det har konstaterats att ett ställföreträdarskap behövs blir frågan vilken form av ställföreträdarskap som behövs: godman- eller förvaltarskap. Godmanskap är förstahandsalternativet för den som behöver en ställföreträdare. Ett godmanskap innebär ingen formell begränsning av den representerade personens rättshandlingsförmåga. Dessutom får den gode mannen inte rättshandla utan samtycke från den som företräds — förutsatt att denna inte på grund av sitt tillstånd varit ur stånd att ge uttryck för sin mening (FB 11:5). Ett godmanskap ska beslutas om förutsättningarna är uppfyllda, medan ett förvaltarskap får anordnas enligt FB 11:7 — men endast om det inte är tillräckligt med ett godmanskap eller att den enskilde på något annat mindre ingripande sätt får hjälp.s. 366
8.I lagens förarbeten framhölls särskilt förvaltarskapets skyddsfunktion i relation till detta sista led av behovsbedömningen. Det motiv som angavs för att behålla möjligheten att begränsa någons rättsliga handlingsförmåga även i fortsättningen — trots att omyndigförklaringen avskaffades — var att det ansågs ”angeläget att psykiskt svaga personer skyddas från påtryckningar från personer i deras närmaste omgivning som vill få till stånd olika ekonomiska dispositioner.” Det kommenterades även att det i vissa fall inte kunde anses tillräckligt för att den enskilda skulle kunna få ett tillfredsställande skydd med de ”möjligheter till återgång eller ogiltigförklaring av rättshandlingar som finns enligt 3 kap. lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område (avtalslagen) eller lagen (1924:323) om verkan av avtal som slutits under inflytande av rubbad själsverksamhet”.s. 367
9.Den princip om minsta ingripande åtgärd som uttrycks i FB 11:7 innebär att förvaltarskapet ska tillämpas restriktivt; det är avsett för de fall där det finns ett skyddsbehov, och där nämnda ogiltighetsregler eller godmanskap inte är tillräckligt för att kunna skydda personen mot en utnyttjande omgivning eller från sig själv. Hur starkt skyddsbehovet än är, så får dock detta aldrig innebära att förvaltarskap anordnas utan att de uttryckliga krav som uppställs i FB 11:7 är uppfyllda. Personen som får förvaltare förlorar delvis sin rättshandlingsförmåga (FB 11:9) och reglerna måste därför tillämpas restriktivt — inte bara när det gäller själva anordnandet, utan även avseende förvaltarskapets omfattning. Enligt FB 11:7 ska förvaltarskapet anpassas till behovet i det enskilda fallet.I alla andra angelägenheter än de som ingår i förvaltarens förordnande behåller den enskilda sin behörighet att rättshandla. Både en behovs- och proportionalitetsbedömning ska alltså företas vid beslut om förvaltarskap, och både vad gäller om förvaltarskap ska anordnas och i vilken omfattning.s. 367
10.Som redan konstaterats krävs, utöver grundförutsättningarna enligt FB 11:4, ”något mer” i individens behovsbild för att anordna förvaltarskap. Det är dock oklart vad detta något är, varför det hade varit välkommet om HD gett vägledning om detta i NJA 2018 s. 350. Istället konstaterar HD bara — kort och koncist — att förutsättningarna för anordnande av förvaltarskap innefattar en bedömning i flera led. Först ska bedömas att den enskildas hälsotillstånd omfattas av den tillståndsuppräkning som framgår i FB 11:4. Därefter ska bedömas att hälsotillståndet medför att personen är ur stånd att vårda sig eller sin egendom, vilket betyder att: det ska alltså föreligga ett orsakssamband mellan tillståndet och oförmågan. För att någon ska anses vara ur stånd att vårda sig eller sin egendom krävs ett mer kvalificerat hjälpbehov än det som måste föreligga för att godmanskap ska kunna anordnas (se prop. 1987/88:124 s. 230 f. och s. 250). HD förklarade dock inte vad som närmare ska förstås med ett sådant ”mer kvalificerat hjälpbehov”, utan gick därefter vidare till domstolens utredningsskyldighet och kravet på en rättssäker prövning.s. 367
11.I domskälen underströk HD att rätten måste kunna kan dra slutsatsen av underlaget i ärendet att ”det föreligger ett sådant tillstånd och en sådan oförmåga som enligt 11 kap. 4 och 7 §§ föräldrabalken krävs för att anordna förvaltarskap”. Det läkarintyg som överförmyndaren hade lämnat in i det aktuella fallet intygade visserligen att kvinnan var ur stånd att vårda sin egendom på grund av psykisk störning och försvagat hälsotillstånd, men HD menade att det inte fanns något stöd för den slutsatsen i underlaget: ”[L]äkaren har hänfört sig till att ’det finns en känsla av att patienten mentalt inte har en helt realistisk syn på sin situation, sin ekonomi och sina allmänna förehavanden’.” Även om det framgick av läkarintyg att kvinnan hade omfattande fysiska funktionshinder fanns ”emellertid ingen anledning att anta att dessa funktionshinder påverkar hennes kognitiva förmåga eller hennes förmåga att fatta beslut.”s. 368
12.Därmed är vi tillbaka i vad som redan sagts ovan. Det är tillståndets karaktär och dess konsekvenser som avgör om ett ställföreträdarskap behövs eller inte; tillståndet måste påverka förmågan hos den enskilda att förstå och fatta beslut samt företräda sig själv rörande sina egna intressen. Det är emellertid oklart vad som ligger i uttrycket ”mer kvalificerat hjälpbehov” som HD i p. 8 i domskälen framhåller som avgörande för att behov av förvaltarskap ska anses föreligga. Denna oklarhet kan, åtminstone delvis, skingras om avsikten bakom reglerna om förvaltarskap analyseras.s. 368
13.Av lagens förarbeten framgår att förvaltarskapet, liksom den tidigare omyndigförklaringen, har ett tydligt skyddssyfte. I propositionen uttalades att: Ett avskaffande av omyndigförklaringsinstitutet kräver [...] att man på annat sätt tillgodoser behovet av hjälp och skydd för personer som på grund av sjukdom e. d. saknar förmåga att själva ha hand om sina ekonomiska och personliga angelägenheter. Det gäller alltså att på något sätt ersätta omyndigförklaringens skyddsfunktion. Att omyndigförklaringen har en sådan funktion har ibland kommit i bakgrunden i den allmänna debatten. Vidare uttalades i propositionen att ett förvaltarskap inte bör komma ifråga ”i fall där den enskilda visserligen saknar förmåga att sköta sina angelägenheter men där det inte föreligger någon risk att han vidtar några dispositioner till skada för sig själv.” Angående vilka grupper som kunde komma ifråga för förvaltarskap istället för godmanskap, resonerades på följande sätt: Till dem vars psykiska svaghetstillstånd kan motivera ett förvaltarförordnande hör framförallt vuxna utvecklingsstörda, personer med åldersbetingade psykiska störningar och sådana som lider av vissa psykiska sjukdomar, bl.a. manodepressiva. Inte minst beträffande den senaste nämnda gruppen har det visat sig svårt att få ett godmanssystem att fungera, eftersom den sjuke under en manisk period inte sällan företar rättshandlingar som kolliderar med den gode mannens. Baserat på dessa uttalanden kan två slutsatser dras angående det mer ”kvalificerade hjälpbehovet”: Det kan antingen avse behov av skydd från en utnyttjande omgivning eller andra skadliga rättshandlingar som den enskilda kan komma att vidta, eller risken att den enskilda nyttjar sin rättshandlingsförmåga under ett godmanskap till att företa rättshandlingar som kolliderar med den gode mannens. Genom ett förvaltarskap hindras personen från att vidta för denna själv skadliga dispositioner, och det är just det som är själva poängen med ett förvaltarskap. Det relevanta är alltså om det finns en risk för att den enskilda på eget initiativ eller efter påverkan från omgivningen företar rättshandlingar till skada för sig själv.s. 369
14.I samband med att förvaltarskapet infördes som ett komplement till godmanskapet varnade Lagrådet för risken att dessa ingripande beslut skulle kunna fattas på alltför svaga grunder, och påpekade att det måste finnas ett utrymme för enskilda att fatta från utomståendes synvinkel mindre lämpliga beslut.Möjligheten att tillgripa förvaltarskap i de fall då en person bedöms behöva en ställföreträdare men inte samtycker till godmanskap, kunde enligt Lagrådet leda till ”olustiga associationer beträffande tvångssituationer som den biståndsbehövande kan bli försatt i: ’Samtycker du inte, så får vi ordna så att du blir satt under förvaltare.’” Efter Lagrådets kritik infördes ”ur stånd att vårda” som kriterium i FB 11:7, som en slags nödvändighetströskel som förvaltarskapet ska prövas mot.s. 369
15.Det är obestridligt att kvinnan för vilken förvaltarskap prövades i NJA 2018 s. 350 hade fattat ekonomiska beslut till förmån för och sannolikt under påverkan av sin f.d. sambo. Kvinnan själv sade sig vara fullt medveten om att hon spenderade för mycket pengar under relationen, men invände att detta skedde medvetet från hennes sida. Hon påpekade att hon var normalbegåvad och inte i behov av förvaltare. Hon hade blivit offer för en person som utnyttjat henne ekonomiskt, men hennes funktionsnedsättning var av enbart fysisk karaktär. Som framgått är det dock inte skäl nog för att besluta om förvaltarskap för någon, att denna blivit ekonomiskt utnyttjad. Som HD framhöll saknades stöd i utredningen för att kvinnans funktionsnedsättningar påverkade hennes kognitiva förmåga negativt, eller hennes förmåga att fatta beslut. Det saknades alltså ett sådant orsakssamband mellan funktionsnedsättningen och kvinnans (o)förmågor som krävs för ett förvaltarskap. HD konstaterade därför att förutsättningarna för anordnande av förvaltarskap inte var uppfyllda.s. 370
16.Utgången i NJA 2018 s. 350 framstår mot bakgrund av det sagda som i det närmaste självklar. Det hade dock varit välkommet som vägledning för framtida avgöranden om HD hade tagit tillfället i akt att tydligare förklara att det inte är tillräckligt för ett förvaltarskap att någon behöver skydd från en utnyttjande omgivning. Särskilt viktigt är ett sådant förtydligande i kontexten av mänskliga och grundläggande fri- och rättigheter för personer med funktionsnedsättningar.s. 370