NJA 1992 s. 446.
Hänvisas från p. 3 (s. 371)
3.Enligt FB 11:7 räcker det inte med en överhängande risk eller sannolikhet för att en människa återkommande ska komma att fatta omdömeslösa beslut och/eller bli ekonomiskt utnyttjad av andra. Det krävs ett orsakssamband mellan en sådan risk och en oförmåga att vårda sig eller sin egendom på grund av ett visst slag av hälsotillstånd. Flera svårigheter är dock förknippade med bedömningen av detta orsakssamband. HD fastslog att ”den föreliggande utredningen inte är sådan att det finns förutsättningar att anordna förvaltarskap” vilket tycks implicera att det hade varit tillräckligt med ett välmotiverat läkarintyg för att automatiskt fastslå ett sådant orsakssamband. Ur ett rättighetsperspektiv kan en sådan ordning inte accepteras. Om ett läkarintyg i sig själv skulle räcka för att besluta om förvaltarskap skulle den normbundna rättsliga prövningen utebli och den avgörande bedömningen överlämnas till läkarprofessionen. Ett utlåtande från en läkare har karaktären av bevis och måste värderas; domstolen kan inte okritiskt utgå ifrån det som en läkare påstår. Det är alltid domstolen som ensam har ansvar för beslutet i det enskilda fallet. Om ett orsakssamband föreligger eller inte är med andra ord en rättslig fråga. Domstolen ska — mot bakgrund av utredningen i målet — bedöma huruvida en persons (rättsligt relevanta) oförmåga är ett resultat av en (rättsligt relevant) funktionsnedsättning.s. 371