I NJA 2016 s. 465 var det fråga om aliud då en sjötransporterad leverans visade sig innehålla stenar istället för avtalad koppar. Bevisbördan ansågs ligga på köparen om varan tagits emot utan omedelbart meddelande till säljaren om att varan anses felaktig. Men då köparen omedelbart meddelat om felet ansågs säljaren ha att bevisa, att felet inte var ursprungligt. Fallet gäller CISG, men HD uttalar att samma synsätt gäller vid tillämpningen av köplagen. Enligt Kihlman — Munukka — Svensson, Köplagen, s. 72, 148 f. skulle dock uttalandet förbrylla.
Hänvisas från p. 1 (s. 292)
1.Liksom de skandinaviska köplagarna saknar både CISG och de nordiska köplagarna regler om de flesta bevisfrågor. Som betonats kan man inte uttömmande ange bevisbördans placering genom generella antaganden om att bevisbördan ligger på käranden eller den som gör ett påstående om ett rättsfaktum etc. Bevisfrågor uppkommer ofta i samband med tvister om varans beskaffenhet. Normalt kan man utgå från att köparen bör bevisa att felet var ursprungligt, dvs. att felet förelåg vid riskövergången. Men särskilt vid distansköp där köparen saknat möjlighet att undersöka varan vid riskövergången kan det ligga närmare till att säljaren bör bevisa att ursprungligt fel inte förelåg, vilket illustreras av NJA 2016 s. 465 om ett CIF-köp. Dessutom medför som känt en garanti att bevisbördan placeras på säljaren. Än idag talas om Alméngarantier med hänvisning till att Alméns köplagskommentar i övrigt förordade huvudregeln att köparen har bevisbördan för ursprungligt fel. Vidare märks att köplagen 21 § andra stycket bekräftar äldre läror — om än inte omfattade av Almén — att hållbarhets- och funktionsgarantier även skjuter fram den för felbedömningen relevanta tidpunkten.s. 292