Detta tillvägagångssätt, att relatera formuleringar till andra alternativa formuleringar, är inspirerat av Andersson, H., Barthesianska meditationer, ur Iversen, T., m.fl. (red.), Hyldestskrift till Jørgen Nørgaard, Jurist- och Økonomforbundet 2003, s. 71 ff. Artikeln är en ansats att introducera Roland Barthes strukturalistiska och språkfilosofiska analysverktyg till det juridiska tänkandet. Med det sagt så har jag inte avsett att här genomföra någon strukturalistisk eller språkfilosofisk analys av NJA 2017 s. 659 — jag har dragit inspiration från artikeln och de där presenterade analys- och tankemönstren, inget annat.
Hänvisas från p. 13 (s. 137)
1.3.1 Bakgrund Bakgrunden till NJA 2017 s. 659 var att JF och AL (”Köparna”) hade förvärvat en fastighet av GM och MM (”Säljarna”). Köparna väckte senare talan mot Säljarna och yrkade på prisavdrag på grund av fel i den förvärvade fastigheten. Under förhandlingarna träffade parterna en förlikning. Förlikningen stadfästes av tingsrätten. I den stadfästa förlikningen angavs bland annat att Säljarna skulle betala en viss angiven summa till Köparna samt det supplerande momentet att ”[g]enom denna förlikning är parternas samtliga mellanhavanden med anledning av tvisten i målet slutligt reglerade”.s. 134
2.Senare väckte Säljarna talan mot Köparna och yrkade att rätten skulle förpliktiga Köparna att betala en högre köpeskilling än den som angivits i köpehandlingarna. Som grund angav Säljarna att Köparna felaktigt hade kommit att bli lagfarna ägare till fler fastigheter än vad som hade varit avsett vid köpet. Rätten skulle därför justera köpeskillingen uppåt. Köparna yrkade att rätten skulle avvisa Säljarnas talan och angav att saken, genom den stadfästa förlikningen, redan var rättskraftigt avgjord — i första hand genom själva den stadfästa förlikningen och i andra hand genom det supplerande momentet. 3.2 Underinstanser och föredraganden i Högsta domstolen Ystads tingsrätt ogillade Köparnas avvisningsyrkande. Tingsrätten motiverade sitt beslut med att frågorna om prisavdrag och köpeskilling rörde olika rättsföljder, ersättning för fel respektive ersättning för att fastighetsförvärvet kom att omfatta fler fastigheter, och därmed inte avsåg samma sak. Tingsrätten tog till synes aldrig ställning till frågan om det supplerande momentet.s. 134
3.Köparna överklagade tingsrättens beslut till Hovrätten över Skåne och Blekinge. Hovrätten beslutade att bifalla Köparnas avvisningsyrkande och anförde, till skillnad från tingsrätten, att frågan om prisavdrag och köpeskilling rörde samma sak. Avgörande för hovrättens slutsats tycks ha varit att man menade att Säljarna redan i den första tvisten hade kunnat framställa invändningarna om köpeskilling. Inte heller hovrätten tog särskilt upp det supplerande momentet i sitt beslut.s. 135
4.Säljarna överklagade hovrättens beslut till HD som beviljade prövningstillstånd. Föredraganden i HD anförde, under hänvisning till NJA 2017 s. 94, att stadfästa förlikningar ska tolkas objektivt. Föredraganden framhöll vidare att klausuler så som det i målet aktuella supplerande momentet ”inte i sig själva kan ha någon inverkan på rättskraften, utan att det måste finnas ytterligare tolkningsdata i domslutet, eller i domen i övrigt, till stöd för att förlikningen objektivt sett ska anses omfatta ett visst supplerande moment”. Föredraganden menade vidare att målen inte rörde samma sak samt att det supplerande momentet inte utgjorde rättegångshinder för den nya talan. Föredraganden anförde därför att tingsrättens beslut skulle fastställas. 3.3 Högsta domstolen HD konstaterar först i sina domskäl att frågan om köpeskilling inte rör samma sak som i den tidigare tvisten om prisavdrag och att avvisningsyrkandet därför inte kan bifallas på den grunden. HD motiverar sitt ställningstagande i denna del genom att konstatera att ”[d]en lagakraftvunna domen avser inte storleken av köpeskillingen utan ger Köparna rätt till ett visst prisavdrag. Även om den lagakraftvunna domen har betydelse för köpeskillingens slutliga storlek är denna med domen inte avgjord”.s. 135
5.Inte heller det faktum att Säljarna eventuellt hade kunnat göra gällande anspråk om köpeskilling i den första tvisten anser HD vara tillräckligt för att bifalla avvisningsyrkandet. HD yttrar i denna del att ”[d]et finns ett samband mellan dessa anspråk. Omständigheterna är emellertid inte sådana att anspråket på ytterligare köpeskilling kan anses utgöra eller böra likställas med en invändning mot betalningsskyldigheten avseende anspråket på prisavdrag”.s. 135
6.Efter att ha konstaterat att målen inte rör samma sak går HD över på frågan om det supplerande momentet i den stadfästa förlikningen innebär att frågan om köpeskilling ska täckas av den stadfästa förlikningens rättskraft. HD yttrar att ”[o]mfattningen av den negativa rättskraften bestäms då inte av den förlikta processens ram (dvs. saken i det målet) utan av hur parterna har definierat den fråga som regleras genom momentet”. HD skriver därefter att rättegångshinder på grund av supplerande moment i en stadfäst förlikning bör föreligga ”endast om det genom vad som framgår av domen står klart att den sak som käranden för talan om har förlikts genom momentet”.s. 135
7.Därefter påminner HD, i ett uttalande som får klassificeras som obiter dicta, om den stadfästa förlikningens avtalssida. HD skriver att ”[o]m ett supplerande moment inte medför rättegångshinder kan det likväl ha avtalsverkan. Innebörden av villkoret får då bestämmas i ordinär ordning genom en materiell prövning enligt allmänna avtalsrättsliga principer”.s. 136
8.Slutligen konstaterar HD, utan någon närmare diskussion, att det inte står klart att parterna genom det supplerande momentet har förlikts angående frågan om köpeskilling. Säljarnas nya talan omfattades därför inte av den stadfästa förlikningens negativa rättskraft. HD fastställer därmed, med ändring av hovrättens beslut, tingsrättens beslut att ogilla avvisningsyrkandet. 3.4 En tolkning av HD:s dom Vad säger då HD:s avgörande i NJA 2017 s. 659 om hur rättskraften av supplerande moment ska fastställas — och om tolkningen av stadfästa förlikningar generellt? I denna del försöker jag tolka HD:s avgörande och dess, till synes, motstridiga påståenden. Det är framförallt två centrala citat om tolkningen av supplerande moment i domen som kommenteras. Nämligen: Omfattningen av den negativa rättskraften bestäms då [vid supplerande moment, min anm.] inte av den förlikta processens ram (dvs. saken i det målet) utan av hur parterna har definierat den fråga som regleras genom momentet (HD:s domskäl p. 13). -ochEtt supplerande moments rätta innebörd kan alltså komma upp som en fråga om rättegångshinder. Ett sådant hinder bör då föreligga endast om det genom vad som framgår av domen står klart att den sak som käranden för talan om har förlikts genom momentet (HD:s domskäl p. 14). Det första uttalandet får förstås som att då rättskraftens omfattning gällande supplerande moment ska fastställas är det, till skillnad från moment i en stadfäst förlikning som inte är supplerande, inte fråga om att enligt processrättsliga principer fastställa vad saken rör. Det ska i stället göras en tolkning av det supplerande momentet. Denna tolkning ska göras med utgångspunkt i hur parterna utformat den stadfästa förlikningen. Tolkningsoperationen tycks alltså, då vi bara beaktar detta citat, vara partsinriktad. Det är hur parterna har valt att utforma en klausul som är relevant — inte vad klausuler av den typen normalt sett betyder.s. 136
9.Hur hänger detta första uttalande ihop med det andra, att ett supplerande moment endast ska utgöra rättegångshinder för en annan talan om det ”genom vad som framgår av domen står klart att den sak som käranden för talan om har förlikts genom momentet”? Detta andra citat tycks vara det som HD själva har ansett varit det centrala i domen — kanske rent av själva prejudikatet — eftersom det återges i domens ingress.s. 137
10.Detta andra citat kan vid en första anblick framstå som enkelt och greppbart. Här har vi ju en beviskravsregel kanske någon utbrister. Det ska ju stå klart att saken är förlikt, det räcker inte att det är mer sannolikt att det är förlikt än att det inte är förlikt. En annan kanske hittar en in dubio-regel i att det endast är om det står klart att saken är förlikt som det föreligger rättegångshinder. In dubio har vi alltså inget rättegångshinder. En tredje tycker att HD anvisar en objektiv tolkningsmetod eftersom vi tydligen bara får ta hänsyn vad som framgår i själva domen — partsavsikter och liknande subjektiva omständigheter har uppenbarligen mindre betydelse.s. 137
11.Att stanna här i analysen är dock att göra läsningen av NJA 2017 s. 659 för enkel för sig. Man kommer snart, om man nöjer sig med konstaterandena ovan, att stöta på en del motsägelser eller i vart fall svårförenade uttalanden i domen. Om vi nu har en beviskravsregel — hur hänger det ihop med att själva domen tycks vara det enda tillåtna bevismedlet? Det är ju bara om något framgår i just domen som det kan tillmätas betydelse. Kan man då prata om ett beviskrav över huvud taget? Och att konstatera att det in dubio inte föreligger något rättegångshinder — det låter vettigt men är det verkligen någon nyhet? Är inte det en given utgångspunkt att en sak, om inte annat visas, inte är rättskraftigt avgjord?s. 137
12.Störst huvudbry kommer man få om man tänker sig att HD med det andra citatet anvisar en objektiv tolkningsmetod. Hur ska man få ihop det med den partsinriktade tolkningsmetoden som tycktes anvisas i det första citatet? Vidare tycks ju HD vilja distansera sig från NJA 2017 s. 94 där det uttryckligen uttalades att stadfästa förlikningar ska tolkas objektivt. Och hur ska man förstå tillägget (som inte är för egen del) av referenten Lindeblad som menar att då man bestämmer ”en stadfäst förliknings rätta innebörd” måste ”förhållanden såsom parternas avsikter och insikter kunna vägas in enligt vanliga avtalsrättsliga regler”?s. 137
13.Jag menar att man, för att förstå HD:s avgörande och för att få ihop dessa motsägelser, behöver titta på inte bara vad HD säger, utan också vad HD inte säger. Annorlunda uttryckt behöver vi överväga formuleringar som HD har valt att inte använda för att förstå avgörandet.s. 137
14.Till en början kan konstateras att HD, till skillnad från föredraganden samt rättsvetarna Westberg och Maunsbach, inte säger att den aktuella typen av supplerande moment per definition saknar rättskraft. Enligt Westberg och Maunsbach är klausuler som den i målet aktuella för vaga för att någonsin kunna utgöra rättegångshinder. De har, enligt författarna, endast karaktären av juridiskt oförbindande hedersutfästelser. HD hänvisar till Westberg och Maunsbach i NJA 2017 s. 659. Men domstolen är inte lika benägen som författarna att per automatik avvisa klausulen som möjligt rättegångshinder. HD tar, så att säga, klausulen på allvar och säger att det är tänkbart att den skulle kunna utgöra ett rättegångshinder. HD tycks vara inne på att det inte är möjligt att kategoriskt säga att klausuler av en viss typ saknar rättskraft — det relevanta är ju trots allt, enligt HD, hur parterna har valt att definiera klausulen, inte vilken typ av klausul det är frågan om.s. 138
15.I denna del är det, menar jag, olyckligt att HD helt har utelämnat sina egna tolkningsresonemang i domen. Domstolen konstaterar enbart att det inte, genom stadfästelsedomen, är klart att parterna har reglerat frågan om köpeskilling. Vi får inte veta varför det inte är klart genom domen. Hade det exempelvis varit tillräckligt klart om parterna formulerat klausulen som att: Genom förlikningen är samtliga parternas mellanhavanden med anledning av fastighetsköpet reglerade — i stället för med anledning av tvisten i målet som förlikningen nu formulerades. Finns det andra omständigheter som hade kunnat leda till att det var tillräckligt klart? Det faktum att HD utelämnat sitt egentliga tolkningsresonemang öppnar upp för — den enligt mig felaktiga — tolkningen av domen att den här aktuella typen av klausuler aldrig kan utgöra rättegångshinder.s. 138
16.Eftersom HD i NJA 2017 s. 659 markerar att de gör något annat än avgörandet i NJA 2017 s. 94 är det vidare intressant att kontrastera rättsfallen mot varandra. I NJA 2017 s. 94 säger HD att: Domen bör med utgångspunkt i ordalydelsen tolkas objektivt. Om domslutet är otydligt kan det som anges i domen i övrigt ge information som bidrar till att domslutet ska kunna förstås på rätt sätt. Domen får läsas även mot bakgrund av relevanta bestämmelser och dessas ändamål snarare än med hänsyn till vad rätten menat eller vad parterna avsett (HD:s domskäl p. 7). Om man förstår HD:s tolkningsresonemang i NJA 2017 s. 659 som ett avsteg från tolkningsmetoden i NJA 2017 s. 94 kan vissa iakttagelser göras. Till en början kan konstateras att HD i NJA 2017 s. 659, till skillnad från i NJA 2017 s. 94, inte särskilt trycker på ordalydelsen i domen. Det kan här tänkas att HD velat öppna för att även sådant som endast underförstått framgår av domen ska kunna användas som tolkningsdata. Alltså — det ska framgå av domen, men inte nödvändigtvis av domens ordalydelse i dess normalspråkliga betydelse. Hänsyn skulle då exempelvis kunna tas till att parterna sinsemellan har använt begrepp och uttryck på ett annat sätt än normalt.s. 138
17.Vidare bör noteras vad HD i NJA 2017 s. 94 yttrar angående att större vikt bör fästas vid relevanta bestämmelser och deras ändamål än vid vad parterna avsett. Någon motsvarande skrivelse finns inte i NJA 2017 s. 659. Det kan förstås som att HD menar att parternas avsikt ska tillmätas betydelse så länge den, direkt eller indirekt, framgår av domen och att hänsyn till relevanta bestämmelser och deras ändamål inte ska tillmätas överdrivet stor betydelse. Detta skulle stämma väl överens med HD:s yttrande i NJA 2017 s. 659 att det avgörande är hur parterna definierat frågan.s. 139
18.När man har kommit så här långt kan man fråga sig om HD över huvud taget anvisar någon särskild tolkningsmetod för stadfästa förlikningar och supplerande moment. Om parternas avsikter ska tillmätas betydelse och hänsyn ska tas till parternas intersubjektiva språkbruk så kan man fråga sig om det inte bara är gammal vanlig avtalstolkning HD sysslar med. Även gällande avtal måste ju den gemensamma partsviljan normalt på något sätt, explicit eller implicit, ha kommit till uttryck i avtalet för att kunna tillmätas betydelse.s. 139
19.Att partsviljan måste komma till uttryck i avtalet gäller inte minst om avtalet är förenat med något formkrav — såsom krav på skriftlighet. Den relevanta tolkningskontexten begränsas då av hänsyn till formkravet. Om exempelvis innehållet i ett avtal med krav på skriftlighet kunde bestämmas med hänsyn till sådant som parterna sagt i samband med avtalsslutet — utan att infoga det i det skriftliga avtalet — skulle formkravet snabbt urholkas. Notera dock att det inte primärt är tolkningsmetoden som påverkas av formkravet — den gemensamma partsavsikten är fortfarande avgörande för avtalets innehåll. Det som förändras är den relevanta kontexten för tolkningen — alltså vilka data man kan ta hänsyn till.s. 139
20.Även stadfästa förlikningar är förenade med ett slags formkrav eftersom de måste meddelas genom dom. Domar meddelas som bekant alltid i en viss, skriftlig, form. Kanske ska HD:s uttalande, att det genom domen ska stå klart, inte förstås som ett uttalande om tolkningsmetod. Kanske ska uttalandet förstås som ett uttalande om relevant kontext. Alltså — den relevanta kontexten för tolkning av stadfästa förlikningar begränsas, liksom formalavtal, av formkrav. Tolkningen av stadfästa förlikningar skulle då likna tolkningen av avtal och andra rättshandlingar med formkrav. Precis som att exempelvis testators vilja är avgörande för tolkningen av ett testamente — men endast om viljan kommer till uttryck i testamentet, så är den gemensamma partsavsikten avgörande för tolkningen av en stadfäst förlikning — men endast om partsavsikten kommer till uttryck i domen.s. 139
21.Kanske är det också detta som är HD:s slutliga reglering av frågan om hur stadfästa förlikningar ska tolkas. Stadfästa förlikningar är inte domar — som HD uttalar i NJA 2017 s. 94. Stadfästa förlikningar är avtal klädda i formen av en dom. Som sådana ska de också som huvudregel tolkas som avtal — så länge tolkningen respekterar den form av dom som avtalet iklätts.s. 140