2 · Rättslig kontext

1.2.1 Stadfästa förlikningar som domar Innan vi kommer in på HD:s avgörande i NJA 2017 s. 659 kan det vara på sin plats med en kort genomgång av den rättsliga kontext vi befinner oss i då vi diskuterar stadfästa förlikningar.s. 131

2.I dispositiva tvistemål har parterna alltid möjligheten att avsluta den fortsatta handläggningen i domstol och i stället avtala om en förlikning. Det har hävdats att ungefär sextio procent av de dispositiva tvistemålen slutar med att parterna förliks. Det vanliga är att käranden, efter att förlikning har träffats, återkallar sin talan och att målet därefter skrivs av. Parterna kan även, enligt 17 kap. 6 § RB, begära att domstolen genom en dom stadfäster förlikningen. Parternas förlikning får då formen av en dom och därmed andra rättsverkningar än ett vanligt avtal. Exempelvis är en stadfäst förlikning, om den innehåller en förpliktelse för endera parten att prestera, exigibel på samma sätt som en lagakraftvunnen dom. En annan viktig skillnad mot ett vanligt avtal är att en stadfäst förlikning har rättskraft. En stadfäst förlikning utgör alltså exempelvis rättegångshinder mot att samma sak på nytt upptas till prövning, enligt 17 kap. 11 § RB.s. 132

3.Det som rätten har att stadfästa, vid yrkande om stadfästning, är den förlikning som parterna träffat. Rättens möjlighet att påverka förlikningen är i princip begränsat till en formell kontroll av om det föreligger några hinder mot att förlikningen stadfästs, exempelvis att målet inte är dispositivt. Utöver denna formella kontroll har hävdats att domstolen har en skyldighet att genom materiell processledning verka för att förlikningen blir klart utformad samt att uppmärksamma parterna på eventuella avtalsrättsliga ogiltighetsgrunder som kan vara för handen. Härutöver har rätten ingen möjlighet att vägra stadfästning eller jämka förlikningen för att man exempelvis anser att resultatet är obilligt eller att förlikningen strider mot materiell rätt. I praktiken innebär en stadfästning därmed att rätten meddelar en dom som har formulerats av parterna själva.s. 132

4.I 17 kap. 6 § RB sägs det att förlikas parterna om det, varom tvistas, och begära de, att rätten stadfäster förlikningen skall det ske genom dom. Vid en strikt läsning av paragrafen kan tyckas att rätten är förhindrad att stadfästa förlikningar om annat än just det varom parterna tvistar. Rätten skulle alltså vara hindrad att stadfästa en förlikning som rör annat än den sak som varit föremål för talan — så kallade supplerande moment. I praxis har HD dock godtagit stadfästa förlikningar som innehåller supplerande moment. Starka ändamålsskäl kan anges för en sådan tillämpning av 17 kap. 6 § RB. Det är fullt tänkbart att parterna endast är beredda att förlikas om även andra mellanhavanden som är, eller i framtiden kan bli, föremål för tvist slutligt regleras genom förlikningen. Att då neka parter som vill reglera även andra förhållanden genom förlikningen möjligheten att stadfästa denna måste antas verka negativt på parternas förlikningsvilja.s. 132

5.I praxis har vidare supplerande moment i stadfästa förlikningar tillerkänts rättskraft. Ekelöf menar att man kan utgå ifrån att supplerande moment även är exigibla, även om just den frågan aldrig har prövats av HD. 2.2 Stadfästa förlikningar som avtal En stadfäst förlikning är, som jag beskrev i föregående avsnitt, en dom och skiljer sig därmed på flera sätt från ett vanligt förlikningsavtal. Trots detta är stadfästa förlikningar samtidigt avtal. En förutsättning för att domstolen ska kunna stadfästa en förlikning är ju att parterna först har förlikts. Denna förlikning kan vara både muntlig och skriftlig men förutsätter att parterna är eniga. Därmed ingår parterna, per definition, även ett avtal då de begär att rätten ska stadfästa en förlikning — med andra ord bör det definitionsmässigt finnas två överensstämmande viljeförklaringar från parterna att avsluta tvisten genom en viss uppgörelse — och därmed ett avtal med samma innehåll. Detta avtal upphör inte att existera bara för att förlikningen stadfästs.s. 133

6.Det kanske tydligaste uttrycket för det bakomliggande avtalet i stadfästa förlikningar är att det är möjligt att på avtalsrättslig grund föra ogiltighetstalan mot en stadfäst förlikning. Detta är inte möjligt att göra med andra typer av domar. Om inte avtalet som ligger till grund för den stadfästa förlikningen är giltigt så är tydligen inte heller den stadfästa förlikningen giltig. Stadfästelsedomen är, så att säga, beroende av det bakomliggande avtalet. 2.3 Stadfästa förlikningar som både domar och avtal Ett sätt att se på det ovan anförda är att varje stadfäst förlikning har två sidor, en domssida och en avtalssida, där domssidan är beroende av avtalssidan men inte tvärtom. Man kan fråga sig vad det är för vits med att skilja på dessa sidor. Både ”domen” och ”avtalet” kommer ju regelmässigt ha samma avfattning. Om stadfästelsedomen exempelvis anger att den ena parten ska betala en summa pengar till den andra parten så kan det framstå som en omväg att resonera kring huruvida det samtidigt finns en på avtal grundad fordran. Man har ju genom stadfästelsedomen en rättskraftig och exigibel fullgörelsedom att luta sig mot.s. 133

7.Skillnaden mellan de båda sidorna av den stadfästa förlikningen blir dock relevant när innehållet i förlikningen i någon bemärkelse är oklart och måste fastställas — med andra ord när den stadfästa förlikningen måste tolkas. Det har i doktrin och praxis hävdats att stadfästa förlikningar är domar och ska tolkas objektivt. Denna syn på tolkningen av stadfästa förlikningar kommer problematiseras nedan — men för nu kan vi säga att det ligger till på det sättet. Det framstår då som märkligt om samma objektiva metod skulle gälla även för en stadfäst förliknings avtalssida. Det bakomliggande avtalet kan trots allt betraktas som ett avtal som vilket som helst och avtalet är inte beroende av att det stadfästs genom dom för att ha avtalsverkan. Är det inte då rimligt att anta att avtalssidan av en stadfäst förlikning ska tolkas enligt sedvanliga tolkningsregler? Under sådana förutsättningar är det möjligt att en stadfäst förlikning får olika innebörd på avtals- respektive domssidan och att vissa rättsföljder av förlikningen endast är obligationsrättsliga medan andra är processuella.s. 134