1.2.1 Om förekomsten av bolagsförhållande I Hovrättens för Nedre Norrland beslut den 13 april 2007 i ärende ÖÄ 245-07 prövades fråga om ett rättsförhållande rörande en travhäst utgjorde ett enkelt bolag eller om det var fråga om samäganderätt. Hovrätten konstaterade inledningsvis att ett bolagsförhållande förutsätter att parterna har ingått ett avtal som reglerar syfte och former för en i gemensamt intresse driven verksamhet samt att ett gemensamt köp som syftar till att ge vinst torde vara att kvalificera som ett bolag. I ärendet hade delägarna ingått ett konsortialavtal, som reglerade bland annat vem som skulle sköta träningen och skötseln av travhästen, hur löpande utgifter skulle fördelas och hur vinstdelning skulle ske. Rättsförhållandet ansågs utgöra ett enkelt bolag enligt 1 kap. 3 § lag (1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag (”handelsbolagslagen”). Om utgången i målet finns inget att anmärka. Ägarna hade enligt vad som framkom inte köpt travhästen för att rida eller träna den för eget nöjes skull, utan hade formaliserat en överenskommelse av vilken det i vart fall indirekt framgick att det fanns ett gemensamt syfte och att parterna skulle samverka på olika sätt kring travhästen. Däremot kan hovrättens inledande konstaterande rörande rekvisiten för ett enkelt bolag behöva nyanseras, eller kanske snarare förtydligas, något. Av 1 kap. 3 § handelsbolagslagen framgår att ett enkelt bolag föreligger om två eller flera har avtalat om att utöva verksamhet i bolag utan att ett handelsbolag föreligger. Bestämmelsen innehåller såväl positiva som negativa rekvisit. Ett avtal ska först och främst föreligga om att utöva verksamhet i bolag. Detta är det positiva rekvisitet. Det negativa rekvisitet innebär att alla bolag som inte är handelsbolag är enkla bolag. Av det nu anförda följer att ett enkelt bolag föreligger om det finns en samverkan för ett gemensamt ändamål och en förpliktelse att verka för detta gemensamma ändamål (utan att ett handelsbolag föreligger). Sistnämnda rekvisit, det så kallade bidragsrekvisitet, är dock mycket uttunnat. Avtalet kan ingås i vilken form som helst, således även konkludent, vilket också torde vara vanligt. Det är alltså inte så, vilket hovrätten synes antyda, att det i ett (skriftligt) avtal måste regleras vilket syftet är och på vilket sätt parterna bidrar till det gemensamma syftet. Allt detta kan istället framgå av det sätt varpå parterna agerar. 2.2 Bolagsmännens inbördes rättigheter och skyldigheter 2.2.1 Om innebörden av begreppet ”förvaltningen” av bolagets angelägenheter I rättsfallet NJA 2004 s. 19 behandlades fråga om innebörden av begreppet ”förvaltning” av ett handelsbolags verksamhet. I målet konstaterade HD att en handelsbolagsman enligt 2 kap. 6 § handelsbolagslagen har rätt till skäligt arvode för sin förvaltning av bolagets angelägenheter. HD framhöll att handelsbolag kan ha mycket olikartad organisation och verksamhet. Detta förhållande i kombination med vissa uttalanden i förarbetena och i doktrinen gav enligt HD vid handen att begreppet förvaltning ska tolkas vidsträckt. Begreppet ansågs därmed omfatta alla slags åtgärder i och för bolagets verksamhet utom sådana som enligt lagen kräver alla bolagsmäns samtycke. Som exempel på förvaltningsåtgärder nämndes köp och försäljning i bolagets verksamhet och ingående av andra avtal respektive nyttjande, vård och reparation av bolagets egendom. Mot bakgrund av det anförda lämnades en av handelsbolagsmännen förd klandertalan mot ett bolagsskifte, varigenom två bolagsmän tillerkänts arvode, utan bifall. HD har i och med rättsfallet bekräftat att förvaltningsrätten i handelsbolag är mycket vidsträckt. Den omfattar alla åtgärder och beslut som rör bolagets verksamhet, med undantag av beslut och åtgärder som kräver samtycke av samtliga bolagsmän. Ett sådant beslut (som alltså inte omfattas av förvaltningsrätten) är ändring av verksamhetsföremålet (se 2 kap. 3 § andra stycket handelsbolagslagen). Andra åtgärder som bör falla utanför förvaltningsrätten är ändringar i bolagsavtalet, ändring av företagsnamn, ändringar i rätten att teckna firman och bolagets förtida upphörande (utan att likvidationsgrund föreligger). 2.2.2 Om värdering av bolagsmans andel Rättsfallet NJA 2003 s. 71 rörde frågan om fastställande av arvsskatt på en andel i ett handelsbolag som hade till verksamhet att äga och förvalta fastigheter. Kärnfrågan rörde värderingen av andelen i handelsbolaget. HD konstaterade i målet att en bolagsmans andel i bolagets egna kapital efter en tid kan komma att avvika från den ursprungliga insatsen i bolaget, eftersom bolagsmännen kan komma överens om att vinsten eller förlusten ska fördelas på ett annat sätt. Domstolen framhöll vidare att en bolagsman, med de övrigas samtycke, kan ta ut insatt kapital och en annan bolagsman istället göra en kompletterande insats samt att utgifter som en bolagsman haft för bolagets räkning kan, enligt bolagsmännens överenskommelse, anses utgöra insatser, medan lån från bolaget kan anses utgöra kapitaluttag enligt sådan överenskommelse. Sammantaget ansåg HD att bolagsmannens verkliga rätt till bolagets egna kapital normalt ska respekteras när värdet av andelen ska bestämmas vid arvsbeskattning samt att den fiktiva minskningen av tillgångarna som ofta blir följden när man vid beskattningen utgår från en fastighets taxeringsvärde får behandlas som en förlust i bolagets verksamhet. HD förordnade att arvsskatt inte skulle utgå, då beräkningen enligt de fastställda principerna visade ett underskott i dödsboet. Justitieråden Inger Nyström och Lennander var skiljaktiga. 2.3 Bolagets och bolagsmännens förhållande till tredje man 2.3.1 Accessorisk eller särskild preskription efter bolagsmans utträde I rättsfallet NJA 2005 s. 438 prövades frågan om en bolagsmans medansvar enligt 2 kap. 20 § handelsbolagslagen ska vara föremål för särskild preskription efter en bolagsmans utträde. HD konstaterade inledningsvis att bolagsmännens ansvar för bolagets förpliktelser inte går utöver de förpliktelser som åvilar själva bolaget samt att bolagsmännen alltid mot ett krav kan göra gällande samma invändningar som bolaget kunnat göra. HD framhöll härefter att bolagsmäns medansvar i doktrinen har ansetts vara föremål för accessorisk, och alltså inte särskild preskription, vilket enligt HD innebar dels att ett preskriptionsavbrott mot bolaget medför att preskriptionen avbryts även mot bolagsmännen, dels att om ett krav preskriberas i förhållande till bolaget, så preskriberas även bolagsmännens ansvar för det aktuella kravet. Det antecknades att det visserligen kan anföras stöd för att de angivna reglerna om accessorisk preskription inte ska tilllämpas på det ansvar för förpliktelser som åvilar en bolagsman efter det att vederbörande har avgått ur handelsbolaget, men att det saknas rättsligt stöd för att en sådan preskriptionsregel (det vill säga om särskild preskription) skulle vara gällande rätt. Med motiveringen att en sådan regel, om den ska införas, bör införas genom lagstiftning förklarade HD att den i målet aktuella fordringen inte var föremål för särskild preskription. Utgången i målet ligger väl i linje med det tidigare redovisade rättsfallet NJA 2004 s. 3. Det ska noteras att en ny bestämmelse trädde ikraft den 1 augusti 2014, av innebörd att fordringar mot en bolagsman enligt 2 kap. 20 eller 22 § preskriberas senast fem år efter det att bolagsmannens utträde registrerades i handelsregistret, såvida inte preskriptionen avbryts dessförinnan (se 2 kap. 22 a § handelsbolagslagen). 2.4 Likvidation och upplösning samt uteslutning av bolagsman 2.4.1 Begreppet viktig grund enligt 2 kap. 25 § handelsbolagslagen Av 2 kap. 25 § handelsbolagslagen framgår att ett bolag, på begäran av en annan bolagsman, genast ska träda i likvidation om en annan bolagsman väsentligt åsidosätter sina skyldigheter enligt bolagsavtalet eller om det annars finns en viktig grund för bolagets upplösning. Frågan om upplösning enligt detta stadgande prövades i Göta hovrätts dom den 4 juni 2009 i mål T 1927-08. Två bröder bedrev verksamhet bestående i gatuköksrörelse. Efter en tid önskade den ena brodern upplösa bolaget på grund av att förtroendet för den andra brodern, tillika bolagsmannen, var förbrukat. Som orsaker till det bristande förtroendet angavs bland annat obetalda fakturor, frånvaro från arbetsplatsen samt brister i städning och andra arbetsuppgifter. Hovrätten hänvisade inledningsvis till vissa förarbetsuttalanden, där det uttalas att viktig grund enligt stadgandet kan vara bland annat sjukdom eller olycksfall, förfogande över andel i bolaget utan de övrigas medgivande samt utmätning och försäljning av andel. Vidare konstaterades med hänvisning till NJA 1962 s. 359 att i praxis har förtroendeförlust ansetts tillräckligt för uppsägning, men att det då krävs ”ett så illojalt handlingssätt att han i påtaglig grad satt sitt eget intresse framför hänsyn till bolaget eller till en bolagsman”. Ett olämpligt uppträdande eller sådan fiendskap mellan bolagsmännen som omöjliggör ett förtroendefullt samarbete kunde enligt hovrätten i och för sig vara ett tänkbart hävningsskäl, men endast under förutsättning att det var fråga om ”allvarliga kränkningar och misshälligheter mellan bolagsmännen”. Hovrätten kom efter en samlad bedömning fram till att vad som framkommit om den ena bolagsmannens uppträdande och förhållandet mellan parterna inte kunde anses utgöra en så viktig grund som krävs för bolagets upplösning. 2.4.2 Om andelsinnehavares ställning Av 2 kap. 27 § handelsbolagslagen följer att ett handelsbolag ska träda i likvidation när en bolagsman försätts i konkurs, om inte något annat följer av 29 eller 30 §§ samma kapitel. Bestämmelsen, som är tvingande, gäller även kommanditbolag enligt 3 kap. 1 § handelsbolagslagen. I RH 2004:20 uppkom fråga om en innehavare av en ekonomisk andel i ett kommanditbolag hade ställning som bolagsman, med följden att kommanditbolaget skulle träda i likvidation vid andelsinnehavarens konkurs enligt 2 kap. 27 § handelsbolagslagen. Hovrätten noterade inledningsvis att det i handelsbolagslagen inte görs någon terminologisk skillnad mellan en innehavare av en bolagsandel som också har inträtt i bolagsavtalet (medlem) och en andelsinnehavare som inte har inträtt som part i bolagsavtalet samt att innebörden av termen bolagsman torde få avgöras från fall till fall med beaktande bland annat av det relevanta lagstadgandets ändamål och den faktiska innebörden av delägarskapet. Härefter konstaterades med hänvisning till bland annat NJA 1937 s. 473 att termen bolagsman i 2 kap. 37 § handelsbolagslagen får anses avse delägare i bolaget, det vill säga även andelsinnehavare som inte inträtt i bolagsavtalet. Då andelsinnehavaren försatts i konkurs konstaterades att kommanditbolaget skulle träda i likvidation enligt 2 kap. 27 § handelsbolagslagen och att det förelåg skäl att förordna likvidator enligt 2 kap. 37 § handelsbolagslagen. Lindskog anser, med hänvisning till att en kommanditdelägare inte är bolagsman, att utgången sakligt sett är långtgående, om än rättstekniskt korrekt. 2.4.3 Rätt till uteslutning av bolagsman Rättsfallet NJA 2002 s. 173 rörde fråga om rätt till uteslutning av bolagsman i ett handelsbolag. Ett handelsbolagsavtal stadgade att avtalet skulle löpa till och med den 30 juni 1998 och att det skulle det förlängas med två år i taget med samma uppsägningstid om det inte sades upp senast ett år före avtalstidens utgång. En av bolagsmännen sade den 24 juni 1999 upp avtalet för upphörande till utgången av avtalsperioden den 30 juni 2000. Den andra bolagsmannen meddelade då att denne hade för avsikt att utesluta den uppsägande bolagsmannen ur handelsbolaget med åberopande av 2 kap. 30 § handelsbolagslagen. Tvist uppkom angående bland annat frågan huruvida rätt till uteslutning förelåg i den aktuella situationen och tingsrätten hänsköt frågan till HD för avgörande. HD gjorde två principiellt viktiga uttalanden i målet. Det första var att avtal som löper på bestämd tid med automatisk förlängning om det inte sägs upp med viss uppsägningstid före avtalstidens utgång ska anses slutet på bestämd tid för varje förlängningsperiod. Det aktuella handelsbolagsavtalet ansågs därmed slutet för bestämd tid för den innevarande förlängningsperioden. Det andra var att det inte föreligger rätt till uteslutning enligt 2 kap. 30 § handelsbolagslagen av en bolagsman som säger upp ett sådant avtal, det vill säga ett avtal slutet för bestämd tid, för upphörande per avtalstidens utgång. HD konstaterade att det inte finns skäl att göra en analogi med handelsbolagsavtal som löper på obestämd tid, i förhållande till vilka uteslutning av en uppsägande bolagsman föreligger enligt 2 kap. 30 § handelsbolagslagen, eftersom den avgörande skillnaden mellan handelsbolagsavtal som har träffats på bestämd respektive obestämd tid är uppsägningsrätten, en för avtalsfriheten viktig distinktion som skulle gå förlorad vid en likabehandling av de båda avtalstyperna. Justitierådet Gregow var skiljaktig. Rättsfallet har på goda grunder kritiserats av Lindskog. Ett avtal som löper med fast avtalstid, men som förlängs automatiskt om det inte sägs upp med viss uppsägningstid, löper i praktiken på obestämd tid. Precis som vid ett tillsvidareavtal måste ju en part säga upp avtalet för att det ska upphöra att gälla och det är onekligen obestämt när så kommer att ske. Ändamålet med bestämmelsen i 2 kap. 30 § handelsbolagslagen är att förhindra att ett bolag som en eller flera bolagsmän vill fortsätta driva ska behöva avvecklas. Mot bakgrund härav kan det onekligen tyckas att det inte är ändamålsenligt att göra åtskillnad mellan vanliga tillsvidareavtal och avtal av det slag som var aktuellt i målet. 2.4.4 Formkravet vid bolagsskifte Enligt 2 kap. 36 § handelsbolagslagen är bolagsskiften som inte sker i skriftlig form ogiltiga. I rättsfallet RH 2005:69 ansåg hovrätten att ett giltigt bolagsskifte inte nödvändigtvis förutsätter en särskilt upprättad skifteshandling undertecknad av samtliga delägare. Istället konstaterades att det i undantagsfall kan vara tillräckligt att det finns olika handlingar, såsom anmälan för avregistrering, bokslut och deklarationer, som tillsammans otvetydigt visar att syftet är att åstadkomma ett bolagsskifte. Det konstaterades dock att det åligger den part som påstår att ett skifte ägt rum att bevisa att parterna var överens om att handlingarna skulle konstituera ett bolagsskifte. I målet ansågs denna bevisbörda inte ha uppfyllts. Hovrättens extensiva tolkning av skriftlighetskravet är inte alldeles given mot bakgrund av syftet med regeln. Hemström synes vara av en annan uppfattning än hovrätten och mena att kravet på skriftlighet till och med innebär att skiftet ska framgå av en av bolagsmännen undertecknad handling för att vara giltigt. 2.4.5 Skiljeklausuls tillämplighet vid prövning av fråga om grund för likvidation I rättsfallet NJA 2005 s. 276, som rörde frågan huruvida likvidator skulle utses i ett enkelt bolag, invändes att det saknades likvidationsgrund och att hinder för prövning av denna tvistefråga förelåg på grund av att bolagsavtalet innehöll en skiljeklausul. HD framhöll inledningsvis att vissa situationer då ett bolag ska träda i likvidation regleras i 2 kap. 24 och 25 §§ handelsbolagslagen samt att tvister rörande dessa bestämmelser som utgångspunkt prövas i den ordning som gäller för tvistefrågor i allmänhet. Det konstaterades vidare att bestämmelserna om likvidation i handelsbolagslagen är tvingande och att de därmed inte kan avtalas bort på förhand, men att bolagsmännen är oförhindrade att, sedan grund för likvidation väl uppkommit, komma överens om att inte åberopa likvidationsgrunden. Detta innebar enligt HD att frågan om det föreligger grund för likvidation enligt handelsbolagslagen i och för sig är skiljedomsmässig. Däremot konstaterade HD att bestämmelserna i 2 kap. 37 § handelsbolagslagen om att domstol på ansökan av bolagsman får utse likvidator att verkställa likvidationen är tvingande och att en bolagsman inte genom en skiljeklausul kan hindras från att få en ansökan om utseende av likvidator prövad i domstol. HD framhöll dock att en förutsättning för att en ansökan om utseende av likvidator ska bifallas är att bolaget har trätt i likvidation. I det aktuella fallet hänförde sig samtliga omständigheter som käranden åberopat i sin ansökan till stöd för att bolaget hade trätt i likvidation till själva bolagsavtalet, vilket omfattades av den åberopade skiljeklausulen. Det förelåg därför enligt HD hinder att pröva den prejudiciella frågan om bolaget hade trätt i likvidation i domstol. Justitieråden Pripp och Lundius var skiljaktiga. 2.4.6 Om upplösning av partrederi och om behörighet att företräda upplöst partrederi i domstol Partrederi är en särskild associationsform, som regleras i 5 kap. sjölagen (1994:1009). Partrederiet är inte en juridisk person, vilket innebär att det saknar rättssubjektivitet. Trots detta har partrederiet ansetts behörigt att uppträda som part i rättegång, som avser rättigheter och förpliktelser i rederiverksamheten. Rättsfallet NJA 2007 s. 145 rörde frågan om domvilla på grund av bristande behörighet för partrederi att uppträda som part i rättegång. En enskild redare gjorde gällande att partrederiet hade upplösts innan tvisten togs upp till prövning av tingsrätten och att det därför förelåg domvilla. HD konstaterade inledningsvis att en enskild redare inte kan uppträda som självständig part i en tvist där rederiet är part. Detta innebar dock inte enligt HD att en självständig redare inte kan angripa en dom genom klagan över domvilla på grund av bristande behörighet hos rederiet. HD prövade härefter frågan om partrederiet hade upplösts vid tidpunkten för inledandet av den ursprungliga tvisten. Domstolen redogjorde för reglerna i sjölagen, men anmärkte att partrederier även kan upplösas av andra omständigheter. I det aktuella fallet hade det ena rederiet sålt sitt fartyg innan tvisten inleddes, medan det andra rederiet aldrig kom att bedriva någon sjöfart. Båda dessa omständigheter inträffade långt innan tvisten i tingsrätten uppkom. Partrederiet ansågs därmed vara upplöst. Angående behörighetsfrågan för ett upplöst partrederi uttalade HD att partrederiet behåller sin behörighet avseende förpliktelser som uppkommit innan partrederiet upplösts, men att det saknar partsbehörighet för sådana förpliktelser som uppkommit efter upplösandet. Då de i målet aktuella förpliktelserna hade uppkommit långt efter det att partrederiet upplösts förelåg rättegångshinder, varvid tingsrättens dom undanröjdes. 3 Ekonomiska föreningar, inklusive bostadsrättsföreningar och samfällighetsföreningar 3.1 Ekonomiska föreningar 3.1.1 Rätt till förtida utträde och kompetensöverskridande I det något svårtolkade rättsfallet RH 2005:35 prövades ett par centrala frågor av hovrätten. Kärnfrågan rörde om medlemmarna hade rätt till förtida utträde enligt bestämmelserna i 7 kap. 15 § tredje stycket lag (1987:667) om ekonomiska föreningar (i paragrafens lydelse före den 1 juli 2016), det vill säga om den stadgeändring som hade beslutats i målet medförde att medlemmens förpliktelse att erlägga avgifter eller insatser till föreningen ökades. Den stadgeändring som var aktuell i målet innebar inte att beloppsgränsen för avgifter eller insatser ökade, men möjliggjorde däremot en miljöcertifiering som medförde att medlemmarna påfördes extra debiteringar, dock inom de tidigare genom stadgarna fastställda avgiftsgränserna. En första fråga som prövades i målet var om ett beslut om miljöcertifiering av en åkeriförenings verksamhet omfattades av styrelsens kompetensområde. Frågan besvarades jakande av hovrätten, även med beaktande av att beslutet medförde betydande kostnader och extradebiteringar i förhållande till medlemmarna. Bedömningen av denna fråga kan enligt min mening inte ifrågasättas. Däremot ansågs det att ett styrelsebeslut om extra debitering av avgifter saknade stöd i stadgarna. Samtidigt framhölls att en medlem inte behövde klandra beslutet då det hänskjutits till föreningsstämma. I den här delen synes hovrätten ha missbedömt rättsläget. Ett styrelsebeslut kan nämligen inte klandras. Istället gäller att en viss minoritet av medlemmar som anser att ett styrelsebeslut är felaktigt eller ogiltigt under vissa förutsättningar kan kräva att en föreningsstämma sammankallas för prövning av frågan. I målet ansågs denna fråga ha hänskjutits till föreningsstämma i och med att stämman beslutade om vissa stadgeändringar som hade koppling till styrelsebeslutet. Stadgeändringen, vilken genomfördes viss tid efter styrelsebeslutet, innebar att det i stadgarna tydligt angavs att verksamheten skulle vara miljöcertifierad, men bestämmelsen om uttag av avgifter ändrades inte. De extra debiteringarna ansågs istället rymmas inom tidigare beslutad gräns för avgifter. I den här delen synes viss motstridighet föreligga, då hovrätten tidigare konstaterat att styrelsebeslutet om extra debitering av avgifter saknade stöd i stadgarna. Trots att stadgeändringen alltså i praktiken medförde extra debiteringar ansågs det, vilket nog får anses riktigt, inte att det var fråga om en sådan stadgeändring som omfattades av 7 kap. 15 § tredje stycket, då den beslutade avgiften understeg i stadgarna angiven skyldighet att bidra med extraordinär avgift. Hovrätten konstaterade mot bakgrund härav att medlemmarna därför inte hade haft rätt till förtida utträde. När det gäller den senare frågan kan noteras att motsvarande rätt till förtida utträde saknas enligt lag (2018:672) om ekonomiska föreningar. Av störst intresse är därför hovrättens bedömning av omfattningen av styrelsens i en ekonomisk förening kompetens. 3.2 Bostadsrättsföreningar 3.2.1 Hyresnämndens prövning av giltighet av stadgebestämmelse I rättsfallet RH 2003:8 hade en bostadsrättsförening vägrat en förvärvare av en bostadsrätt inträde i föreningen på den grunden att han inte uppfyllde det permanentsbostadskrav som fanns i föreningens stadgar. Förvärvaren gjorde gällande att stadgevillkoret inte hade tillkommit i behörig ordning och att det alltså inte var giltigt. Hovrätten framhöll att när en fråga om giltighet av ett stadgevillkor (eller av en överlåtelse), vilken utgör en så kallad preliminärfråga, uppkommer inför hyresnämnden kan nämnden vid sin överprövning av frågan om inträde i föreningen utgå från att ett stadgevillkor är giltigt, om det inte är uppenbart att så inte är fallet. 3.2.2 Om godkännande av ändringar och förändring av liten betydelse med mera I RH 2003:10 konstaterade hovrätten att ett stämmobeslut om att bygga balkonger var en förändring av liten betydelse för de bostadsrättshavare som hade underliggande lägenheter. Stämmobeslutet godkändes därför enligt 9 kap. 17 § första stycket bostadsrättslagen (1991:614).s. 1146
2.I rättsfallet RH 2003:54 konstaterade hovrätten att bedömningen av huruvida en förändring är av liten betydelse enligt 9 kap. 17 § första stycket bostadsrättslagen ska ske objektivt, vilket innebär att bostadsrättshavarens särskilda förhållanden och egna bedömningar inte ska vägas in i bedömningen.s. 1154
3.I RH 2004:68 ändrade hovrätten hyresnämndens beslut och avslog, på grund av en alltför bristfällig utredning, en bostadsrättförenings begäran om godkännande av ett beslut om utbyggnad och inglasning av balkong som hade fattats vid en extra föreningsstämma. Hovrätten konstaterade att det är föreningen som har bevisbördan för att det finns förutsättningar för ett godkännande och att utredningen i målet var ”osedvanligt knapphändig”. 3.2.3 Likhetsprincipen och generalklausulen NJA 2009 s. 550 rörde frågan om tillämpning av likhetsprincipen på beslut av en föreningsstämma i en bostadsrättsförening. I samband med att käranden, I.G., köpte en lägenhet fick hon kännedom om att två föreningsmedlemmar hade fått tillstånd att bygga balkonger och att de också hade beviljats bygglov härför. I.G. kontaktade därför föreningens styrelse och ansökte om tillstånd att få bygga en balkong. Avsikten var att balkongen skulle placeras rakt ovanför de andra balkongerna och utformas på samma sätt som dessa. Bygglov beviljades, och detta trots att en arkitekt som anlitats av kommunen föreslog att ansökan skulle avslås, då balkongen enligt hans mening skulle störa fasadens utformning. Styrelsen beslutade att avslå I.G:s ansökan efter samråd med den arkitekt som ritat huset. I.G. ansökte då om föreningsstämmans godkännande av ansökan, men även föreningsstämman meddelade avslag. Till följd härav klandrade I.G. beslutet vid tingsrätt och yrkade att tingsrätten skulle, med ändring av föreningsstämmans beslut, ge henne tillstånd att bygga balkongen. Tingsrätten biföll käromålet på den grunden att likhetsprincipen överträtts. Hovrätten, vars dom fastställdes av HD, konstaterade inledningsvis att domstolens prövning närmast utgjorde en laglighetsprövning och inte någon allmän lämplighetsprövning av beslutet. Därefter redogjordes kort för förhållandet mellan likhetsprincipen och generalklausulen. Det konstaterades att principerna täcker i stort sett samma område och att förarbetsuttalanden avseende generalklausulen kan tillmätas viss betydelse vid tolkningen av likhetsprincipen. Hovrätten behandlade sedan kort tidigare praxis på området, nämligen NJA 1977 s. 393 och NJA 1989 s. 751. Det konstaterades att det finns viss frihet att fatta beslut som drabbar medlemmarna olika och att så befunnits vara fallet om det föreligger sakliga skäl. Hovrätten uttalade härefter: ”Utgångspunkten måste enligt hovrättens bedömning vara att en bostadsrättsförening har ett stort mått av handlingsfrihet när det inte gäller uteslutning av medlem eller rent ekonomiska frågor utan, som i förevarande fall, hur den egna fastigheten ska hanteras. Likhetsprincipen ska tillämpas, men för att beslutet att avslå I.G:s balkongansökan ska godtas, trots att två andra ansökningar bifallits, krävs det inte att hovrätten vid en allsidig bedömning av samtliga omständigheter kommer till samma resultat som föreningen. Hovrättens prövning begränsar sig i stället till om det har funnits beaktansvärda sakliga skäl för beslutet. Om föreningen kan visa att man haft objektiva skäl av någon tyngd för att behandla I.G:s ansökan på annat sätt än två andra medlemmars ansökan, får föreningens beslut anses sakligt motiverat och därmed inte innebära ett otillåtet åsidosättande av likhetsprincipen.” Hovrätten konstaterade härefter att styrelsen lagt estetiska och arkitektoniska överväganden till grund för sitt beslut, överväganden som styrkts av bland annat en arkitekt, och att det inte visats att det förekommit stridigheter eller osämja mellan medlemmarna eller att illojala skäl legat bakom beslutet. Mot bakgrund härav fann hovrätten att föreningen hade ”visat tillräckliga sakliga skäl för att behandla I.G:s ansökan på ett annat sätt än motsvarande ansökningar från två andra föreningsmedlemmar”. Beslutet ansågs därmed sakligt motiverat, varför käromålet ogillades. Av domen följer således att en bostadsrättsförening i fråga om åtgärder rörande fastigheten har förhållandevis stor frihet att avvika från likhetsprincipen så länge det kan motiveras av ”beaktansvärda sakliga skäl”, såsom till exempel estetiska skäl, och det inte är fråga om en olikabehandling beträffande ekonomiska rättigheter eller uteslutning av medlem. I de två sistnämnda fallen torde utrymmet för en olikabehandling däremot vara högst begränsat. Rättsfallet bör även kunna tillmätas viss betydelse vid tillämpning av likhetsprincipen i främst ekonomiska föreningar och samfällighetsföreningar.s. 1154
4.I rättsfallet RH 2010:71 tillämpades likhetsprincipen i en ombildad bostadsrättsförening. Styrelsen hade i fallet beslutat att insatserna för bostadsrätterna skulle bestämmas med utgångspunkt i de hyror som gällde vid tidpunkten för överlåtelsen av fastigheten till föreningen. Fördelningsgrunden innebar att insatsen för några av de mindre lägenheterna blev väsentligt högre per kvadratmeter än den som bestämts för större lägenheter i samma fastighet. Två av de medlemmar som ägde mindre lägenheter krävde tillbaka delar av sina insatser från föreningen med hänvisning till att likhetsprincipen hade åsidosatts. Hovrätten ansåg att det inte skett något avsteg från likhetsprincipen i samband med beslutet om insatsernas storlek. Domstolen hänvisade vid sin bedömning till vissa förarbetsuttalanden, av vilka det framgår att det saknas regler rörande grunderna för avgifternas bestämmande, men att likhetsprincipen utgör en viss begränsning. Samtidigt påpekas i de av hovrätten åberopade förarbetsuttalandena, vilket framhölls av hovrätten, att avgifterna normalt brukar bestämmas efter lägenheternas relativa bruksvärde, varvid faktorer som storlek, planlösning, läge i huset med mera tillmäts betydelse. Hovrätten uttalade att: ”[d]et sagda kan inte tolkas på annat sätt än att det när insatserna ska bestämmas kan finnas flera möjliga alternativ som, sedda för sig, inte behöver stå i strid med likhetsprincipen”. Enligt hovrätten skulle likhetsprincipen dock kunna tillämpas vid ett uppenbart missgynnande av vissa medlemmar eller om beslutet skulle medföra att avgifterna framstod som godtyckliga, något som dock inte ansågs vara fallet i det aktuella målet. 3.2.4 Klander av stämmobeslut I RH 2010:32 hade en medlem i en bostadsrättsförening inte kallats till en föreningsstämma på föreskrivet sätt. På stämman fattades beslut om ändring av stadgar och andelstal till dennes nackdel. Felet ansågs utgöra ett väsentligt fel i kallelse, innebärande att beslutet var en nullitet. Hovrätten noterade att det i målet inte hade gjorts gällande att medlemmen på annat sätt fått del av kallelsen eller att medlemmen trots felet samtyckt till att det fattades beslut i de aktuella stämmoärendena. I fråga om felets betydelse framhöll hovrätten inledningsvis att för att ett beslut om stadgeändring avseende grunderna för beräkning av årsavgifter skulle komma till stånd krävdes antingen att samtliga röstberättigade i föreningen var ense om beslutet eller att beslut fattades på två på varandra följande stämmor med kvalificerad majoritet på den senare stämman, enligt regleringen i 9 kap. 23 § första stycket bostadsrättslagen. Bestämmelsen kompletteras av kravet på att kallelsen ska skickas till medlemmarna per post. Hovrätten konstaterade att ett viktigt skäl bakom regleringen är att ett sådant beslut kan ha ingripande betydelse för medlemmarnas privata ekonomi. Vidare framhölls att det är viktigt att sådana frågor noga övervägs och diskuteras av medlemmarna. Härefter kom hovrätten in på kausalitetsfrågan. Utan att det framgår av lagtexten gäller nämligen att stämmobeslut endast upphävs efter klander om det kan visas att felet har inverkat på beslutets utgång. I denna del gjorde hovrätten följande principiellt intressanta uttalande: ”Vidare ligger det i sakens natur att en medlem som deltar i diskussionen på en stämma också skulle kunna påverka utgången av stämmobeslutet. Vid sådana förhållanden måste, enligt hovrättens mening, den enskilde medlemmens intressen av att få del av kallelsen till en stämma där frågan om stadgeändring avseende årsavgifternas beräkning ska behandlas väga mycket tungt. Utrymmet för att anse ett stämmobeslut i en sådan fråga giltigt trots att en medlem inte kallats till stämman i vederbörlig ordning och inte heller på annat sätt fått kännedom om den måste därmed vara ytterst begränsat. Att övriga medlemmar i föreningen, i efterhand, uttalar sig hypotetiskt om att de inte skulle ha röstat på annat sätt angående stadgeändringen oavsett hur diskussionen på stämman hade förts kan inte läka detta formella fel i kallelseförfarandet.” Mot bakgrund av det anförda ansågs beslutet ogiltigt och upphävdes. 3.3 Samfällighetsföreningar 3.3.1 Samfällighetsföreningens ändamål Av 18 § första stycket lag (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter följer att en samfällighetsförenings ändamål är att förvalta den samfällighet för vilken den bildats. I andra stycket samma stadgande förtydligas denna bestämmelse på så sätt att det där anges att en samfällighetsförening inte får driva verksamhet som är främmande för det ändamål som samfälligheten ska tillgodose. Bestämmelsen motiveras av att medlemmarna är tvångsanslutna till en samfällighet och skyldiga att betala avgifter för förvaltningen av anläggningen i enlighet med ändamålet. Bestämmelsen tillämpades i rättsfallet RH 2008:18, som rörde en samfällighet som förvaltade en väg, där ändamålet var att vägen skulle hållas farbar för motortrafik året om och underhållas så att erforderliga transporter kunde genomföras rationellt. Det ansågs förenligt med samfällighetsföreningens ändamål att belägga den ca 200 meter långa samfällda grusvägen med mjukbitumenstabiliserat oljegrus (mjog).s. 1156
5.I NJA 2008 s. 765 ansågs en samfällighetsförening, som förvaltade en anläggningssamfällighet, kunna företräda samfällighetens delägare vid en förrättning enligt 49 § anläggningslagen (1973:1149). Skälet härtill var att föreningens medverkan som rättighetshavare vid förrättningen ansågs omfattad av föreningens verksamhetsändamål, att förvalta anläggningen. 3.3.2 Medlems röstetal vid fråga av ekonomisk betydelse Av 49 § första stycket lag om förvaltning av samfälligheter framgår att röstberättigad medlem som är närvarande vid föreningsstämma har en röst, oavsett om vederbörande äger en eller flera delägarfastigheter. Ett undantag från denna huvudregel gäller dock i fråga som har ekonomisk betydelse. I sådana fall ska, enligt andra meningen samma bestämmelse, medlemmarnas röstetal i stället beräknas efter delägarfastigheternas andelstal, om en medlem begär det. I rättsfallet NJA 2001 s. 848 prövades om frågan om ansvarsfrihet för styrelseledamöter ska anses utgöra en sådan fråga av ekonomisk betydelse som föranleder en tillämpning av andelstalsmetoden (på begäran av medlem). HD konstaterade att ett beslut i fråga om en skadeståndstalan mot en styrelseledamot är ett sådant beslut som har ekonomisk betydelse för medlemmarna. Härefter fortsatte HD med att konstatera att frågan om ansvarsfrihet har ett nära samband med frågan om skadestånd, att det förhållandet att ansvarsfrihet vägrats normalt är en förutsättning för att en skadeståndstalan ska kunna föras och att ett beslut om att bevilja ansvarsfrihet normalt innebär att föreningen avstår från möjligheten att framställa krav på skadestånd mot styrelseledamöterna. Domstolen framhöll vidare att styrelsens sätt att handha förvaltningen är av särskilt stor betydelse i en samfällighetsförening, eftersom medlemmarna i en samfällighetsförening är skyldiga att betala de medel som behövs för föreningens utgifter, inklusive eventuella extra debiteringar. Mot bakgrund härav konstaterade HD att ett beslut om ansvarsfrihet måste anses ha en sådan reell ekonomisk betydelse som avses i 49 § första stycket lag om förvaltning av samfälligheter, vilket får till följd att andelstalsmetoden ska tillämpas på begäran av en medlem. 3.3.3 Kompetensöverskridande I rättsfallet NJA 2010 s. 350 behandlades två principiellt intressanta frågor. Den ena rörde frågan hur ett förrättningsbeslut bör tolkas, det vill säga vilka tolkningsmetoder som bör användas, och den andra vilken kompetens föreningsstämman har ifråga om tillägg och ändringar av förrättningsbeslut om fördelningsgrund för debitering. Vad först avser den sistnämnda frågan konstaterade HD att stämman inte har någon kompetens att besluta om grunder för fördelning av driftskostnader för en gemensamhetsanläggning, eller att besluta om ändringar i eller tillägg till fördelningsgrunder som har fastställts genom en lantmäteriförrättning. I fråga om tolkningen av förrättningsbeslutet fastställde HD att objektiva tolkningsmetoder ska tillämpas, vilket innebär att det ska tolkas ”på grundval av främst beslutets ordalydelse och kontext samt i ljuset av kraven på rättvis fördelning och förutsebarhet”. Det framhölls vidare att förhållanden som var kända vid beslutet och som kan antas ha haft betydelse för detta kan beaktas, men att myndighetsrepresentantens avsikt i princip saknar betydelse. Inte heller ska enligt HD efterföljande omständigheter, såsom hur beslutad fördelningsgrund kommit att tillämpas, tillmätas betydelse. I målet ansågs stämman ha agerat utanför sin kompetens genom att fatta beslut om en extradebitering av avgift för fjärrvärme för hus som byggts till. Av förrättningsbeslutet framgick att fördelningsgrunden baserades på ”husstorlekar”, vilket enligt HD fick anses ta sikte på husstorlekarna vid förrättningsbeslutet. 3.3.4 Klander av stämmobeslut med mera I rättsfallet RH 2008:56 prövades bland annat frågor rörande klander och innebörden av ett beslut om ansvarsfrihet. Hovrätten konstaterade att ett ansvarsfrihetsbeslut kan klandras, men endast på den grunden att beslutet inte har tillkommit i behörig ordning, eller att det strider mot en författning eller föreningens stadgar. Domstolen fastställde vidare att ett stämmobeslut om att godkänna styrelsens resultat- och balansräkning kan klandras, men att detsamma inte gäller de bakomliggande dispositioner och beslut av styrelsen som räkenskaperna grundar sig på. Denna bedömning kan inte ifrågasättas, eftersom styrelsens beslut och åtgärder inte kan klandras. Härtill konstaterade hovrätten att ett beviljande av ansvarsfrihet inte innebär att stämman i sak ”godkänner varje av styrelsen vidtagen åtgärd utan att styrelsens förvaltning övergripande befinns godtagbar” samt att när ett beslut om ansvarsfrihet har fattats enhälligt utan någon reservation kan ansvar inte längre utkrävas av styrelsen. Innebörden av det sistnämnda ställningstagandet får anses något oklar bland annat mot bakgrund av de undantag som finns ifråga om verkan av beviljad ansvarsfrihet, såsom till exempel om stämman i väsentliga hänseenden inte har fått fullständig och korrekt information om de åtgärder talan grundas på, eller om det förekommit en brottslig gärning. Dessa undantag måste rimligen gälla oavsett om ansvarsfriheten beviljats genom enhälligt beslut eller erforderlig majoritet.s. 1158