Stycket

5.Överklagandet hade därmed gjorts med stöd av en fullmakt utfärdad av personer, vilka vid tidpunkten för överklagandet den 28 maj och den 3 juni 2009 inte var behöriga att företräda bolaget. Att bolaget vid en bolagsstämma den 23 juni 2009 utsåg de två personerna till nya behöriga ställföreträdare för bolaget kunde enligt hovrätten inte ge dem rätt att före den tidpunkten agera för bolagets räkning i stället för eller vid sidan av de fram till den 23 juni 2009 behöriga ställföreträdarna. Då ombudet således inte haft något uppdrag av behörig ställföreträdare för bolaget att överklaga konkursbeslutet avvisades överklagandet. Utgången synes ligga väl i linje med HD:s uttalanden i NJA 2008 s. 796, vartill hovrätten för övrigt hänvisade. 1.2.2 Verkställande direktörens behörighet Enligt 8 kap. 29 § första stycket aktiebolagslagen ska den verkställande direktören ansvara för den löpande förvaltningen enligt styrelsens riktlinjer och anvisningar. Av bestämmelsens andra stycke framgår indirekt att åtgärder av större betydelse eller ovanligt slag inte omfattas av den löpande förvaltningen. I korthet gäller att begreppet ska tolkas mot bakgrund av arten och omfattningen av bolagets verksamhet. Ofta sägs att det som hör till den dagliga driften omfattas av verkställande direktörens behörighet. I RH 2003:40 prövades frågan om en verkställande direktör var behörig att utfärda rättegångsfullmakt utan bemyndigande från styrelsen. Tingsrätten, i vars bedömning hovrätten instämde, konstaterade att det av propositionen till 8 kap. 25 § 1975 års aktiebolagslag framgår att såvitt angår utfärdande av rättegångsfullmakter får behörigheten i det enskilda fallet bedömas mot bakgrund av tvisteföremålets värde och bolagets verksamhetsföremål. Med hänvisning till tidigare hovrättspraxis konstaterades att det kan finnas verksamheter där indrivning av fordringar utgör en löpande förvaltningsåtgärd. Mot bakgrund av att bolaget i målet hade som verksamhetsföremål att bedriva rekrytering via Internet ansågs väckande av talan dock inte omfattas av den löpande förvaltningen. Utgången i målet är inte ägnad att förvåna, utan illustrerar väl tilllämpningen av 8 kap. 29 § aktiebolagslagen. Att väcka talan är för de allra flesta bolag, så även det i målet aktuella bolaget, en åtgärd som är av ovanligt slag. Många gånger är en sådan åtgärd även av större betydelse för bolaget. I de fallen står det klart att åtgärden inte omfattas av den verkställande direktörens behörighet. 1.3 Ökning av aktiekapitalet 1.3.1 Ogiltighet vid aktieteckning I RH 2010:66 prövades frågan om ogiltighet vid aktieteckning. En nyemission i ett aktiebolag förföll på grund av att den inte registrerades inom föreskriven tid enligt 4 kap. 12 § första stycket 1975 års aktiebolagslag. Teckningslikviden återbetalades dock inte. Efter omkring sex månader fattade en extra bolagsstämma ett till beslut om nyemission med samma teckningskurs som i den första emissionen. En person som tecknat och betalat aktier vid den första nyemissionen skrev på en teckningslista i tron att den avsåg den första nyemissionen. Den betalning som inkom inom ramen för den första emissionen användes av bolaget för den andra emissionen. En tid efter registreringen av den andra nyemissionen väckte aktietecknaren talan mot bolaget och krävde återbetalning av det belopp som betalades i samband med den första emissionen. En av kärnfrågorna i målet var om aktietecknaren var bunden av aktieteckningen kopplad till den andra, registrerade emissionen, trots villfarelsen. Inledningsvis hänvisade hovrätten till förarbetena till 1975 års aktiebolagslag, där det uttalas att en aktietecknare inte efter bolagets registrering torde kunna åberopa så kallade svaga ogiltighetsgrunder, såsom till exempel tvång, svek och förklaringsmisstag. Däremot skulle enligt förarbetena så kallade starka ogiltighetsgrunder, såsom till exempel omyndighet, råntvång och bristande behörighet kunna åberopas även efter registreringen. Hovrätten citerade härefter ett uttalande av Karlgren i en artikel, där Karlgren framhåller betydelsen av bestämmelserna om ogiltighet vid aktieteckning ur borgenärsskyddssynpunkt. Bland annat konstaterar Karlgren i artikeln att det ur borgenärsskyddssynpunkt skulle vara oacceptabelt om aktietecknare skulle kunna dra sig ur sin investering med hänvisning till att svikliga uppgifter lämnats i till exempel ett prospekt. Till skillnad från tingsrätten ansåg hovrätten med hänvisning till NJA 1918 s. 398 och NJA 1935 s. 270 att aktietecknarens villfarelse inte kunde anses utgöra en stark ogiltighetsgrund. Mot bakgrund av ”de principer som i svensk rätt gäller för aktieteckningar efter det att ett bolag alternativt en kapitalökning i ett redan existerande bolag registrerats hos PRV” ansåg hovrätten att aktieteckningen inte var ogiltig. Hovrätten genomförde således en intresseavvägning mellan investerare (aktietecknare) och borgenärer, varvid borgenärsintresset ansågs väga tyngre i en situation som den aktuella. Rent principiellt finns det nog inte mycket att invända mot hovrättens bedömning vad avser frågan om ogiltighet. De skäl som framfördes av Karlgren och som upprepades i förarbetena till 1975 års aktiebolagslag synes äga bäring än idag, även om aktiekapitalets betydelse som borgenärsskydd har minskat något. Det är sålunda rimligt att borgenärer i stor utsträckning kan lita på att det registrerade aktiekapitalet inte betalas tillbaka till ägarna, annat än i särskilda undantagsfall. En annan sak är att aktietecknare kan begära skadestånd från en gärningsman enligt 2 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) i den mån rekvisiten för svindleri i 9 kap. 9 § brottsbalken (1962:700) är uppfyllda.s. 1132