Stycket

6.När det gäller ersättning för skada av ideell karaktär har frågan om ersättningsnivåer kommit att få stort fokus, möjligen beroende av att flera av de mål som har kommit under Högsta domstolens prövning enbart har gällt ersättningens storlek. I NJA 2012 s. 211 I–II, som avsåg långsam handläggning, tillämpade Högsta domstolen en beräkningsmetod som bygger på en jämförelse av den totala handläggningstiden (som rimligen ska bestämmas enligt de principer som fastställts av Europadomstolen vid bedömningen av om det har förekommit en överträdelse) och den handläggningstid som målet borde ha haft. De aktuella målen är emellertid inte typiska för mål där rätten till rättegång inom skälig tid har åsidosatts. I det första målet (ett dispositivt tvistemål handlagt i enbart en instans) bestod i princip hela handläggningstiden av inaktivitet och i det andra målet (ett av de s.k. Regeringsrättsmålen) var den totala handläggningstiden osedvanligt kort för att alls kunna innefatta en överträdelse. Det typiska målet där rätten till rättegång inom skälig tid har åsidosatts har en mycket lång total handläggningstid i flera instanser, där det från tid till annan har förekommit perioder av inaktivitet. Eftersom den skada som ska kompenseras vid långsam handläggning är den känsla av maktlöshet och oro som drabbar den som under alltför lång tid hålls i ovisshet om utgången av processen, fastställer Europadomstolen ersättningen efter en skälighetsbedömning som främst relaterar till just den totala handläggningstiden. Högsta domstolens beräkningsmetod i dessa avgöranden torde mot denna bakgrund ha fått begränsad betydelse.s. 128