Rättsfall
NJA 2012 s. 211
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2012 s. 211
BibTeX
@misc{nja-2012-s-211,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2012 s. 211}},
year = {2012},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
26 hänvisningar i 13 artiklar · 23 stycken/fotnoter
Ersättning till brottsoffer1 hänvisning
Två strandskyddsmål2 hänvisningar
Företagens minimirättigheter enligt Europakonventionen vid påförande av administrativa sanktionsavgifter3 hänvisningar
- I fråga om rätten till domstolsprövning har våra inhemska problem med att uppfylla Europakonventionens krav om en förhandling inom skälig tid också fått stor uppmärksamhet och rättsutvecklingen har innefattat såväl klargörande prejudikat som lagstiftning som även omfattar företags rättigheter. Ur praxis kan nämnas exempelvis NJA 2012 s. 211 I (”Den långsamma tingsrätten”) där staten dömdes att utge 40 000 kronor i ideellt skadestånd till det dalabaserade företaget Mattias Trafikskola AB på grund av långsam handläggning i domstol. Genom införandet av lagen (2009:1058) om förtursförklaring i domstol kan enskilda — även företag — som drabbats av långsam handläggning också ges förtur.
- Om en felbedömning i förhållande till Europakonventionens minimirättigheter inte erkänns, rättas till och gottgörs i tillräcklig grad på annat sätt kan företag och andra enskilda emellertid vara berättigade till skadestånd. Det kan påpekas att Högsta domstolen i NJA 2012 s. 1038 refererar bland annat till NJA 2012 s. 211 I, p. 19, där det fastslås att det är självklart att det svenska rättsmedelssystemet ”med en viss marginal” ska leva upp till kravet på effektivt rättsmedel i Europakonventionen (p. 16).
- I samma dom fastslås också att ett företag även kan tillerkännas ideell ersättning för en rättighetskränkning. Så gäller till exempel vid långsam handläggning av ett rättsligt förfarande som berör företaget (se NJA 2012 s. 211 I). Högsta domstolen konstaterar, bland annat med hänvisning till Europadomstolens avgörande i Comingersoll S.A. mot Portugal (no. 35382/97, 6 april 2000), att de omständigheter som är av betydelse när det gäller bedömningen av kränkningens allvar i regel är av ett annat slag än när rättighetskränkningen har drabbat en privatperson. Av betydelse blir, enligt Högsta domstolen, sådana förhållanden som kränkningens inverkan på företagets rykte, osäkerhet beträffande möjligheterna till beslutsfattande och hinder i möjligheterna att utöva den dagliga ledningen av företaget. När en rättighetskränkning innebär en begränsning i en bedriven näringsverksamhet bör utgångspunkten, enligt Högsta domstolen, vara att gottgörelse för just det momentet av kränkningen utgår i form av skadestånd för endast den ekonomiska skadan. För att en rättighetskränknings näringsbegränsande verkningar ska ge rätt till kompensation i form av ersättning för ideell skada bör det, anför Högsta domstolen, i allmänhet krävas särskilda omständigheter, såsom att det handlar om konstnärlig verksamhet eller att en med företaget nära förbunden enskild person i något hänseende drabbas socialt, försörjningsmässigt eller på något annat mer personligt sätt av kränkningens näringsbegränsande verkningar.
Svensk rättspraxis: Straffrätt 2010–20181 hänvisning
- I såväl NJA 2012 s. 211 I–II som i NJA 2013 s. 1038 II var det fråga om konstaterade överträdelser, varför Högsta domstolen endast prövade frågan om kompensationens storlek.
- När det gäller ersättning för skada av ideell karaktär har frågan om ersättningsnivåer kommit att få stort fokus, möjligen beroende av att flera av de mål som har kommit under Högsta domstolens prövning enbart har gällt ersättningens storlek. I NJA 2012 s. 211 I–II, som avsåg långsam handläggning, tillämpade Högsta domstolen en beräkningsmetod som bygger på en jämförelse av den totala handläggningstiden (som rimligen ska bestämmas enligt de principer som fastställts av Europadomstolen vid bedömningen av om det har förekommit en överträdelse) och den handläggningstid som målet borde ha haft. De aktuella målen är emellertid inte typiska för mål där rätten till rättegång inom skälig tid har åsidosatts. I det första målet (ett dispositivt tvistemål handlagt i enbart en instans) bestod i princip hela handläggningstiden av inaktivitet och i det andra målet (ett av de s.k. Regeringsrättsmålen) var den totala handläggningstiden osedvanligt kort för att alls kunna innefatta en överträdelse. Det typiska målet där rätten till rättegång inom skälig tid har åsidosatts har en mycket lång total handläggningstid i flera instanser, där det från tid till annan har förekommit perioder av inaktivitet. Eftersom den skada som ska kompenseras vid långsam handläggning är den känsla av maktlöshet och oro som drabbar den som under alltför lång tid hålls i ovisshet om utgången av processen, fastställer Europadomstolen ersättningen efter en skälighetsbedömning som främst relaterar till just den totala handläggningstiden. Högsta domstolens beräkningsmetod i dessa avgöranden torde mot denna bakgrund ha fått begränsad betydelse.
- Resonemanget är något oklart; genom att den skadelidande fick ersättning för ekonomisk skada enligt 3:2 SkL kunde han sägas ha fått tillgång till rättsmedel mot överträdelsen av konventionen, men enligt HD kunde det i andra fall förekomma att en skadelidande inte hade rätt till sådan ersättning, och då kunde det föreligga ett konventionsbrott. Av sådana skäl ansågs ideellt skadestånd, t.o.m. med ett så stort belopp som 100 000 kr, böra utgå i detta mål (där ändå den skadelidande kunnat utnyttja rättsmedlet). Man kunde önska att detta genomgripande ändring i svensk skadeståndsrätt hade skett i ett annat mål, där verkligen ett starkt behov av utökat rättighetsskydd kunnat konstateras. Se också NJA 2010 s. 363, där i ett annat fall av långsam rättegång 40 000 kr utdömdes. Möjligen har HD funnit skadeståndsberäkningen i 2005 års fall alltför generös — den var högre än kränkningsersättningen i många våldtäktsmål. I NJA 2012 s. 211 I och II utdömdes vid överträdelse av artikel 6.1 i konventionen 40 000 och 45 000 kr respektive 20 000 kr, med utförliga motiveringar; i det senare fallet diskuterades också rättegångskostnadsfrågor.
- Se t.ex. NJA 2007 s. 584. 1 7 Jfr även NJA 2015 s. 417, där bedömningen blev mera invecklad. 18 Se NJA 2013 s. 842 p. 34. 19 Se NJA 2009 N 70, som beskriver rättsläget på detta vis. 20 Se närmare uttalande i NJA 2013 s. 842. 21 Se om förhållandet mellan SkL och konventionen Håkan Andersson, Ansvarsproblem i skadeståndsrätten, särskilt s. 550 ff. och 567 ff. och Håkan Andersson, Eur opeisering av svensk skadeståndsrätt och försvenskning av de europeiska källorna — EKMR som vitaliserande tillämpningsexempel, i Juridiska fakulteten i Uppsala, Årsbok 2015 s. 37 ff. Se även Jan Kleineman, Europakonventionen och den svenska skadeståndsrättens utveckling, JT 2008–09 s. 546 ff. och redogörelser för utvecklingen i SOU 2010:87. 22 Jfr Bengtsson, Ersättning för offentliga ingrepp I (1986) kap. 4. 23 Se emellertid Stockholms Försäkrings- och Skadeståndsjuridiks AB mot Sverige, där en överträdelse av egendomsskyddet ansågs föreligga genom att den svenska rätten inte gav rätt till skadestånd i visst fall. 24 Märk att HD betonat att det gällde överträdelse av en processuell regel; man kan fråga hur domstolen skulle ha sett på ansvaret, då en materiell regel förbisetts eller uppenbart feltolkats. 25 Se NJA 2012 s. 1044. 2 6 Som framgår av fortsättningen (3 nedan) har denna inställning i någon mån modifierats genom uttalanden i propositionen. 27 Se prop. 2017/18:7 s. 56 och SOU 2010:87 s. 318 ff. (där bl.a. tanken avvisas att kräva ”klart stöd” för att underkänna den ordning som gäller enligt intern svensk rätt, något som skett i vissa HD-domar) och s. 324. 28 Jfr SOU 2010:87 s. 159, med hänvisning till uttalanden i målet Boyle mot Storbritannien. 29 Se t.ex. SOU 2010:87 s. 315. Jfr här Europadomstolens utförliga resonemang om ersättningens betydelse i James m.fl. mot Förenade Kungariket. 3 0 Se t.ex. Allard mot Sverige (Europadomstolens dom 24.6.2003), där en i och för laglig rivning av en byggnad ansågs genomförd på ett oproportionerligt sätt, och Rousk mot Sverige (dom 25.7.2013), där exekutiv försäljning och följande vräkning av sådana skäl ansågs som oproportionerliga åtgärder som stred mot egendomsskyddet. Jfr även SOU 2010:87 s. 321. 31 Se flera exempel i Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 5 uppl. 2015 s. 428. 32 Se en rad exempel på denna bedömning Danelius, a.a. kap. 18, avsnitt 4.2 och 5. 33 Se prop. 2017/18:7 s. 21 f, 23. 34 Man kan förstås fråga, om inte det skulle vara möjligt att tillämpa 3:4 analogt i vissa sådana fall. Den nya lagstiftningen kan inte gärna hindra en utveckling av det strikta ansvaret för stat och kommun. 35 Se vidare prop. 2017/18:7 s. 56 och SOU 2010:87 s. 324 ff. 3 6 Här hänvisar propositionen (s. 56) till NJA 2010 s. 8 och rättsfallet A m.fl. mot Storbritannien, no. 3455/05). 37 Se om sådant egendomsberövande genom lagstiftning Danelius, a.a. kap. 18 avsnitt 4.4. 38 Se t.ex. NJA 2013 s. 842. 39 Som nämnts (2 ovan) har regeln om egendomsskydd i artikel 1 i första tilläggsprotokollet påståtts överträdd i NJA 2010 s. 112, där dock talan ogillats (se 2 ovan); Europadomstolen har emellertid utdömt skadestånd på denna grund i Stockholms Försäkrings- och Skadeståndsjuridiks AB mot Sverige, där ett bolag felaktigt ålagts att betala konkurskostnader. Bl.a. åberopades att för skadestånd enligt 3:2 SkL det inte räckte med oriktiga bedömningar om inte oriktigheten var uppenbar — en regel som HD numera frångått i NJA 2013 s. 842. 40 Se SOU 2010:87 s. 326, jfr s. 327. 41 Jfr NJA 2014 s. 842 p. 48 och 67 där kränkningen ansågs bestå inte i den felaktiga bedömning som domstolen gjorde utan i att en rättssäkerhetssyftande straffrättslig princip som uttryckts i konventionen hade åsidosatts. Se även Stockholms Försäkrings- och Skadeståndsjuridik AB mot Sverige, där resultatet av de aktuella domstolsprocesserna — en konkursgäldenär fick delvis betala konkurskostnaderna trots att konkursbeslutet upphävts av HD — ansågs som ”wholly unjustifiable” och oproportionerligt, samtidigt som gäldenären antogs sakna rätt till skadestånd enligt svensk lag. 42 Se t.ex. Håkansson och Sturesson mot Sverige, där den skadelidandes förlust genom nödtvungen försäljning på auktion ansågs bero på eget risktagande; ingen kränkning ansågs föreligga. 4 3 Se SOU 2010:87 s. 312, 344; prop. 2017/18:7 s. 60 f. 44 Se prop. 2017/18:7 s. 28. 45 Jfr även SOU 2010:87 s. 364 ff. 46 Se Bengtsson, Offentliga tjänster i civilrättsligt perspektiv. 4 7 Se härom Danelius, a.a. s. 429 f. 48 Jfr Bengtsson, a.a. bl.a. s. 183 f. Bestämmelsen i 3:3 torde inte innebära något ansvar för underlåten information. Möjligen kan ett kontraktsliknande förhållande till den skadelidande medföra skadestånd för underlåtenhet, i vissa fall också för ren förmögenhetsskada. 49 Se prop. 2017/18:7 s. 57. 50 Jfr t.ex. NJA 2012 s. 211 p. 25 och NJA 2013 s. 842. 5 1 Se prop. 2017/18:7 s. 17, där det också nämns att det prövande organets befogenheter och de rättssäkerhetsgarantier som gäller vid prövningen ska vara tillräckliga. 52 Jfr prop. 2017/18:7 s. 12 ff. 53 Se prop. 2017/18:7 s. 23. 54 Jfr NJA 2007 s. 891. 5 5 Se SOU 2010:87 s. 310. 5 6 Se SOU 2010:87 s. 311 f. 57 Se 3 kap. 4 § i SkL:s ursprungliga lydelse. 58 Se prop. 1972:5 s. 343. 59 Jfr Bengtsson, Det allmännas ansvar (2 uppl. 1996) s. 110 ff. 60 Se SOU 2010:87 s. 332. 61 Se SOU 2010:87 s. 333. 6 2 Det kan tilläggas, att propositionen behållit utredningens formulering, att skadestånd ”endast” ska utges i den utsträckning det är nödvändigt; detta synes ytterligare markera att frågan om nödvändighet har en avgörande betydelse för ansvaret. 63 Märk tempus, som tyder på att man utgår från nödvändigheten vid själva överträdelsen; samma tempus återkommer på flera ställen, bl.a. s. 59 f. 64 Prop. 2017/18:7 s. 23. 65 Prop. 2017/18:7 s. 59 f. 6 6 Det rättsfall från Europadomstolen som propositionen åberopar — Sejdovic mot Italien, 1.3.2006 — rör dock inte ett vanligt överklagandefall och ger knappast stöd för en överseende ståndpunkt i sådana situationer. 67 Se prop. 2017/18:7 s. 24. 68 Se om det sagda prop. 2017/18:7 s. 24 f., 60 f. 69 Enligt motiven ska bara undantagsvis krävas att den skadelidande söker resning i det skadliga beslutet; se prop. 2017/18:7 s. 61. 7 0 Man kan jämföra med situationen vid culpaansvar: vad som i andra sammanhang inte är ansvarsgrundande culpa kan inte förändras genom senare händelser, vare sig den skadelidandes reaktion eller andra förhållanden. Se t.ex. från ett annat rättsområde NJA 2011 s. 39, där vid aktsamhetsbedömning i ett brottmål HD ansåg det sakna betydelse att den tilltalade omgående vidtog åtgärder för att begränsa skadan eftersom det skedde efter det att brottet avslutats. 71 En invändning vid remissbehandlingen av utredningens förslag har varit att man genom ett krav på överklagande skulle ställa större krav på kunskap hos den enskilde skadelidande än på beslutförfattaren. Det torde vara en felsyn. Man behöver inte lika stor kunskap för att ifrågasätta en myndighets beslut som att fatta beslutet. Det räcker med att åberopa de omständigheter som talar mot beslutet utan att den enskilde ska behöva göra en allsidig analys av omständigheternas juridiska och faktiska innebörd. Detta stämmer också med propositionens ståndpunkt. Se prop. 2017/18:7 s. 24 f. 72 Se SOU 2010:87 s. 323. 73 Vad angår argumentet, att det räcker för att motverka passivitet att underlåtenheten ska beaktas vid bedömningen av kränkningens allvar, kan sägas att detta knappast kan te sig lika allvarligt för den enskilde som risken för att helt gå miste om skadestånd. 74 Se om det sagda prop. 2017/18:7 s. 61 f. 7 5 Se däremot artikel 41 i konventionen, som enligt den svenska texten talar om vad som får anses nödvändigt. Hade detta uttryck använts hade en skälighetsbedömning åtminstone antytts. 76 HD ifrågasatte (p. 51) om tillämpningen av artikel 35.1 i konventionen som en spärregel skulle vara förenlig med rätten till domstolsprövning enligt artikel 35.1. Men den svenska regeln utgör ju ingen spärregel som hindrar domstolsprövning — det är en materiell regel, som ger den skadelidande möjlighet till skadestånd — t.o.m. fullt skadestånd — efter en skälighetsbedömning. 7 7 Märk att Lagrådet var skeptiskt till att skadeståndsfrågan lagreglerades och synes ha föredragit det tidigare rättsläget, där HD:s rättspraxis var den väsentliga rättskällan; se prop. 2017/18:7 s. 88 f., jfr s. 18 f. (regeringens bedömning). 78 Se också NJA 2015 s. 417, som gällde kompensation i ett brottmål för kränkning av den enskildes rätt enligt Europakonventionen att inte bli lagförd eller straffad två gånger för samma brott (ne bis in idem). Om situationen rättas till genom att åtalet avvisas därför att det finns ett slutligt avgörande om samma sak i ett annat straffrättsligt förfarande, har den enskilde inte ansetts ha rätt till ytterligare kompensation. 79 Jfr prop. 2017/18:7 s. 61. 80 Se NJA 2012 s. 211 (s. 224). Eftersom förutsättningen för förtursförklaring är att oskäligt dröjsmål kan konstateras, torde förklaringen många gånger innebära att överträdelsen bara delvis avhjälps. 8 1 Se prop. 2017/18:7 s. 61. 82 Undantagsvis kan resning vara så närliggande och med så stor sannolikhet beviljas att den skadelidande kan anses skyldig att använda sig av rättsmedlet; som exempel har nämnts HD:s praxis sedan man i plenum ändrat ståndpunkt rörande möjligheten till straff och skattetillägg för samma handlande (Danelius, Mänskliga rättigheter, 5 uppl. 2015 s. 33). 83 Se prop. 2017/18:7 s. 61. 84 Se prop. 2017/18:7 s. 60 f. 85 Här hänvisas till principen ”jura novit curia”. Det krävs dock att talan formulerats så att den täcker båda grunderna. Se prop. 2017/18:7 s. 62 f. 8 6 Jfr t.ex. Söderman mot Sverige, dom 12/3 2013 (smygfilmning); jfr även Stockholms Försäkrings- och Skadeståndsjuridik AB mot Sverige (ersättningsskyldighet). 87 Liknande resonemang även i NJA 2013 s. 842, p. 57–59. 88 Se om det sagda prop. 2017/18:7 s. 13, 58 f. Jfr även SOU 2010:87 s. 348. 89 Se prop. 2017/18:7 s. 33. 9 0 Se prop. 2017/18:7 s. 32 f. 91 Se prop. 2017/18:7 s. 31. 92 Se prop. 2017/18:7 s. 32. 93 Uttalandet förekommer tidigare i NJA 2013 s. 842, p. 58, där det ansetts som avgörande för frågan om rätt till gottgörelse för ideell skada föreligger. 9 4 Se prop. 2017/18:7 s. 40 f. 95 Se prop. 2017/18:7 s. 35, 63 f., med hänvisning till rättsfallet Agrotexim m.fl. mot Grekland, dom 24.10.1995. 9 6 Se prop. 2017/18:7 s. 38 f. Märk dock att fallet ska vara jämförligt — det saknas i regel skäl att låta ersättningen vid allvarliga brott påverka skadeståndet enligt 5:8. 97 Jfr SOU 2010:87 s. 408 f. 98 Se prop. 2017/18:7 s. 65 och NJA 2012 s. 211 p. 28. 99 Se SOU 2010:87 s. 409, 410. 100 Se prop. 2017/18:7 s. 40, jfr s. 65. 1 01 Se prop. 2017/18:7 s. 40 f., 65 f. Utredningen nämnde också att det kunde få betydelse om en felaktig vräkning drabbar en mycket gammal person eller en barnfamilj eller andra som har svårare att tillvarata sin rätt (SOU 2010:87 s. 410). 102 Se exemplifiering å ena sidan prop. 2017/18:7 s. 65, å andra sidan s. 31. 103 Se prop. 2017/18:7 s. 41 f., som här hänvisar till motiven till 2:3 i prop. 2000/01:68 s. 50 f. 1 04 Se prop.2017/18:7 s. 65 f. På samma sätt skulle man enligt motiven kunna resonera om den kompensation som getts är otillräcklig och den skadelidande därför nödgats gå till domstol; se även NJA 2012 s. 1038 II p. 9. Överträdelsen förefaller inte särskilt allvarlig i detta fall — i vart fall inte när det gäller skadestånd beroende av en uppskattning. Jfr också motivens uttalande s. 66 om fallet då en skadelidande ansetts lämpligen böra få sin kompensation bedömd i en efterföljande skadeståndsprocess. En närmare diskussion av olika kompensationsfall finns i NJA 2012 s. 1038 I. 105 Se prop. 2017/18:7 s. 66 med hänvisning till NJA 2010 s. 363 p. 26. 106 Se NJA 2012 s. 211 I p. 26 (om långsam handläggning) och NJA 2013 s. 842 p. 61 (endast undantagsvis lägre belopp). 107 Se om det sagda prop. 2017/18:7 s. 66. 108 Se t.ex. NJA 1992 s. 243 (värdet av fritid), NJA 1995 s.249 (miljövärde). 109 Jfr om sådana värden Bengtsson, Ideella värden i fastighetsrätten (2016). 110 I vart fall kan ersättning av denna typ enligt svensk rätt utgå vid expropriation (jfr 4:1 2 st. expropriationslagen). 1 11 I den mån den skadelidande samtidigt kan få ut ersättning från Brottsoffermyndigheten, kan dock staten anses ha tillhandahållit ett tillgängligt rättsmedel, och då bör inte dubbel ersättning utgå. 112 Se SOU 2010:87 s. 406 f. (där det dessutom framhölls att Europadomstolens praxis om ideellt skadestånd delvis gällde skada som i Sverige betraktades som personskada). 113 Prop. 2017/18:7 s. 36 f. 1 14 Prop. 2017/18:7 s. 67, med hänvisning till flera rättsfall av Europadomstolen. 115 Se t.ex. Bengtsson & Strömbäck, Skadeståndslagen. En kommentar, avsnitt 6:1.8. 116 Jfr SOU 2010:87 s. 344. 1 17 Se om det sagda prop. 2017/18:7 s. 28 f., 57 f. 1 18 Jfr SOU 2010:87 s. 310 f., med uttalanden om kretsen av ersättningsberättigade, den s.k. normskyddsläran och principerna av tredjemansskada, där konventionen inte antagits väsentligen avvika från gällande principer i svensk rätt. 119 Jfr prop. 2017/18:7 s. 63. 120 Se härom t.ex. Bengtsson & Strömbäck, a.a. avsnitt 1:1.5. 121 Se prop. 2017/18:7 s. 63 f. 1 22 Som framgått kan även en juridisk person vara berättigad till skadestånd enlig paragrafen, om också förutsättningarna för ideellt skadestånd av naturliga skäl kan avvika från vad som annars gäller (jfr 6 ovan). 123 Vissa begränsningar lär dock gälla liksom tidigare; det är knappast möjligt att döma ut skadestånd till en hel kategori yrkesidkare som anser sina rättigheter kränkta genom åtgärder eller uttalanden från regeringens sida. Jfr om frågan Bengtsson, Det allmännas ansvar (2 uppl. 1996) s. 126 ff. 124 Se om begreppet t.ex. Bengtsson & Strömbäck, a.a. 1:1.6. 125 Se NJA 1988 s. 62, som väl alltjämt får anses ledande. 126 Det är ju här inte fråga om ren förmögenhetsskada, som denna definieras i 1:2; vid tredjemansskada är det vanligt att den direkta skadan är en person- eller sakskada. 127 Utredningen har i sammanhanget hänvisat till att i Europadomstolens praxis personer har tillerkänts klagorätt i egenskap av indirekt eller potentiellt victim (SOU 2010:87 s. 374). Man får emellertid skilja mellan fall där tredje man kan anses utsatt för en kränkning, om också indirekt, och fall där tredje man lidit en indirekt skada — ekonomisk eller kanske ideell — på grund av sina relationer till den omedelbart skadelidande. Det är bara i det senare fallet som en tredjemansskada kan anses föreligga i vanlig mening. 1 28 5:2 1 st. lagen om rättegång i arbetstvister respektive 6:7 diskrimineringslagen. 129 Se om skälen för regeln (vilken avviker från utredningens förslag) prop. 1917/18:7 s. 42 ff.; regeln kommenteras på s. 68 ff. 1 30 Se om det sagda prop. 2017/18:7 s. 68 f. 131 Se härom bet. 2015/16:KU 15, p. 15 och prop. 2017/18:7 s. 8. 1 32 Frågan är förstås kontroversiell; jfr t.ex. Håkan Andersson, Ersättningsproblem i skadeståndsrätten (2017) s. 667 f med hänvisningar.
- Rättsmedel kan också vara möjliga under fortsättningen av det förfarande där överträdelse förekommit. Särskilt har här uppmärksammats möjligheten att i en straffprocess kompensera den tilltalade för en långsam handläggning som strider mot artikel 6 i konventionen genom att man lindrar påföljden, en fråga som diskuterats ingående av HD i rättsfallen NJA 2012 s. 211 I och II samt NJA 2012 s. 1038 I och II. En liknande kompensation är att i ett mål om sanktionsavgift avgiften nedsätts. Även om den skadelidande inte helt gottgörs på detta vis kan det vara en grund för att nedsätta skadeståndet. Man kan antagligen kräva av den enskilde att han i processen framställer begäran om påföljdslindring eller åtminstone påtalar den överträdelse som skulle motivera en sådan kompensation, om inte detta ändå måste stå klart för domstolen.Vad angår den skadelidandes underlåtenhet att begära förtursförklaring när handläggningen drar ut på tiden, har HD ansett att i regel tidsutdräkten får anses självförvållad såvitt avser tiden efter det förklaring borde begärts; i allmänhet borde det dock räcka med en påminnelse om att målet eller ärendet handläggs långsamt. Någon annan uppfattning framträder inte i motiven.
2016/4601 hänvisning
Prejudikats tidsmässiga tillämplighet1 hänvisning