För det fall lagändringen hade ansetts rikta sig till en tillräckligt avgränsad krets hade en bedömning av det alternativa händelseförloppet, på samma sätt som skedde i NJA 2010 s. 8, aktualiserats. Det är svårt att se att inte också en sådan bedömning skulle ha lett till att skadeståndsanspråket hade ogillats. Bolaget hade haft att visa att det på objektiva grunder hade befogad anledning att förvänta sig att — om anmälan hade kommit till stånd — 1997 års ändring över huvud taget inte hade föreslagits för riksdagen eller att den materiella regleringen inte skulle ha haft väsentligen samma innehåll eller i sista hand att den hade trätt i kraft med en beaktansvärd senareläggning. Iakttagandet av anmälningsförfarandet medför i regel inte någon senareläggning; medlemsstaten har från anmälan att avvakta i tre månader med att låta regeln träda i kraft och endast om synpunkter inkommer inträder en så kallad frysningsperiod om tre månader.
Hänvisas från p. 8 (s. 117)
8.Bolaget väckte därefter talan i Högsta domstolen och begärde skadestånd med stöd av 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Staten ifrågasatte inte att underlåtenheten att iaktta anmälningsskyldigheten enligt informationsdirektivet avseende 1997 års ändring i lotterilagen var ett förfarandefel som i princip skulle kunna föranleda skadeståndsskyldighet, men framhöll att automatspelsförbudet knappast kunde anses riktat mot en sådan avgränsad krets som förutsattes i NJA 2010 s. 8. Högsta domstolen konstaterade att uthyrning av lyckohjul vid tiden för 1997 års ändring i lotterilagen var en relativt ny verksamhet som bedrevs av några få aktörer på spelmarknaden. Verksamheten riktade sig i huvudsak till ett relativt begränsat antal idrottsföreningar, som i sin tur svarade för spelverksamheten i förhållande till enskilda. Oavsett antalet rörelseidkare och andra som direkt kom att påverkas av lagändringen stod det emellertid klart att ändringen kom till stånd för att hindra en pågående utveckling av spelmarknaden som statsmakten ansåg var oönskad. Lagändringen riktade sig därför till envar som redan bedrev eller som skulle kunna komma att bedriva spelverksamhet med lyckohjul. Förbudet mot lyckohjul var därmed inte jämförbart med ett konkret beslut riktat mot en enskild. Underlåtenheten att anmäla lagändringen kunde därmed inte grunda rätt till skadestånd enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen.s. 117