Lagstiftning om grundlagsskadestånd1 hänvisning
Rättsfall
NJA 2010 s. 8
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2010 s. 8
BibTeX
@misc{nja-2010-s-8,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2010 s. 8}},
year = {2010},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
13 hänvisningar i 7 artiklar · 13 stycken/fotnoter
- För det fall lagändringen hade ansetts rikta sig till en tillräckligt avgränsad krets hade en bedömning av det alternativa händelseförloppet, på samma sätt som skedde i NJA 2010 s. 8, aktualiserats. Det är svårt att se att inte också en sådan bedömning skulle ha lett till att skadeståndsanspråket hade ogillats. Bolaget hade haft att visa att det på objektiva grunder hade befogad anledning att förvänta sig att — om anmälan hade kommit till stånd — 1997 års ändring över huvud taget inte hade föreslagits för riksdagen eller att den materiella regleringen inte skulle ha haft väsentligen samma innehåll eller i sista hand att den hade trätt i kraft med en beaktansvärd senareläggning. Iakttagandet av anmälningsförfarandet medför i regel inte någon senareläggning; medlemsstaten har från anmälan att avvakta i tre månader med att låta regeln träda i kraft och endast om synpunkter inkommer inträder en så kallad frysningsperiod om tre månader.
- Således synes Högsta domstolen i NJA 2013 s. 842 tänkt sig att fråga varit om ersättningsrätt som sådan vid bedömning av överklagande borde skett och vad det skulle ha lett till (jfr NJA 2010 s. 8). I målet är att märka att statens medvållandeinvändning hade gjorts i förhållande till det skadeståndsgrundande fel som käranden hade åberopat — dvs. åsidosättande av legalitetsprincipen — men att målet i Högsta domstolen kom att handla om åsidosättande av grundläggande rättssäkerhetsgarantier vid prövning av en brottsanklagelse. Frågan om det är rimligt att kräva att den enskilde överklagar kan ställa sig väsentligen annorlunda vid den senare typen av överträdelse.
- De närmare förutsättningarna för att ett felaktigt normbeslut ska kunna grunda skadeståndsansvar utvecklades i NJA 2010 s. 8. Där uttalade Högsta domstolen att skadestånd till följd av ett felaktigt normbeslut som huvudregel förutsätter att beslutet har föranlett konkreta myndighetsåtgärder eller att det är fråga om ett beslut som riktas direkt mot enskilda. Det skulle därmed i princip inte vara möjligt för den som rättat sig efter en felaktig norm att få ersättning för utebliven vinst, även om det inte kunde uteslutas att en sådan rätt undantagsvis kunde föreligga. Det fick i så fall förutsättas att normen genom sitt innehåll reellt sett tar sikte på en så klart avgränsad krets av enskilda att den ter sig jämförbar med ett konkret beslut riktat mot en enskild som tillhör denna krets. Enligt Högsta domstolen torde också gränsälvskommissionens normbeslut i praktiken främst ha riktat sig mot en begränsad krets av personer, närmast de som bedrev yrkesmässigt fiske i Torne älvs fiskeområde.
Staten får inte åberopa sin egen försummelse2 hänvisningar
- Denna tvist har tidigare gett upphov till flera prejudikat från högsta instans: NJA 1996 s. 370, NJA 2000 s. 637, NJA 2001 s. 210 och NJA 2010 s. 8.
- Estoppel är ursprungligen en anglosaxisk rättsfigur som har fått fäste inom den internationella rätten. Det rör sig helt kort om en preklusionslära som förbjuder någon att hävda eller förneka något som strider mot tidigare handlingar eller utfästelser. Den unionsrättsliga estoppel-principen formulerades av EG-domstolen (numera EU-domstolen) i dess dom den 5 april 1979 i mål 148/78, Ratti, EU:C:1979:110. 1 4 Målet gällde artikel 6 Europakonventionen. 1 5 Tidigare 2 kap. 18 §. 16 Se t.ex. — vid sidan av ett antal ytterligare inlägg i frågan — Lagrådets yttrande i prop. 1997/98:45 Del 2 s. 495 och 515 f. 17 Martin Mörk och Magnus Hermansson, Enskildas rättsskydd vid lagstiftarens försummelse — om estoppel-argumentet i svensk rätt, SvJT 2008 s. 229–261, särskilt s. 252 ff. 18 P. 18. Jfr Bertil Bengtsson, Ersättning vid offentliga ingrepp 1, 1986, s. 194. 1 9 Se inte minst NJA 2014 s. 323. Det avgörandet meddelades samma dag som Högsta domstolen — med samma uppsättning justitieråd — meddelade den dom som är föremål för denna artikel. I det andra avgörandet fann domstolen att staten var skyldig att betala ideellt skadestånd i en situation där 2 kap. 7 § regeringsformen hade överträtts genom att en myndighet felaktigt hade avregistrerat ett medborgarskap. Det ställningstagandet motiverades dock på ett annat sätt än det avgörande som är i fokus i denna artikel, och något estoppel-resonemang kunde knappast göras gällande. Skillnaderna mellan domskälen är vidare naturlig med tanke på de olikheter som finns mellan grundlagsbestämmelserna. Sammantaget medför avgörandena att regeringsformens rättighetskatalog har getts en helt annan tyngd än tidigare. Jfr i denna fråga bl.a. författarnas ovan nämnda artikel i SvJT 2008 s. 229–261, särskilt s. 259 ff. med där angivna hänvisningar, Clarence Crafoord, Regeringsformens fri- och rättighetsskydd och skadestånd, SvJT 2009 s. 1062–1068, Bertil Bengtsson, Skadestånd vid brott mot regeringsformen?, SvJT 2011 s. 605–629, Bertil Bengtsson, Vad skulle ett utvidgat rättighetsansvar innebära?, Juridisk Publikation 2013 s. 137–150, Bertil Bengtsson, Högsta domstolen fortsätter omvandlingen av skadeståndsrätten, SvJT 2014 s. 431–439, samt Martin Mörk och Magnus Hermansson, En enhetlig skadeståndsordning vid överträdelser av grundläggande rättigheter?, SvJT 2014 s. 507–519. 2 0 En särskild fråga är naturligtvis hur fiskesituationen hade sett ut om de äldre föreskrifterna inte hade meddelats (eller inte hade åtlytts). I statens argumentation i målet ligger att inskränkningarna var nödvändiga och att fisket dem förutan hade försämrats drastiskt. Innebar de nya föreskrifterna verkligen ett avsevärt försvårande av markanvändningen i förhållande till ett sådant läge? Tingsrätten besvarade den frågan nekande. 21 Se t.ex. NJA 1953 s. 42, omskrivet bl.a. i Bertil Bengtsson, Ersättning vid offentliga ingrepp 2, 1991, s. 295. 22 Se 31 kap. 9 § miljöbalken. 23 Jfr a.a. s. 303. 2 4 Inom unionsrätten har det på motsvarande sätt varit betingat av att enskilda ska kunna tillgodogöra sig sina rättigheter enligt unionsrätten. 25 På samma sätt tar den unionsrättsliga estoppel-principen sikte på medlemsstaternas underlåtenhet att genomföra unionsrättsliga förpliktelser. 26 I NJA 2001 s. 210 bedömde Högsta domstolen att staten i och för sig var skadeståndsskyldig enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) med anledning av det fel som hade begåtts. I NJA 2010 s. 8 nekades dock fiskarna skadestånd med hänvisning till bristande kausalitet. 2 7 Man skulle t.ex. kunna tänka sig en situation där staten har brustit i fråga om en uttrycklig dokumentationsskyldighet rörande omständigheter som utvisar ersättningsrätt för någon enskild. Statens försumlighet i detta avseende kan då gå ut över den enskilde, som inte kan bevisa sin rätt till ersättning. Om gängse bevisrättsliga regler inte är tillräckliga för att den enskilde på ett rimligt sätt ska kunna komma till sin rätt, kan man spekulera i om ett estoppel-resonemang skulle kunna användas. Exemplet kan varieras på ett flertal sätt.
Ren ekonomisk skada2 hänvisningar
Skadestånd vid brott mot regeringsformen?2 hänvisningar
- Jfr Thomas Bull & Fredrik Sterzel, Regeringsformen — en kommentar (2010) s. 44 f, med hänvisning till NJA 2010 s. 8 (där dock HD:s inställning till andra typer av grundlagsöverträdelser inte tycks alldeles klar), och Bengtsson & Strömbäck, Skadeståndslagen. En kommentar (4 uppl. 2011) s. 111.
- Jfr SOU 2010:87 s. 303 f med hänvisningar till vissa domar av Europadomstolen. 1 1 Se närmare SOU 2008:125 s. 435 ff, 443 ff med hänvisningar. Jfr även Bengtsson i 21 uppsatser s. 187 ff, 215 ff med ytterligare hänvisningar. Frågan har till en del lösts genom tillägg av ett tredje stycke i 2 kap. 15 § RF; se dock Bengtsson i SvJT 2010 s. 727 f. 12 Skulden kan vara svår att placera närmare; det måste vara sällsynt att man kan förebrå riksdagens ledamöter någon oaktsamhet i sådana fall, såvida beslutet inte direkt gått emot den juridiska expertisen, t.ex. Lagrådet. Vanligare kan det bli att juristerna i departementet eller i riksdagsutskottet brustit i noggrannhet eller omdöme eller att politikerna i departementet inte tagit vederbörlig hänsyn till att en lagstiftning är juridiskt tvivelaktig. 13 I fråga om tillämpningen av 3 kap. 2 § SkL i NJA 2005 s. 462 skymtar dock ett sådant resonemang, jfr s. 494 f. 14 Jfr SOU 2010:87 bl.a. s. 155 f med hänvisningar och s. 326 f. 1 5 Jfr SOU 2010:87 s. 321. 16 Hur HD ser på frågan om konventionskränkningar i sådana fall är dock oklart. 17 Jfr 7 nedan, bl.a. om tillämpningen av 2 kap. 15 § RF. 18 Jfr om betänkandets ståndpunkt SOU 2010:87 s. 319 ff, 424 ff, 476, 19 Jfr Bengtsson & Strömbäck, a.a. s. 398 f. 2 0 Se SOU 2010:87 s. 461 f och Bengtsson & Strömbäck, a.a. s. 141. 21 Jfr prop. 1972:5 s. 336 ff. 22 Se SOU 2010:87 s. 462 f. Jfr Jan Kleinemans kritik av regeln i 3:7 SkL i Kontrakts- och skadeståndsätt (2011) s. 539 ff. 2 3 Se t.ex. Ds 2007:10 s. 41 ff, 53 ff med hänvisningar och Mårten Schultz, Kränkning (2008) bl.a. s. 26 ff med ytterligare hänvisningar. 24 Se SOU 2010:87 s. 377 ff. 25 Se Bull & Sterzel, a.a. s. 62. 2 6 Se prop. 2009/10:162, särskilt s. 66. Man kan diskutera om denna beskrivning är riktig, men den visar i vart fall hur regeringen velat se på ersättningen. Jfr Bengtsson i SvJT 2010 s. 730 f. 27 Jfr Crafoord, a.a. s. 1063. 28 Se Bull & Sterzel, a.a. s. 45. Uttalandet tar dock knappast sikte på bedömningen av skadeståndsfrågor. 2 9 Jfr om motsvarande problem vid ansvar enligt SkL uttalanden av HD i NJA 2010 s. 8. 30 Jfr SOU 2010:87 s. 321, där situationer av detta slag nämns som exempel på skadeståndsgrundande överträdelser av Europakonventionen; som formaliafel nämns situationen i NJA 2007 s. 584, som brister i handläggningen situationen i NJA 2007 s. 862 (enligt minoritetens bedömning). 31 Se t.ex. Bengtsson & Strömbäck, a.a. s. 109 ff med hänvisningar till litteratur och rättspraxis. 3 2 Jfr Bull & Sterzel, a.a. s. 100 f. 33 Jfr avsnitt 11 nedan. 3 4 Prop. 2009/10:80 s. 250. 35 Jfr prop. 2009/10:80 s. 183 f. 36 Rättsfallet har särskilt åberopats av Crafoord, se SvJT 2009 s. 1064 f, för att illustrera behovet av en reform på området. 3 7 I detta fall kan knappast tillämpningen av Europakonventionens liknande regler i art. 5 ge ledning; bestämmelserna talar här om ”utan dröjsmål” eller ”snabbt”. 38 Jfr Bull & Sterzel, a.a. s. 84 f. — Någon gång kan dock retroaktivitetsbegreppet vålla svårigheter; varken regering eller riksdag kanske uppfattade lagstiftningen som retroaktiv. 39 Märk dock att culpabedömningen kan vara strängare, jfr 3 ovan. — Se om paragrafen SOU 2008:125 s. 426 f, Bull & Sterzel, a.a. s. 85 f. Märk att den har större räckvidd än art. 6 i Europakonventionen (bl.a. avser den också skatteprocessen). 4 0 Regeln anses få verkan också mellan enskilda (se Bull & Sterzel, a.a. s. 88 med hänvisning till AD 2003 nr 46). 41 Jfr Bengtsson i 21 uppsatser s. 215 ff och Bengtsson & Strömbäck, Skadeståndslagen, En kommentar (4 uppl. 2011) s. 111. 42 Jfr Bengtsson & Strömbäck, a.a. s. 111. 43 Jfr Bengtsson, Ersättning vid offentliga ingrepp I (1986) s. 128 ff. 44 Märk att RF:s bestämmelse inte kräver ”respekt” för egendomen; här går skyddet alltså mindre långt än enligt konventionen. 45 Jfr Bull & Sterzel, a.a. s. 90. 46 Jfr NJA 1996 s. 495. 4 7 Det är dock tänkbart att upphovsrätt på grund av något misstag inskränks genom en förordning, inte genom lag. 48 Se prop. 1993/94:117 s. 20 ff. 49 Jfr Bull & Sterzel, a.a. s. 93 f: skolplikt måste finnas i någon form men den kan regleras på olika sätt utan att grundlagsbestämmelsen aktualiseras. 50 Se prop. 2009/10:80 s. 192 och Bull & Sterzel s. 49. 51 Se Bengtsson, Det allmännas ansvar enligt skadeståndslagen (2 uppl. 1996) s. 131 f och NJA 2010 s. 8. 5 2 Möjligheterna att döma ut skadestånd redan av det skälet att ett beslut inte präglas av saklighet och opartiskhet torde dock vara begränsade, ifall reglerna i övrigt ger myndigheten viss frihet att besluta. Jfr om tillsättning av lärare NJA 2008 s. 990, där talan ogillats. 5 3 Se också art. 2 i protokoll nr 7 (Rätt till överklagande i brottmål). 5 4 Just 2 kap. 15 § 2 st. är ju formulerad efter mönster av lagregler i bl.a. tidigare plan- och bygglag och den numera upphävda naturvårdslagen, något som bör beakt as när man bestämmer innebörden av ”avsevärt försvårande av pågående markanvändning” och ”betydande skada”. 55 Se om det sagda Bengtsson, Det allmännas ansvar enligt skadeståndslagen (2 uppl. 1996) s. 108 ff. 5 6 Jfr bl.a. SOU 2010:87 s. 388 ff. 57 Se SOU 2010:87 s. 356 (bl.a. frustration, oro, maktlöshet och stress). 58 Jfr Ds 2007:10 s. 41 ff med hänvisningar, där det också framhålls att ideellt skadestånd synes uppskattat både i massmedia och bland politiker. 5 9 I särskild grad gäller naturligtvis detta, om redan en avvikande bevisvärdering eller en avvikande tillämpning av en skönsregel skulle kunna bedömas som ett grundlagsbrott (jfr 3 ovan). 60 Jfr Håkan Anderssons välgrundade betänkligheter mot tendenserna i denna riktning, Tidskrift utg. av Juridiska föreningen i Finland 2007 särskilt s. 391, 409 ff. 6 1 Jfr Bull & Sterzel, a.a. s. 45 f. 6 2 I och för sig torde det inte vara uteslutet att ställa upp samma krav på skada av betydelse i båda fallen, t.ex. med följande förenklade lagtext (där bestämningen av ”annan skada” möjligen kan anses förenlig med konventionen): ”Staten eller en kommun ska ersätta 1. personskada .....och 2. annan skada som uppkommit till följd av överträdelsen, om skadan innebär olägenhet av betydelse eller lidande för den skadelidande. Vad som sägs i första stycket gäller också … konventionen.” 6 3 Det avsteg som NJA 2007 s. 584 synes innebära från principen i fråga (jfr Håkan Andersson, a.a. s. 412 ff) kan möjligen förklaras med att utformningen av art. 8 i Europakonventionen, som ju saknar motsvarighet i RF. 64 I NJA 2010 s. 112 åberopade parten utom 3 kap. 2 § SkL bara Europakonventionens regel om egendomsskydd. 65 Jfr Bull & Sterzel, a.a. s. 84 f. 66 Att det allmänna eftersätter en obligatorisk kontroll (ett ganska praktiskt skadefall; jfr NJA 1984 s. 340 I–III) lär knappast kunna uppfattas som någon överträdelse av en rättighet; inte heller vägrat tillstånd till viss verksamhet, felaktigt meddel at tillstånd som går ut över tredje man (jfr NJA 2002 s. 94) eller skadligt meddelande angående viss verksamhet (jfr NJA 1987 s. 535; 2 kap. 17 § RF omfattar inte detta fall).