En annan sak är att gränsälvsfiskarna i NJA 2014 s. 332 fick fastställt att de hade rätt till ersättning av staten. Grunden var emellertid bestämmelsen i 2 kap. 18 § regeringsformen i dess lydelse före den 1 januari 2011 (nuvarande 2 kap. 15 §) som ansågs ge uttryck för en allmän rättsgrundsats om rätt till ersättning för rådighetsinskränkningar i vissa fall. Staten ansågs med stöd av denna princip ersättningsskyldig gentemot ett antal fiskare för den ekonomiska förlust som kan ha uppkommit för dem till följd av de restriktioner i fisket som infördes genom den aktuella förordningen. Justitiekanslern har för statens räkning under hösten 2018 träffat förlikning angående ersättningens storlek.
Hänvisas från p. 5 (s. 115)
5.Trots detta konstaterande utgick inte något skadestånd. En ytterligare fråga är nämligen hur den skada som den enskilde kan ha lidit bör bedömas. För att bestämma en ren förmögenhetsskada vid oriktig myndighetsutövning ska, enligt Högsta domstolen, den verkliga händelseutvecklingen jämföras med det tänkta förlopp som den enskilde hade haft anledning att räkna med efter ett riktigt beslut eller en korrekt handläggning. I det aktuella fallet saknades det fog för att räkna med att en tillämpning av den korrekta delegationsordningen skulle ha lett till att gränsälvskommissionen inte hade bemyndigats att meddela föreskrifter om fisket i Torne älv eller att bemyndigandet skulle ha getts en annan utformning. Det fanns inte heller något stöd för att gränsälvskommissionens normer skulle ha fått ett annat materiellt innehåll, särskilt inte mot bakgrund av att beslutet om bemyndigande gick tillbaka på en överenskommelse mellan Sverige och Finland om ändringar i den gränsälvsöverenskommelse som gäller mellan länderna.s. 115