Stycket

10.I NJA 2017 s. 975 behandlas relationen mellan utlänningslagstiftningen och utlämningslagen. Högsta domstolen uttalar här att syftet med införandet av 7 § var att uppnå samstämmighet mellan utlännings- och utlämningsbestämmelserna vad gäller flyktingar (personer som fått asyl), vilket innebär att om en utlänning har beviljats flyktingstatus (se 4 kap. 3 § utlänningslagen, 2005:716) med hänvisning till att hen hyser en välgrundad fruktan för förföljelse av allvarlig beskaffenhet i ett visst land av något sådant skäl som anges i 7 § utlämningslagen, så bör den av svensk myndighet redan gjorda bedömningen normalt väga mycket tungt vid prövningen av utlämningsframställningen. Motsvarande överensstämmelse finns emellertid inte när det gäller personer som har förklarats vara skyddsbehövande. I det fallet måste, enligt rättsfallet, göras en självständig bedömning av om risken för förföljelse har sin grund i någon av de orsaker som anges i 7 § utlämningslagen. I ärendet ansågs 7 § innebära hinder för utlämning till Turkiet.s. 1123