Närliggande

37.Att brottslighetens art talar för fängelse vid våldtäkt står klart. Frågan behandlas bl.a. i NJA 2015 s. 1024 där följande sägs: 26. Det råder inte någon tvekan om att våldtäkt är en brottstyp där omständigheterna generellt sett är sådana att brottslighetens art starkt talar för fängelse och därmed emot villkorlig dom eller skyddstillsyn, och det även om en sådan påföljd förenas med en föreskrift om samhällstjänst. Att våldtäkt inte nämns i förarbetena till påföljdsreformen år 1989 (se prop. 1987/88:120 s. 100) som exempel på en brottstyp av sådan art att särbehandling bör ske vid påföljdsvalet, torde hänga samman med det höga minimistraffet. När det är aktuellt att döma ut ett fängelsestraff på ett år eller mer spelar nämligen brottslighetens art ingen roll för bedömningen. Då räcker straffmätningsvärdet som skäl för fängelse. Och som framgått är ju minimistraffet för våldtäkt av normalgraden fängelse i två år. Det sagda hindrar inte att en nyanserad bedömning alltid måste göras. Rör det sig om våldtäkt som är mindre grov (6 kap. 1 § tredje stycket BrB) kan det i ett enskilt fall vara så att brottets art inte leder till att fängelse måste dömas ut (jfr NJA 2014 s. 990). Beträffande relationen mellan villkorlig dom och skyddstillsyn bekräftas vidare i rättsfallet att de har ett stort överlappande tillämpningsområde och att utrymmet för att välja skyddstillsyn är större än att välja villkorlig dom eftersom den förra påföljden är mer ingripande. Det sagda gäller trots att 30 kap. 1 § och förarbetena till påföljdsreformen är lätta att läsa — och ursprungligen var tänkta att läsas — så att de båda påföljderna är jämställda från ingripandesynpunkt.s. 1104