Reflektioner över svensk straffrättspolitik då och nu2 hänvisningar
- Trots att Straffsystemkommitténs förslag från år 1995 om ett ännu tydligare ”nyklassiskt” påföljdsbestämningssystem inte genomfördes kan man säga, att de tankar som utgjorde grunden för förslaget påverkade utvecklingen på påföljdsområdet. Främst i HD:s praxis kan man i vart fall från år 2000 se klara tecken på att idén om en tydlig proportionalitet mellan brottet och det straffrättsliga ingripandet fick ett allt större inflytande på bekostnad av ”behandlingsskäl”. De viktigaste avgörandena är ”Socialkontorsfallet” NJA 2000 s. 314 och ”Skärtorsdagsdomen” NJA 2008 s. 359, men också ”De kinesiska kullagren” NJA 2014 s. 559 bör nämnas som ett viktigt ”nyklassiskt” avgörande tillsammans med ”28:3-fängelset” NJA 2015 s. 1024. I ”Socialkontorsfallet” tolkade HD de prognos- respektive effektkriterier som lagstiftningen innehöll — och fortfarande innehåller — som skäl för villkorlig dom respektive skyddstillsyn på ett påtagligt inskränkt vis. Och i 28:3-fängelset” (se p. 22) förklarade HD explicit att det inte är en förutsättning för skyddstillsyn att den tilltalade har ”ett s.k. övervakningsbehov”. Så fastän lagstiftaren tvekade en aning och trots de invändningar som tidigare hade framförts fortsatte utvecklingen i samma riktning som 1989 års reform eller, kanske hellre, i den riktning som Straffsystemkommittén hade anvisat. Man kan säga att nyklassicismen på straffrättens område hade blivit allmänt accepterad och var förhärskande, trots att den alltså knappast hade full täckning i lagstiftningen. Därmed kan det också sägas att straffrättstillämpningen fick en allt tydligare defensiv inriktning.
- Efter några år blev 28:3-fängelset populärt i domstolarna. Det användes ofta för att förstärka skyddstillsynen mera allmänt. HD ingrep genom rättsfallet NJA 1983 s. 491, och därefter gick luften ur tillämpningen. På senare tid har 28:3-fängelset kommit upp till diskussion igen. Men HD:s vilsenhet när det gäller tanken bakom 28:3-fängelset och påföljdskombinationens tillämpningsområde är ganska tydlig (se rättsfallen ”28:3-fängelset” NJA 2015 s. 1024, ”Flyttkartongen” NJA 2016 s. 859 och ”Tablettförvaringen” NJA 2019 s. 1032). HD:s osäkerhet är begriplig med tanke på de svaga förarbetena, se prop. 1978/79:212 s. 74 och 1987/88:120 s. 108. Dock ska sägas att förarbetena i prop. 1978/79:212 faktiskt öppnar för en ganska bred tillämpning. Att HD inte har gått på den linjen är ägnat att i viss mån förvåna. I 30 kap. 4 § första stycket föreskrivs ju att rätten vid val av påföljd ska fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse, vilket anses vara ett uttryck för en humanitetsprincip. Och skyddstillsyn med fängelse enligt 28 kap. 3 § BrB är ju en lindrigare påföljd än alternativet — ett avsevärt längre fängelsestraff.