Stycket

20.I rättsfallet NJA 2013 s. 321 hade den tilltalade suttit häktad under längre tid (mer än fem månader) än vad som svarade mot den utdömda fängelsetiden (en månad). I fall av detta slag saknas möjlighet för domstolen att förklara fängelsestraffet verkställt genom frihetsberövandet (jfr dåvarande 33 kap. 6 § brottsbalken och nuvarande 3 § lagen, 2018:250, om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande). Högsta domstolen beaktade i denna situation frihetsberövandet genom tillämpning av generalklausulen i 29 kap. 5 § första stycket 9 (som då utgjorde bestämmelsens åttonde punkt). Det framhölls att punkten primärt bör användas vid förhållanden av samma typ som de som anges i de övriga punkterna, men att den även bör kunna ses som en ”ventil” som domstolarna kan utnyttja för att undvika resultat som framstår som orättfärdiga. I fallet användes bestämmelsen för att understiga minimistraffet för narkotikabrott av normalgraden och döma till dagsböter (ett straff som fick anses helt verkställt genom den tid den tilltalade varit frihetsberövad i målet). Ett justitieråd var skiljaktigt och menade att påföljdseftergift borde meddelas, medan ett annat justitieråd var skiljaktigt och menade att påföljden borde bestämmas till villkorlig dom.s. 1100