Svensk rättspraxis: Straffrätt 2010–20185 hänvisningar
- När sort och mängd ges stor betydelse för straffvärdebedömningen (och det ges dessa faktorer även efter Högsta domstolens nya narkotikapraxis), så får man på köpet frågan hur man ska se på narkotikans renhetsgrad. Samma mängd narkotika kan motsvara 100 eller 200 gram beroende på t.ex. hur den är utblandad. Av NJA 2013 s. 321 följer att det ska beaktas om ett narkotiskt preparat har en halt verksam substans som tydligt skiljer sig från vad som är vanligt. Högsta domstolen framhåller att det ofta finns anledning att utgå ifrån en relativt normal renhetsgrad, att mindre variationer i renhetsgraden inte är ägnade att påverka den straffrättsliga bedömningen i någon mer betydande utsträckning, men att det bör beaktas om preparatet har en renhetsgrad som påtagligt skiljer sig från vad som är vanligt. Renhetsgradens betydelse är normalt störst vid allvarligare narkotikabrottslighet, men den måste, enligt domstolen, kunna påverka bedömningen också vid ringa brott. I rättsfallet bekräftas också tumregeln att utrymmet för att bedöma ett narkotikabrott som ringa är begränsat om narkotika har överlåtits eller om den har innehafts i överlåtelsesyfte.
- I rättsfallet NJA 2013 s. 321 hade den tilltalade suttit häktad under längre tid (mer än fem månader) än vad som svarade mot den utdömda fängelsetiden (en månad). I fall av detta slag saknas möjlighet för domstolen att förklara fängelsestraffet verkställt genom frihetsberövandet (jfr dåvarande 33 kap. 6 § brottsbalken och nuvarande 3 § lagen, 2018:250, om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande). Högsta domstolen beaktade i denna situation frihetsberövandet genom tillämpning av generalklausulen i 29 kap. 5 § första stycket 9 (som då utgjorde bestämmelsens åttonde punkt). Det framhölls att punkten primärt bör användas vid förhållanden av samma typ som de som anges i de övriga punkterna, men att den även bör kunna ses som en ”ventil” som domstolarna kan utnyttja för att undvika resultat som framstår som orättfärdiga. I fallet användes bestämmelsen för att understiga minimistraffet för narkotikabrott av normalgraden och döma till dagsböter (ett straff som fick anses helt verkställt genom den tid den tilltalade varit frihetsberövad i målet). Ett justitieråd var skiljaktigt och menade att påföljdseftergift borde meddelas, medan ett annat justitieråd var skiljaktigt och menade att påföljden borde bestämmas till villkorlig dom.
- I ”Nöd och smärtlindring” NJA 2017 s. 872 beaktades som ett billighetsskäl enligt 29 kap. 5 § första stycket 9 att den tilltalade efter gärningens förövande — fråga var om en person som hade odlat cannabis i smärtlindringssyfte — beviljats en enskild licens avseende ett cannabisbaserat läkemedel. Domstolen framhöll att gärningens straffvärde inte kan påverkas av att en licens har utfärdats i tiden efter gärningen. Utfärdandet av licensen fick likväl anses innebära ett visst erkännande av den intressekonflikt den tilltalade stått inför och dessutom byggde utfärdandet på en värdering av de mot varandra stående intressena som åtminstone till en del motsvarade den värdering som den tilltalade gjort. Detta tillmättes, med stöd av 29 kap. 5 § första stycket 9, betydelse vid den slutliga straffmätningen. (Att man kan ha olika uppfattningar om vad som utgör billighetsskäl respektive straffvärdeskäl framgår om man jämför denna slutsats med Martin Borgekes synpunkter på rättsfallet i De lege 2018: Law and Society 2018 s. 63 ff. För egen del har jag emellertid svårt att se hur efterföljande omständigheter — i detta fall utfärdandet av licensen — kan påverka straffvärdet hos en redan begången gärning.) 29 kap. 6 §. Av NJA 2014 s. 245 framgår att möjligheten att meddela påföljdseftergift i 29 kap. 6 § bör ses som en mer allmän möjlighet att undvika uppenbart oskäliga resultat vid påföljdsbestämningen när andra möjligheter saknas. I målet meddelade domstolen påföljdseftergift i en situation där en person verkställt ett i tingsrätten utdömt kort fängelsestraff genom intensivövervakning med elektronisk kontroll varefter hovrätten ändrade påföljden till villkorlig dom i förening med dagsböter. Att undanröja hovrättens dom och låta tingsrättens dom gälla ansågs bl.a. med hänsyn till att den, enligt hovrätten, var för sträng inte komma ifråga; det skulle också stå i mindre god överensstämmelse med grunderna för 51 kap. 25 § rättegångsbalken. Det ansågs heller inte — bl.a. med hänsyn till att en villkorlig dom är förenad med en prövotid — lämpligt att enbart upphäva det bötesstraff som den villkorliga domen i hovrätten förenats med. I den uppkomna situationen fanns heller inte möjlighet att utdöma ett bötesstraff och förklara det verkställt (jfr NJA 2013 s. 321). Högsta domstolen använde då i stället 29 kap. 6 § som en möjlighet att åstadkomma ett resultat som inte var oskäligt.