Stycket

6.När en polis som i och för sig haft rätt att ingripa mot pågående brottslighet gjort mer än vad som varit tillåtet tillämpades bestämmelsen i 29 kap. 3 § första stycket 5, se ”Polishunden” NJA 2017 s. 491. Bestämmelsen tillämpades också i ”Nöd och smärtlindring” NJA 2017 s. 872 där den tilltalade i och för sig ansågs ha agerat i nöd, men på ett sätt som var oförsvarligt samt i ”Samurajsvärdet” NJA 2012 s. 45. 5.1.3 Återfall I ”Rydaholmsfallet” NJA 2012 s. 79 behandlade Högsta domstolen bestämmelsen i 29 kap. 4 § i dess lydelse efter reformen 2010. Högsta domstolen gick här igenom bestämmelsens historia och konstaterade att man i den ursprungliga propositionen (1989) hade pekat på tre typsituationer i vilka straffmätningen bör skärpas med hänvisning till att fråga är om återfall: — när tidigare straff inte föranlett någon villkorlig frigivning (dvs. vid bötesbrottslighet, vid övergång från böter till fängelse och när ett fängelsestraff varit så kort att någon villkorlig frigivning inte skett), — när villkorlig frigivning skett men förverkande inte kunde ske av någon anledning (t.ex. att åtal inte väckts i tid), och — när förverkande visserligen kunde ske, men inte i sådan utsträckning att intresset av ett skärpt straff tillgodoses (jfr prop. 1987/88:120 s. 57 f.). Vid 2010 års reform valde lagstiftaren att inte genomföra det förslag som lämnats av Straffnivåutredningen och som innebar att straffskärpning skulle ske oberoende av om återfallet beaktades genom förverkande av villkorligt medgiven frihet. Däremot genomfördes en mer försiktig förändring av lagtexten dels på så sätt att tidigare brottslighet skulle beaktas ”i skärpande riktning” (denna förändring måste anses sakna betydelse då beaktande i motsatt riktning inte torde ha föresvävat någon), dels genom att det i lagtexten infördes ett tydligt förbud mot att beakta återfall vid straffmätningen i de situationer återfallet påverkat påföljdsvalet (förändringen torde emellertid inte heller i denna del vara betydande), dels på så sätt att man tog bort orden ”i skälig utsträckning” (för att understryka att skärpning ska ske när ingen av undantagsreglerna som anges i bestämmelsen är tillämpliga). Högsta domstolens slutsats var att det som uttalades i samband med 1989 års reform i huvudsak fortsatt gäller; att straffskärpning ska ske om förverkande av villkorligt medgiven frihet inte kan ske eller kan ske i otillräcklig utsträckning var ju i princip vad som sades vid reformen 1989.s. 1095