Svensk rättspraxis: Straffrätt 2010–20184 hänvisningar
- Se även ”Brevinkastet” NJA 2018 s. 574, där det klargörs att den lindrigare lagens princip inte ska tillämpas i ett fall där straffet för grovt brott skärpts men där ändringen inte är avsedd att påverka gradindelningen (jfr hovrättens bedömning). 3.4 Rättfärdigande och ursäktande omständigheter 3.4.1 Rättfärdigande omständigheter Att cannabis odlats i smärtlindringssyfte ansågs i ”Nöd och smärtlindring” NJA 2017 s. 872 inte göra att gärningen var tillåten med stöd av bestämmelsen i 24 kap. 4 §. En nödsituation ansågs visserligen föreligga, men gärningen kunde, med hänsyn till att ansvarsfrihet på grund av nöd i princip måste förutsätta att det är fråga om en oförutsedd situation som lagstiftaren inte haft möjlighet att ta ställning till, inte anses försvarlig. Lagstiftaren har genom den reglering som avser kontroll av narkotika och genom systemet för godkännande och licensiering av läkemedel gjort avvägningar mellan intresset av effektiv smärtlindring och intresset av kontroll av narkotika. En gärning som innefattar narkotikabrott och som utförs för att lindra smärta kan därför vara försvarlig bara i akuta situationer när omedelbar tillgång till sedvanlig sjukhusvård saknas. Det noterades att det, med den utformning som bestämmelsen om excess har, saknades möjlighet att ta hänsyn till att den tilltalades gärning vid en mer allmän bedömning kan framstå som ursäktlig.
- I ”Nöd och smärtlindring” NJA 2017 s. 872 bedömdes ett narkotikabrott bestående i framställning av narkotika i smärtlindringssyfte av flera skäl — syftet var inte att åstadkomma rus utan att lindra smärta, narkotikan hade låg THC-halt och risken att narkotikan skulle komma i händerna på andra var i princip utesluten — som atypiskt, varvid mängden narkotika inte tillmättes någon egentlig betydelse vid rubriceringen (dvs. domstolen följde inte gränsvärdena enligt tabell). Gärningen bedömdes som ringa. Straffvärdet bedömdes med utgångspunkt i gärningens atypiska karaktär och med beaktande av 29 kap. 3 § första stycket 5 ligga inte obetydligt under fängelseminimum.
- När en polis som i och för sig haft rätt att ingripa mot pågående brottslighet gjort mer än vad som varit tillåtet tillämpades bestämmelsen i 29 kap. 3 § första stycket 5, se ”Polishunden” NJA 2017 s. 491. Bestämmelsen tillämpades också i ”Nöd och smärtlindring” NJA 2017 s. 872 där den tilltalade i och för sig ansågs ha agerat i nöd, men på ett sätt som var oförsvarligt samt i ”Samurajsvärdet” NJA 2012 s. 45. 5.1.3 Återfall I ”Rydaholmsfallet” NJA 2012 s. 79 behandlade Högsta domstolen bestämmelsen i 29 kap. 4 § i dess lydelse efter reformen 2010. Högsta domstolen gick här igenom bestämmelsens historia och konstaterade att man i den ursprungliga propositionen (1989) hade pekat på tre typsituationer i vilka straffmätningen bör skärpas med hänvisning till att fråga är om återfall: — när tidigare straff inte föranlett någon villkorlig frigivning (dvs. vid bötesbrottslighet, vid övergång från böter till fängelse och när ett fängelsestraff varit så kort att någon villkorlig frigivning inte skett), — när villkorlig frigivning skett men förverkande inte kunde ske av någon anledning (t.ex. att åtal inte väckts i tid), och — när förverkande visserligen kunde ske, men inte i sådan utsträckning att intresset av ett skärpt straff tillgodoses (jfr prop. 1987/88:120 s. 57 f.). Vid 2010 års reform valde lagstiftaren att inte genomföra det förslag som lämnats av Straffnivåutredningen och som innebar att straffskärpning skulle ske oberoende av om återfallet beaktades genom förverkande av villkorligt medgiven frihet. Däremot genomfördes en mer försiktig förändring av lagtexten dels på så sätt att tidigare brottslighet skulle beaktas ”i skärpande riktning” (denna förändring måste anses sakna betydelse då beaktande i motsatt riktning inte torde ha föresvävat någon), dels genom att det i lagtexten infördes ett tydligt förbud mot att beakta återfall vid straffmätningen i de situationer återfallet påverkat påföljdsvalet (förändringen torde emellertid inte heller i denna del vara betydande), dels på så sätt att man tog bort orden ”i skälig utsträckning” (för att understryka att skärpning ska ske när ingen av undantagsreglerna som anges i bestämmelsen är tillämpliga). Högsta domstolens slutsats var att det som uttalades i samband med 1989 års reform i huvudsak fortsatt gäller; att straffskärpning ska ske om förverkande av villkorligt medgiven frihet inte kan ske eller kan ske i otillräcklig utsträckning var ju i princip vad som sades vid reformen 1989.