1.4.1 Allmän straffrätt (brottsbalken) 4.1.1 Brott mot liv och hälsa (3 kap.) Att tejpa en person till händer och fötter så att han inte kunnat röra sig ansågs i ”Tejpningen” NJA 2013 s. 397 inte vara att försätta denna person i vanmakt.s. 1048
2.I rättsfallet NJA 2013 s. 588 slogs fast att misshandel kan begås genom underlåtenhet samt att en styvförälder i visst fall inte befann sig i garantställning (rättsfallet har behandlats närmare ovan i avsnitt 3.1.2).s. 1048
3.I övrigt har Högsta domstolen i ett antal fall bedömt frågan om hur misshandel ska rubriceras.s. 1048
4.En tilltalad som tilldelat sin åttaåriga dotter ett slag över benen med ett skärp och därigenom orsakat kortvarig och lindrig smärta ansågs i rättsfallet ”Skärpet” NJA 2017 s. 1129 ha gjort sig skyldig till ringa misshandel. I fallet som refererades i gradindelningsfrågan hänvisar Högsta domstolen till NJA 2003 s. 537 och domstolen betonar också det samband som finns mellan bedömningen av gradindelningsfrågan och straffvärdebedömningen. Påföljden bestämdes till 100 dagsböter.s. 1048
5.I ”Synnerligen grov misshandel?” NJA 2011 s. 89 hade två personer slagit eller sparkat omkull en tredje person och därefter tilldelat personen ett stort antal kraftiga sparkar mot kropp och huvud. Efter ett avbrott där de lämnade platsen en stund återkom de och fortsatte att sparka mot personens kropp och huvud. Under misshandeln yttrades bl.a. ord som ”du ska dö din jävel” och ”lever du din jävel”. Misshandeln bedömdes utgöra grov, men inte synnerligen grov, misshandel och straffet bestämdes i enlighet med straffvärdet till 3 års fängelse.s. 1048
6.Vad gäller gradindelningen ansågs skadorna inte ha varit av sådan omfattning och art att misshandeln med hänsyn till dessa var att beteckna som synnerligen grov. Misshandeln hade heller inte varit livsfarlig. Den hade heller inte påståtts att gärningen var överlagd eller annars haft ett instrumentellt syfte. De tilltalade hade visserligen — genom att fortsätta att sparka sedan offret blivit försvarslöst och genom att återvända och fortsätta misshandeln — visat en hänsynslös och råhet som går utöver den som ligger i att tillfoga de skador som orsakats. Hänsynslösheten kunde enligt Högsta domstolen inte anses vara så kvalificerad att den, tillsammans med skadorna, var tillräcklig för att kvalificera brottet som synnerligen grovt. I rättsfallet görs i punkterna 11–15 generella uttalanden om principerna för gradindelning.s. 1049
7.I målet behandlade Högsta domstolen också den reform av 29 kap. 1 § som genomfördes år 2010 (se närmare nedan i avsnitt 5.1.1).s. 1049
8.I NJA 2013 s. 1155 ansågs en misshandel — förövad gemensamt och i samförstånd med en annan person — som bestod i knytnävsslag och sparkar mot huvud och kropp såväl när offret stod upp som när denne legat på marken utgöra grov misshandel. Här beaktades att misshandeln inleddes på ett skrämmande sätt (överraskande bakifrån) och att offret fick ta emot slag och sparkar ifrån två gärningsmän när han var försvarslös. Även avsikterna bakom 2010 års reform angående skärpta straff för grova våldsbrott beaktades. (Jfr vad som sägs beträffande dessa i ”Synnerligen grov misshandel?” NJA 2011 s. 89.)s. 1049
9.Grov misshandel ansågs också föreligga i ”Brevinkastet” NJA 2018 s. 574 där gärningsmännen kastat in en smällare genom brevinkastet till en lägenhet och där smällaren senare exploderat i målsägandens hand. Härvid beaktades att det hade varit fråga om ett oprovocerat angrepp i målsägandens hem och att hon tillfogats skador som varit betydande (även om de inte kunde betecknas som svåra i bestämmelsens mening). Genom att ha kastat en smällare i brevinkastet när målsäganden befann sig på andra sidan ansågs de tilltalade vidare ha visat likgiltighet inför vad som skulle drabba målsäganden och de ansågs genom sina handlingar ha visat hänsynslöshet och råhet.s. 1049
10.Den kraftiga stöt med klubban över nacken som föranledde straffrättsligt ansvar i ”Cross-checking” NJA 2018 s. 591 bedömdes utgöra misshandel av normalgraden.s. 1049
11.Se beträffande rubriceringsfrågan i fall av misshandel även NJA 2011 s. 563 (p. 28) och ”Samurajsvärdet” NJA 2012 s. 45 (p. 45–48) som behandlats ovan i avsnitt 3.5.1.s. 1049
12.I NJA 2014 s. 699 prövades frågor om bevisprövning vid påstådd misshandel i form av skakvåld. Eftersom fallet har närmast processuell betydelse ska jag inte gå närmare in på det här. Referatrubriken, som är tydlig och talande, förtjänar emellertid att citeras: För att det endast av det förhållande, att vissa kroppsskador föreligger, ska kunna vara ställt utom rimligt tvivel att dessa har orsakats av någon på ett visst angivet brottsligt sätt, måste krävas att slutsatsen vilar på en vetenskaplig ståndpunkt som det finns mycket starka belägg för. Samtidigt måste det vara i praktiken uteslutet att det finns någon annan tänkbar förklaring till skadorna. Se beträffande fallet även Dag Victors artikel i SvJT 2015 s. 72 ff.s. 1049
13.Se vidare, för en bedömning av oaktsamhet vid vårdslöshet i trafik och vållande till annans död, NJA 2011 s. 349. I fallet, som behandlas närmare i avsnitt 4.2.1, illustreras betydelsen av förtroendegrundsatsen vid bedömande av om en viss gärning kan anses vara oaktsam.s. 1050
14.Frågan om det förelegat fara för smittoöverföring när en hivsmittad person med välinställd hivbehandling hade haft oskyddade samlag med en annan person prövades i ”Den välinställda hivbehandlingen” NJA 2018 s. 369. Se närmare ovan i avsnitt 3.1.3. 4.1.2 Brott mot frihet och frid (4 kap.) En gärning som bestod i att den tilltalade stängt in en boende på ett kommunalt vård- och omsorgsboende på sitt rum genom att ställa en fåtölj utanför dörren ansågs i ”Fåtöljen” NJA 2018 s. 1051 inte vara tilllåten med stöd av oskrivna regler om social adekvans. Det finns enligt Högsta domstolen visserligen ett utrymme också i det allmännas verksamhet att vidta åtgärder som annars är brottsliga med stöd av allmänna principer om social adekvans — regeringsformens krav på lagstöd kan inte anses innebära att det allmänna alltid skulle vara förhindrat att vidta åtgärder som skulle vara tillåtna för envar — men åtgärden ansågs i detta fall ha gått för långt.s. 1050
15.I linje med vad som anförts bl.a. i förarbetena — motsvarande uppfattning kommer också till uttryck i litteraturen — ansågs emellertid ansvar för olaga frihetsberövande förutsätta att gärningsmannens uppsåt omfattat den omständigheten att frihetsberövandet varit olagligt. Eftersom den tilltalade i fallet utgått ifrån att åtgärden legat inom ramen för vad han som beredskapssjuksköterska haft befogenhet att göra frikändes han från ansvar. Rättsfallet illustrerar att det vid vissa typer av brott, där det rättsliga s.a.s. ligger i rekvisiten eller, i detta fall, snarare i rubriceringen, kan vara så att också den rättsliga klassificeringen dras in i det som ska uppsåtstäckas. För att så ska vara fallet förutsätts i regel att brottsrekvisiten på något sätt hänvisar till det rättsliga (jfr ”olaga” i detta fall, eller ”utan att vara berättigad därtill” i reglerna om olovlig körning). Det torde härutöver förutsättas att det inte på annat sätt (t.ex. av förarbetena) framgår att kravet på uppsåtstäckning begränsar sig till de faktiska omständigheter som ligger till grund för bedömningen att rekvisitet i fråga är uppfyllt. (Vad gäller just olaga frihetsberövande fanns alltså, tvärtom, stöd i förarbetena för att ansvar inte ska träffa den som tror att frihetsberövandet är laga.)s. 1050
16.I NJA 2013 s. 1227 ansågs en man på grund av upprepade överträdelser av ett kontaktförbud och ett olaga hot ha gjort sig skyldig till olaga förföljelse. Gärningarna var i och för sig lindriga och förövade under en begränsad tid och endast vid ett tillfälle hade gärningsmannen tagit direkt kontakt med målsäganden. Detta talade enligt Högsta domstolen emot att gärningarna skulle bedömas som olaga förföljelse. Med hänsyn bl.a. till att gärningsmannen tidigare utsatt målsäganden för kontakter i strid med ett kontaktförbud och för olaga hot och att överträdelserna innebar att han i stort sett dagligen under en dryg månad uppehöll sig i närheten av den plats där hon tillbringade sin tid bedömdes emellertid gärningarna utgöra olaga förföljelse. Rättsfallet har kommenterats av Johan Sørensson i JT 2013–14 s. 924 ff.s. 1051
17.Av ”Webbkameran” NJA 2018 s. 844 följer att en upptagning sker i hemlighet på det sätt som krävs enligt straffbestämmelsen om kränkande fotografering i 4 kap. 6 a § också i sådana fall där den utsatte är medveten om att ljud- och bild överförs via de inblandades datorer (t.ex. vid ett videosamtal), men inte är medveten om att inspelning sker.s. 1051
18.En gärning bestående i att en person tejpats så att den inte kunde röra sig och sedan knuffats omkull och släpats runt i en skola (och bl.a. duschats) bedömdes i ”Tejpningen” NJA 2013 s. 397 som ofredande. Se beträffande ofredande även ”Den oönskade beröringen” NJA 2018 s. 443 och ”Den oönskade beröringen II” NJA 2018 s. 1091 där oönskad beröring av en kvinnas smalben utanpå kläderna respektive en kvinnas lår inte bedömdes utgöra ofredande (rättsfallen behandlas närmare i avsnitt 4.1.4) samt NJA. 2016 s. 880 (avsnitt 4.1.14).s. 1051
19.En polisman som gjort sökningar på sig själv i polisens IT-system utan att detta varit nödvändigt för genomförandet av någon arbetsuppgift dömdes i NJA 2014 s. 221 för dataintrång. Utgångspunkten för bedömningen av om sökningarna skett olovligt ska enligt Högsta domstolen vara om de ”sker utan tillstånd av den som har rätt att förfoga över uppgiften och saknar stöd i gällande rätt”. Domstolen betonade också att det inte finns något krav på att intrånget sker i visst syfte. 4.1.3 Ärekränkning (5 kap.) I ”Studenternas förtalsbrott” NJA 2014 s. 808 ansågs två studenter, genom att i en studentuppsats ha påstått fem olika saker om en person — bl.a. (felaktigt) utpekat honom som lagförd för ett visst brott riktat mot en viss person — ha förövat förtal. Fråga var om en uppgift som spridits och genom vilken den ifrågavarande personen utpekats som brottslig eller klandervärd. Högsta domstolen angav att bedömningen i denna del endast undantagsvis kunde påverkas av det förhållandet att den utpekade begått annan brottslighet (i det aktuella fallet hade han fällts tre gånger för ekonomisk brottslighet) och att hens anseende därmed redan påverkats. Ett sådant undantagsfall var inte för handen i det aktuella fallet.s. 1051
20.Enligt 5 kap. 1 § andra stycket ska det göras en bedömning av om det varit försvarligt att lämna uppgifterna och — om så befinnes vara fallet — en bedömning av om uppgiften var sann eller om uppgiftslämnaren hade skälig grund för den. I sammanhanget (universitetskontexten) ansågs det vara försvarligt att lämna uppgifterna. Beträffande två av de uppgifter som de lämnat (det felaktiga utpekande av personen som lagförd för visst brott och ett mer allmänt uttalande om att personen inte kunde sägas vara annat än kriminell sedan tidig ålder) ansågs de tilltalade inte ha visat att de hade skälig grund för uppgifterna. I övrigt ansågs de emellertid ha haft skälig grund för uppgifterna. Två justitieråd var skiljaktiga och menade att fråga inte var om förtal. Härvid togs bl.a. hänsyn till att den utpekade, vid det tillfälle då han frikändes från det påstådda brottet, dömdes för brott riktade mot andra personer. Fråga var därför mindre om ett felaktigt påstående om brott än om ett felaktigt påstående om vem som var ett av personens många brottsoffer.s. 1052
21.Gärningen ansågs inte kunna vara ansvarsfri med stöd av allmänna principer (se avsnitt 3.4.1). Studenterna fälldes följaktligen till ansvar för förtal. 4.1.4 Sexualbrott (6 kap.) Att föra in fingrar i målsägandens underliv för att kontrollera om hon varit otrogen ansågs i NJA 2013 s. 548 utgöra en sexuell handling trots att den inte utförts i något sexuellt syfte. Högsta domstolen konstaterar i målet kort att vissa handlingar, såsom vaginala, orala och anala samlag, alltid ska ha en påtaglig sexuell prägel samt att till denna grupp hör också handlingar som att föra upp fingrar eller föremål i en kvinnas underliv. Man skulle (jfr här det tillägg som skrevs av referenten i målet) kunna säga att rättsläget innebär att vissa handlingar är att bedöma som sexuella redan med hänvisning till den kroppsliga kränkningen, och att syftet med en handling får betydelse främst när det gäller handlingar som inte på detta sätt utgör sexuella handlingar. Rättsfallet har kommenterats av Ulrika Andersson i JT 2013–14 s. 368 ff.s. 1052
22.Som jag ser det är avgörandet fullt förenligt med ett synsätt där det som särskiljer sexualbrotten från andra kroppsliga kränkningar inte i första hand är ”det sexuella” i sig, utan det faktum att ”det sexuella” är särskilt nära kopplat till kroppslig integritet. Det som gör ett handlande motsvarande det som utfördes i rättsfallet särskilt straffvärt i relation till annat kroppsligt ofredande är alltså inte primärt att det är sexuellt utan att det innebär ett intrång i vad vi uppfattar som kroppsligt särskilt integritetsnära. Jfr t.ex. undertecknads argumentation i boken Sex & samtycke (2010) kap. 2.s. 1052
23.I NJA 2016 s. 819 hade två män har var för sig, men i en följd, genomfört samlag och jämförliga sexuella handlingar med en målsägande som befann sig i en särskilt utsatt situation. Våldtäkten (bara den ena mannens gärning var föremål för bedömning i Högsta domstolen) bedömdes som grov med hänvisning till att fler än en person hade förgripit sig på målsäganden och med hänsyn till omständigheterna i övrigt. I vissa delar hade de båda männen tagit en gemensam del i händelseförloppet. I andra delar hade de genomfört övergreppen var för sig, men i en följd. Båda männen hade emellertid hela tiden befunnit sig i händelsernas omedelbara närhet. Att kvalifikationsgrunden (att flera deltagit i övergreppet) ansågs vara tillämplig och brottet att bedöma som grovt framstår inte som överraskande.s. 1053
24.I NJA 2015 s. 536 ansågs det i ett visst fall inte ha förelegat ett sådant beroendeförhållande som avsågs i dåvarande 6 kap. 3 § mellan en kurator vid en ungdomsmottagning och en ung kvinna som där sökt hjälp för psykiska problem (numera ingår denna bestämmelse i den punktlista över situationer som finns i 6 kap. 1 § och där ett deltagande i en sexuell handling aldrig är frivilligt). Högsta domstolen framhöll att kuratorn genom kontakterna blivit en viktig person i målsägandens liv, att hon för honom berättat saker av privat karaktär, att han kommit att bli ett stöd för henne och att han var äldre och mer erfaren och därför hade ett övertag. Som stöd för slutsatsen att det, trots detta, inte förelåg ett relevant beroendeförhållande beaktades att det var fråga om en helt frivillig kontakt som när som helst kunde avbrytas, att kontakten med mottagningen var utan bindningar och att det fanns alternativ för målsäganden (både andra ungdomsmottagningar och andra personer på ungdomsmottagningen), att hon hade kontakt med ytterligare personer på mottagningen och att mötena ägde rum utanför mottagningstid och ibland också på andra platser än på mottagningen. Rättsfallet har kommenterats i artikelform av Ulrika Andersson och Linnea Wegerstad i JT 2016–17 s. 3 ff.s. 1053
25.En 17-åring som led av en allvarlig psykisk störning (och intellektuellt var på en nivå motsvarande tio till tolv års ålder) dömdes i NJA 2012 s. 564 för våldtäkt mot barn förövad mot en tolvåring. Vad gäller regleringen i 6 kap. kan framför allt noteras — att de förövade gärningarna uppfyllde rekvisiten i 6 kap. 4 § rådde ingen tvekan om — att Högsta domstolen underlät att tillämpa 6 kap. 5 § redan genom en hänvisning till att det inte finns något egentligt utrymme för att tilllämpa den bestämmelsen när den utsatte inte är mer än tolv år. Den tumregeln måste visserligen normalt anses gälla, men det måste ändå ifrågasättas om den hindrar en tillämpning av 6 kap. 5 § i ett sådant atypiskt fall som det som bedömdes i rättsfallet, dvs. ett fall där gärningsmannen visserligen hade en faktisk ålder om 17 år men befann sig på en mental nivå som motsvarade målsägandens. Den tilltalade ansågs ha agerat uppsåtligen och reglerna om straffrättsvillfarelse ansågs av Högsta domstolen (ett justitieråd) inte vara tillämpliga. Påföljdseftergift meddelades med hänvisning till att den tilltalade skulle drabbas oskäligt hårt av ett straff utmätt efter brottslighetens straffvärde (se 29 kap. 5 § första stycket 8, som vid tidpunkten för fallet var första stycket 6) och med hänsyn till vad den tilltalade tvingats genomgå under processens gång (se 29 kap. 5 § första stycket 9, som vid tidpunkten för fallet var första stycket 8). Två justitieråd var skiljaktiga och menade att omständigheterna inte var så speciella att det fanns förutsättningar att meddela påföljdseftergift. Påföljden borde enligt dem bestämmas till villkorlig dom. Två andra justitieråd var skiljaktiga och ville frikänna den tilltalade med hänvisning till bestämmelsen om straffrättsvillfarelse i 24 kap. 9 §.s. 1053
26.Ett samlag mellan en 19-årig man och en 14 år och sex månader gammal flicka bedömdes i NJA 2015 s. 948 utgöra sexuellt utnyttjande av barn. Det hade visserligen inte varit fråga om ett sådant fall där samlaget byggt på fullständig frivillighet och ömsesidighet (mycket tydde på att målsäganden inte velat ha samlag). Vad som framkommit gav emellertid inte underlag för någon annan bedömning än att mannen uppfattat samlaget som frivilligt från flickans sida. Med utgångspunkt i detta (också de omständigheter som läggs till grund för bedömningen av rubriceringen måste ju vara uppsåtstäckta; jfr dock 6 kap. 13 § angående ålder) och med beaktande av de bådas ålder ansågs gärningen inte vara så allvarlig att den skulle bedömas som våldtäkt mot barn.s. 1054
27.Att vid ett videosamtal på Skype förmå ett barn att utföra sexuella handlingar på sig själv ansågs i NJA 2015 s. 501 uppfylla rekvisitet att genomföra en sexuell handling med barnet. I avgörandet konstaterar Högsta domstolen att det framstår som klart att lagstiftaren avsett att handlandet skulle omfattas av bestämmelsen (här hänvisas till förarbetena) samt att en sådan tillämpning måste anses ligga inom ramen för det normala betydelseområdet för uttrycket att genomföra en sexuell handling med en annan person, varför det heller inte skulle strida mot legalitetsprincipen att tillämpa bestämmelsen på detta sätt. Man kan alltså genomföra en sexuell handling med någon som befinner sig på andra sidan av en webkamera. Rättsfallet har i artikelform kommenterats av Ulrika Andersson och Linnea Wegerstad i JT 2016–17 s. 3 ff.s. 1054
28.Att förmå ett barn att senare och i ensamhet utföra en sexuell handling på sig själv, filma detta och sedan överföra videosekvensen har emellertid i NJA 2018 s. 1103, med hänsyn till de krav som följer av legalitetsprincipen, inte ansetts omfattas av rekvisitet att genomföra en sexuell handling med ett barn. Högsta domstolen framhåller att rekvisitet måste anses ”innefatta ett krav på att gärningsmannen är närvarande, inte på så sätt att gärningsmannen och målsäganden måste befinna sig på samma fysiska plats, utan i den bemärkelsen att gärningsmannen på något sätt deltar under den del av händelseförloppet som innehåller det agerande av målsäganden som kan kvalificera handlingen som sexuell”.s. 1054
29.Det kan kanske förtjäna att noteras att avgörandet naturligtvis inte hindrar ett medverkansansvar för den som förmår annan att förgripa sig på ett barn (på ett sätt som uppfyller kraven för straffansvar) i syfte att det sedan ska överföras en inspelning till den anstiftande. Avgörandet kan heller inte anses hindra att en sådan anstiftare rubriceras som gärningsman i enlighet med allmänna principer om utvidgat gärningsmannaskap. Ytterst torde i en sådan situation också tanken på medelbart gärningsmannaskap kunna aktualiseras. (Det sagda bygger på att sexualbrotten inte längre ses som egenhändiga brott.) I sammanhanget bör också erinras om reglerna om utnyttjande av barn för sexuell posering.s. 1055
30.Bestämmelsen om sexuellt ofredande var föremål för bedömning i ”Rulltrappan” NJA 2017 s. 393. I målet vare en person åtalad för att i en rulltrappa ha fotograferat en kvinnas underliv under hennes kjol. Högsta domstolen kom till skillnad från tingsrätten och hovrätten fram till att gärningen kunde bedömas som sexuellt ofredande enligt 6 kap. 10 § andra stycket.s. 1055
31.I avgörandet uttalas till att börja med att det inte, för att handlingen ska ha en sexuell inriktning och kunna bedömas som sexuellt ofredande, kan uppställas ett krav på att gärningen ska syfta till att reta gärningsmannens sexualdrift (jfr här bestämmelsens förarbeten som talar om en sådan begränsning). I stället ska det på ett objektiverat sätt bedömas om gärningen typiskt sett duger för att kränka den utsattes sexuella integritet.s. 1055
32.Av avgörandet följer vidare att det vid sexuellt ofredande av detta slag — när den utsatte inte uppfattar gärningen — inte fordras någon direkt beröring av kroppen utan ett ”ofredande” i bestämmelsens mening kan föreligga också när gärningen sker i omedelbar närhet av den angripne och utgör ett tydligt intrång i den angripnes rätt att bestämma över sin kropp. Till avgörandet är fogat ett tillägg där de deltagande justitieråden noterar att det mot bakgrund av att bestämmelsen om sexuellt ofredande kan användas endast i fall där fotograferingen sker i omedelbar närhet av den utsatte kan finnas anledning att överväga om integritetskränkande fotografering bör vara kriminaliserad i vidare omfattning än vad som följer av gällande rätt. Rättsfallet har kommenterats av Ulrika Andersson och Linnea Wegerstad i JT 2017–18 s. 652.s. 1055
33.Att upprepade gånger söka förmå en person att ha sexuellt umgänge mot ersättning ansågs i NJA 2016 s. 129 utgöra sexuellt ofredande. Den tilltalades handlande hade haft en klar sexuell inriktning och målsäganden hade tydligt avböjt hans förslag och visat att hon tog avstånd från tanken att ha sex med honom. Trots det hade den tilltalade upprepat och närgånget framhärdat i sin begäran att få köpa sex. Hans handlande bedömdes ha utförts på ett sådant sätt som ofredat målsäganden och varit ägnat att kränka hennes sexuella integritet. I fallet aktualiserades också betydelsen av en sådan konkurrensklausul som finns i 6 kap. 10 § (”i annat fall än som avses förut i detta kapitel”), se härom avsnitt 3.7 ovan. Rättsfallet har kommenterats av Ulrika Andersson och Linnea Wegerstad i JT 2017–18 s. 652 ff.s. 1055
34.Kravet på en tydlig sexuell inriktning vid sexuellt ofredande ansågs inte vara uppfyllt i ”Den oönskade beröringen” NJA 2018 s. 443. Det som lades den tilltalade till last var att han utanpå kläderna hade smekt målsäganden på hennes underben och uttryckt att det var mysigt att hon var där (målsäganden var en ung flicka, en generation yngre än mannen, som under kortare tid bodde hos mannen därför att hon ville kunna prata med någon som kände hennes pojkvän väl). Handlandet ansågs alltså, även om flickan kunde ha uppfattat handlandet som ett närmande, och trots att det fanns efterföljande faktorer som talade för att det möjligen också varit det, inte haft en sådan karaktär att ansvar för sexuellt ofredande kunde komma ifråga. Handlingarna ansågs heller inte utgöra så kännbara fridskränkningar att de skulle föranleda ansvar för ofredande.s. 1056
35.Inte heller i ”Den oönskade beröringen II” NJA 2018 s. 1091 ansågs kravet på tydlig sexuell inriktning uppfyllt. I rättsfallet hade en man lagt sin ena hand på en kvinnas lår i samband med att de satt i sällskap med andra och talade efter en middag. Med hänsyn till att beröringen var kortvarig och upphörde så snart kvinnan uttryckte sin ovilja mot den ansågs gärningen heller inte ha utgjort ett sådant hänsynslöst beteende som förutsätts för ofredande.s. 1056
36.Genom de båda rättsfallen klargörs att det — också om skyddet för den kroppsliga integriteten är mycket stark — finns en viss tröskel som måste passeras för att en ovälkommen beröring ska vara straffrättsligt relevant.s. 1056
37.Frågor om bevisprövning vid sexualbrott har behandlats i NJA 2010 s. 671 och NJA 2017 s. 316 (I och II). 4.1.5 Brott mot familj (7 kap.) Egenmäktighet med barn (fråga var om en flicka som vid gärningarna var drygt tolv år gammal) enligt 7 kap. 4 § första meningen ansågs i ”Barnet i Norge” NJA 2017 s. 557 inte vara förövat i ett fall där barnets mor som bodde i Norge stod åtalad för underlåtenhet att överlämna barnet till fadern som enligt domstols beslut fått vårdnaden om barnet. Med hänsyn till barnets mognad och ålder ansågs inte kunna krävas att hon genomdrev ett överlämnande till pappan mot barnets vilja och det var heller inte visat att modern kunde ha gjort mer för att påverka barnets uppfattning om fadern och om var hon borde bo. Något skiljande genom underlåtenhet kunde under de förutsättningarna inte anses föreligga. 4.1.6 Stöld, rån och andra tillgreppsbrott (8 kap.) I ”Bagagestölderna” NJA 2016 s. 1143 hade den tilltalade begått ett större antal stölder som alla förövats genom tillgrepp av handbagage som målsägandena hade placerat på bagagehyllan, ovanför eller snett ovanför den plats vid vilken de satt. Stölderna ansågs inte ha varit av särskilt hänsynslös art (jfr kvalifikationsgrunderna i 8 kap. 4 §) och de ansågs heller inte ha skett så systematiskt och planerat att de på den grunden skulle bedömas som grova. I sistnämnda hänseende pekade Högsta domstolen på en tydlig återhållsamhet i praxis och uttalade att det, för att sådana förhållanden ska föranleda en gradhöjning, normalt bör krävas att brotten har en frekvens och präglas av en förslagenhet som klart går utöver vad som gäller för annan, i och för sig upprepad och likartad, brottslighet. Det bör i sammanhanget betonas att man utan en viss återhållsamhet härvidlag kan hamna i en situation där man får ett mycket stort antal grova brott — vilket i vart fall utan korrigeringar vid straffvärdebedömningen som kan kräva att man går under minimistraffet — riskerar att leda till en orimligt sträng straffmätning. Jfr i denna del även ”De upprepade skattebrotten” NJA 2018 s. 634 p. 20. Kvalifikationsgrunderna i 8 kap. 4 § har ändrats år 2017 vilket har inneburit att möjligheterna att betrakta stölder av detta slag som grova har ökat. Numera hänvisas inte till att stölden avsett en sak som målsäganden bar på sig, utan till att den avsett en sak som målsäganden hade i sin omedelbara närhet (se prop. 2016/17:131).s. 1056
38.I ”Det grova överfallsrånet” NJA 2011 s. 466 ansågs ett rån som tre personer förövat utgöra grovt rån. De tre personerna hade, efter att ha sökt igenom offrets fickor, under hot tvingat denne att uppge sin adress och därefter hållit offret frihetsberövad under hotfulla och skrämmande former medan bostaden genomsöktes. Högsta domstolen betonade i rättsfallet att gradindelningsfrågan ska prövas genom en allsidig bedömning av samtliga omständigheter. Vid bedömningen i det enskilda fallet togs hänsyn till att händelsen inte avslutades med gaturånet, att rånet utfördes av tre personer vid och i målsägandens hem, att det inte var fråga om ett impulsstyrt händelseförlopp (utan om ett rån som utfördes på ett metodiskt sätt) samt att ovissheten om det fortsatta händelseförloppet varit särskilt skrämmande för målsäganden.s. 1057
39.Frågan om rubricering av rånbrott prövades också i ”Rånet i tobaksbutiken” och ”Rånet i guldsmedsbutiken” NJA 2018 s. 767 I och II.s. 1057
40.I ”Rånet i tobaksbutiken” bedömdes rånet ha varit av normalgraden, bl.a. med hänsyn till att våldet som använts inte varit livsfarligt eller livshotande, att gärningsmännen inte visat synnerlig råhet och med beaktande av den återhållsamhet som präglat rättstillämpningen när det gäller att bedöma rånbrott som grova. Straffvärdet bedömdes ligga i övre delen av den praktiskt tillämpliga straffskalan för brott av normalgraden (dvs. den del av skalan som sträcker sig upp till minimistraffet för grovt rån) och motsvara fängelse i fyra år.s. 1057
41.Grovt rån ansågs emellertid föreligga i ”Rånet i guldsmedsbutiken”. Härvid beaktades bl.a. att gärningsmännen var flera och beväpnade med tillhyggen samt skjut- och eggvapen, att rånet genomfördes med våld som gav upphov till personskador, att förloppet måste ha framstått som skrämmande för samtliga drabbade och att det tillgreps egendom för relativt betydande värden (i vart fall runt 380 000 kr). Av särskild betydelse angavs vara att rånet genomfördes med användande av en skarpladdad halvautomatisk pistol som en av personerna på olika sätt använde vid rånet och som gjorde att rånet hade inslag som måste betraktas som livsfarliga. Härtill kom att rånet präglades av en betydande grad av planering. Även om inga av de båda sistnämnda omständigheterna tagna för sig motiverade att rånet bedömdes som grovt ledde de sammantaget med övriga omständigheter till att rånet bedömdes som ”så kvalificerat allvarligt” att det skulle bedömas som grovt. Straffvärdet för rånet översteg emellertid inte minimistraffet. 4.1.7 Bedrägeri och annan oredlighet (9 kap.) Bedrägeri ansågs i NJA 2016 s. 39 kunna förövas genom att en person lämnat falska bud på en bostadsrätt vilket påverkat det pris som köparna fick betala för bostadsrätten. Fråga ansågs alltså vara om ett vilseledande som ledde till en disposition som i sin tur medförde skada och vinning. Vad gäller frågan om vilseledande konstaterar Högsta domstolen att det visserligen måste vara tillåtet i viss utsträckning att inte vara helt uppriktig vid affärsförhandlingar och liknande och att det skulle föra för långt om uppgifter om konkurrerande bud skulle anses utgöra ett vilseledande så fort de inte är helt korrekta. I princip kan sägas att det Högsta domstolen diskuterar är vilseledanden som — även om felaktig tro orsakas — måste anses tillåtna med hänsyn till livets realiteter, dvs. tillåtna med hänvisning till någon form av social adekvans. Att vid en öppen budgivningsprocess avseende försäljning av en bostadsrätt avge falska bud som syftar till att driva upp priset ansågs emellertid utgöra ett handlande som ligger klart utanför vad som är acceptabelt.s. 1058
42.Vad gäller frågan om skada och vinning — som är besvärlig eftersom bostadsrätten erhålls som motprestation och inte har något givet värde — ansågs redan det förhållandet att budgivningsprocessen satts ur spel ha inneburit skada och vinning i bedrägeribestämmelsens mening. I det enskilda fallet var det dessutom utrett att köparnas bud skulle ha blivit lägre om de falska buden inte hade lagts. Man kan säga att Högsta domstolen anger att det rätta priset för en bostadsrätt är det som erhålls vid en korrekt budgivningsprocess och att differenser från detta kan utgöra skada och vinning i bedrägeribestämmelsens mening. Rättsfallet har kommenterats av Erik Svensson i JT 2016–17 s. 455.s. 1058
43.I NJA 2012 s. 886 ansågs såväl bidragsbrott som bedrägeri kunna begås genom passivitet. Den tilltalade ansågs genom sin underlåtenhet att anmäla ändrade förhållanden ha hållit Försäkringskassan kvar i dess felaktiga uppfattning på ett sätt som uppfyllde kravet på vilseledande. Fråga var om periodiska utbetalningar och beträffande frågan om brottsenhet gjorde Högsta domstolen, i linje med NJA 2007 s. 973, bedömningen att det varit fråga om en gärning avseende ett mindre belopp vid varje utbetalningstillfälle. Delvis som en konsekvens av detta bedömdes varje brott, de enskilda utbetalningarna uppgick till högst ca 13 500 kr, som brott av normalgraden vilket innebar att preskription inträtt för en del av gärningarna. Den tilltalade frikändes även i övrigt eftersom det inte ansågs visat att han — som led av Huntingtons sjukdom — haft uppsåt till att han varit skyldig att anmäla de ändrade förutsättningarna (och det inte gjorts gällande ansvar på grund av grov oaktsamhet).s. 1059
44.En person som tagit emot gåvor från sin syster som led av en psykisk sjukdom ansågs i NJA 2013 s. 1130 inte ha gjort sig skyldig till ocker. Beträffande ett par gåvor ansågs inte visat att personen förmått eller påverkat systern att vidta dispositionerna. Beträffande en tredje överföring — som gällde medel som skulle användas för att skapa förutsättningar för en gemensam bostad för systrarna — var inte visat att systern handlat i oförstånd i ockerbestämmelsens mening. Systern stod emellertid i beroendeställning på sätt som kan aktualisera ansvar för ocker. I denna del kom emellertid domstolens majoritet fram till att det inte var klarlagt vare sig att det var systerns beroendeställning som föranlett överföringen eller att förmånen stod i ett uppenbart missförhållande till vederlaget. Två justitieråd var skiljaktiga och menade att personen utnyttjat systerns oförstånd på sätt som utgör ocker.s. 1059
45.I rättsfallet ”Pälshäleriet” NJA 2013 s. 654 behandlades frågorna om påföljdsval, gradindelning och straffmätning vid grova förmögenhetsbrott. Vad gäller gradindelningen kom Högsta domstolen fram till att den i rättspraxis utbildade hållpunkten, som innebär att en stöld (ett bedrägeri och en förskingring) många gånger är att bedöma som ett grovt brott om värdet av det tillgripna motsvarar fem basbelopp, bör kunna accepteras samt att det i det hänseendet saknades skäl att behandla häleribrottslighet på något annat sätt. Domstolen betonade emellertid samtidigt vikten av att det vid gradindelningen och straffmätningen görs en nyanserad bedömning av alla omständigheter. (Se beträffande frågan om påföljdsval nedan i avsnitt 5.2.1.) 4.1.8 Förskingring, annan trolöshet och mutbrott (10 kap.) En anställd som hade behörighet att göra betalningar för sin arbetsgivare genom uttag från dennes bankkonto ansågs i NJA 2011 s. 524 inte ha haft besittning till medlen på arbetsgivarens konto och kunde därför inte hållas ansvarig för förskingring. Detta motiverades i relation till tidigare praxis med att det inte enbart genom att den anställde hade fullmakt att förfoga över egendomen hade skett en sådan rådighetsövergång till den anställde så att denne utåt kunde uppträda som ägare och som legitimerad att i eget intresse förfoga över egendomen (jfr NJA 1994 s. 480 där en komplementär i ett kommanditbolag hade gjort uttag av medel som felaktigt hade krediterats bolagets postgirokonto). När medlen väl överförts till den anställdes eget konto kunde denne visserligen sägas ha besittning till medlen, men i den delen hade besittningen inte uppkommit på det sätt som förskingringsstadgandet förutsätter (dvs. genom någon form av överlämnande i förtroende). Två justitieråd var skiljaktiga och menade med hänvisning till 1994 års fall att besittning till kontomedlen måste anses föreligga; det förhållandet att den anställde i detta fall var behörig företrädare för bolaget i stället för ställföreträdare (jfr 1994 års fall) borde enligt de skiljaktiga inte tillmätas någon betydelse för bedömningen av besittningsfrågan.s. 1059
46.Avgörandet i NJA 2011 s. 524 är mycket kort (8 punkter), liksom skiljaktigheten (6 punkter), men det kompletteras av ett långt (49 punkter) tillägg av ett av de deltagande justitieråden. Rättsfallet har behandlats bl.a. av Suzanne Wennberg i JT 2011–12 s. 644 ff. samt av undertecknad i den tvådelade uppsatsen Om skillnaden mellan en madrass och ett konto — del I och II (se Festskrift till Stefan Lindskog respektive Festskrift till Göran Millqvist).s. 1060
47.Besticknings- och mutbrottsgärningar (motsvarande vad som numera utgör givande och tagande av muta enligt 10 kap.) som avsåg betalningar till en trafikinspektör för att hon skulle godkänna av bestickarna anvisade körkortselever bedömdes i NJA 2012 s. 307 utgöra grova brott. Frågan var knappast besvärlig vad gällde mutbrottet; i denna del hänvisade Högsta domstolen bl.a. till att fråga var om myndighetsutövning och till den för trafiksäkerheten viktiga uppgift som gärningsmannen haft som trafikinspektör. Vad gäller bestickningsgärningarna framhölls att de visserligen avsåg färre fall, lägre belopp och kortare tidsperioder än mutbrottsgärningarna. De tilltalade i denna del hade heller inte själva haft någon förtroendeställning. Med hänsyn till att de var initiativtagare till det brottsliga upplägget och att deras agerande varit av avgörande betydelse för att den från trafiksäkerhetssynpunkt riskfyllda brottsliga verksamheten kommit till stånd bedömdes brotten likväl som grova. 4.1.9 Brott mot borgenärer (11 kap.) Utbetalning av upparbetad och marknadsmässig lön till ägaren av ett aktiebolag på obestånd ansågs i NJA 2013 s. 822 inte utgöra ett avhändande i den mening som avses i 11 kap. 1 §. Gärningen ansågs emellertid — eftersom den syftade till att tillgodose ägarens intressen trots att det kunde gå ut över övriga fordringsägare, ha skett i otillbörligt syfte och medförde en påtaglig fara för att en annan borgenärs rätt skulle förringas avsevärt — utgöra otillbörligt gynnande av borgenär enligt 11 kap. 4 §.s. 1060
48.Att bokföringsbrott genom underlåtenhet att bokföra affärshändelser kan aktualiseras också om verksamheten i sig är olaglig framgår av NJA 2015 s. 811. I målet var fråga om olaglig förmedling av hyresrätter mot betalning. Utgångspunkten är enligt Högsta domstolen att det föreligger bokföringsskyldighet för samtliga affärshändelser och det utgör enligt domstolen ingen nödvändig förutsättning för bokföringsskyldighet att de olagliga affärshändelserna företas som en integrerad del i en annars laglig näringsverksamhet (jfr NJA 2004 s. 519).s. 1061
49.Eftersom bokföringsbrott enligt 11 kap. 5 § bokföringslagen (1999:1078) förutsätter bokföringsskyldighet ”enligt bokföringslagen” ansågs företrädare för ett utländskt bolag som var bokföringsskyldigt endast enligt lagen (1992:160) om utländska filialer i NJA 2016 s. 169 inte ha förövat bokföringsbrott när bokföringsskyldigheten åsidosatts. Ett justitieråd var skiljaktigt och menade att reglerna ska läsas så att också för ett utländskt bolag med filial i Sverige följer själva bokföringsskyldigheten direkt av bokföringslagen. Reglerna har sedermera ändrats så att det klart framgår av bokföringslagen att också ett utländskt bolag som ska bedriva näringsverksamhet i Sverige genom en filial är bokföringsskyldigt.s. 1061
50.Bokföringsbrott förövade under drygt två års tid bedömdes i NJA 2012 s. 247 inte utgöra grova brott. Fråga var om verksamhet med en årlig omsättning om ca 5,6 miljoner och ett femtontal anställda. Åsidosättandet av bokföringsskyldigheten hade pågått under inte obetydlig tid, men det var inte fråga om brottslighet som utövats systematiskt. Åsidosättandet hade under ett år avsett ca 580 000 kr och under de två andra åren ca 780 000 kr. Beloppen var inte så stora att de vare sig i sig, och oberoende av verksamhetens omsättning, eller i relation till omsättningen var att anse som mycket betydande. Brotten syntes vidare ha sin bakgrund i att den tilltalade, som saknat kunskaper om bokföring, tappat kontrollen till följd av en svår personlig situation och präglades inte av förslagenhet eller planering. Vidare hade intäkterna varit relativt enkla att kontrollera och brotten hade inte givit den tilltalade några ekonomiska fördelar. När bokföringsbrottet inte bedömdes vara grovt dömdes också för försvårande av skattekontroll. Straffvärdet för dessa brott och för ett grovt skattebrott bedömdes efter viss nedsättning med stöd av 29 kap. 3 § första stycket 2 motsvara fängelse i fyra månader.s. 1061
51.Av ”De försenade årsredovisningarna” NJA 2018 s. 77 I–III följer att avgränsningen mellan bokföringsbrott av normalgraden och ringa bokföringsbrott fortsatt bör göras enligt de kriterier som utvecklades i NJA 2004 s. 618 och NJA 2007 s. 451. I linje med syftet med den åtalsprövningsregel som infördes 2013 finns det dock enligt rättsfallet anledning till en något mindre sträng bedömning av bokföringsbrott som har bestått enbart i att årsredovisningen har upprättats för sent. Högsta domstolen ställde sig också bakom en utgångspunkt av innebörd att förseningar på mer än fem månader normalt bör leda till att det finns anledning att bedöma det som brott av normalgraden. Det betonas emellertid att en samlad bedömning måste göras. I fallen bedömdes (I) en försening på strax under fem månader som bokföringsbrott av normalgraden (bl.a. med hänsyn att bolaget de senaste två åren haft ett inte obetydligt negativt rörelseresultat varför en försening var ägnad att få menliga följder för bolagets intressenter), (II) en försening på mer än nio månader som bokföringsbrott av normalgraden samt (III) en försening på strax under fem månader som bokföringsbrott av normalgraden (bl.a. med hänsyn till att bolaget hade en förhållandevis omfattande redovisad omsättning, att det gått med inte obetydlig förlust det sista räkenskapsåret och att det egna kapitalet vid räkenskapsårets utgång var negativt). 4.1.10 Skadegörelsebrott (12 kap.) Olovlig avverkning av fyra uppvuxna tallar på en annan persons fastighet bedömdes i NJA 2015 s. 199 utgöra skadegörelse av normalgraden. Bedömningen skedde mot bakgrund av hur skadan värderats vid skadeståndsprövningen (ersättningen beräknades i den delen med ledning av värdet på fastigheten med respektive utan tallar). Skadeståndet hade bestämts till 33 600 kr och det fanns enligt Högsta domstolen inte skäl att vid en straffrättslig bedömning värdera skadan på annat sätt. Med den utgångspunkten var det — också om gränsen mellan skadegörelse och grov skadegörelse vid ett rent värderesonemang ligger lägre än gränsen mellan stöld och grov stöld — klart att fråga inte var om skadegörelse avseende en sak av stor ekonomisk betydelse i den mening som avses i 12 kap. 3 §. Inte heller på någon annan grund fanns skäl att bedöma brottet som grovt. Påföljden bestämdes till dagsböter. 4.1.11 Allmänfarliga brott (13 kap.) I ”Lastbilssläpet” NJA 2011 s. 611 ansågs en brand som anlagts i ett lastbilssläp ha inneburit fara för omfattande förstörelse för annans egendom. Risken för förstörelse inskränkte sig visserligen till lastbilen, släpet och lasten, men det sammantagna värdet på ekipaget uppskattades till drygt tre miljoner kronor (jfr NJA 1980 s. 191). Faran ansågs därför avse omfattande förstörelse av annans egendom. Gärningsmannen ansågs emellertid inte ha haft sådant uppsåt som krävs för mordbrand och det ansågs av processuella skäl inte finnas förutsättningar att pröva ett påstående om allmänfarlig vårdslöshet.s. 1061
52.Ett försök till mordbrand bedömdes i ”Bussen i Östberga” NJA 2017 s. 531 ha avsett mindre grov mordbrand. Mordbranden skulle om den fullbordats ha avsett fyra större fordon (en buss och tre lastbilar), men det fanns ingen fara för ytterligare spridning eller någon fara för liv eller hälsa. Inte heller stod några betydande ideella värden på spel.s. 1062
53.I fallet hänvisas, på ett sätt som möjligen kan tyckas oortodoxt, också till att mordbranden, om den hade fullbordats, hade haft ett straffvärde understigande två år. Vid den samlade bedömning som alltid måste göras vid gradindelning är det emellertid ofrånkomligt att göra en sammanvägd bedömning av svårheten hos den ifrågavarande brottsligheten och det är svårt att se att detta kan göras efter någon annan skala än den som gäller straffvärdet. Genom att inte frikoppla gradindelningen från straffvärdefrågan skapas ju f.ö. också förutsättningar för koherens i systemet. Det sagda hindrar förstås inte att gradindelning i princip föregår straffvärdebedömningen, att det finns skillnader mellan straffvärde och gradindelning — vissa faktorer som är straffvärderelevanta saknar betydelse för gradindelningen — och att man vid gradindelningen ibland har vissa särskilda faktorer (s.k. kvalifikationsgrunder) att förhålla sig till. Se, angående relationen mellan gradindelning och straffvärde, de rättsfall som tas upp i avsnitt 3.6. 4.1.12 Förfalskningsbrott (14 kap.) Frågan om gradindelning avseende upprepade förfalskningsbrott behandlades i ”De upprepade förfalskningarna” NJA 2018 s. 378. De handlingar det var fråga om (bl.a. identitetskort) var i och för sig sådana som bör åtnjuta ett särskilt starkt straffrättsligt skydd. De utgjorde emellertid inte handlingar av sådant särskilt skyddsvärt slag som pekats ut i förarbetena till 14 kap. 3 § i anslutning till bestämmelsen om ”särskilt farlig art”. Gärningarna ansågs inte heller på annat sätt ha varit av särskilt farlig art. Gärningarna ansågs visserligen — på grund av handlingarnas karaktär och brottens delvis systematiska karaktär — ha ett förhöjt straffvärde jämfört med minimistraffet för brott av normalgraden (motsvarande två till fyra månader), men de ansågs var och en inte utgöra grov urkundsförfalskning. Det samlade straffvärdet bedömdes motsvara fängelse i ett år och sex månader varvid brottens systematiska karaktär beaktades för att ge asperationsprincipen ett något mindre genomslag än vanligt. Se, för motsvarande tillämpning av asperationsprincipen, även ”De upprepade skattebrotten” NJA 2018 s. 634.s. 1063
54.I ”Förarprovet” NJA 2016 s. 95 ansågs missbruk av urkund utgöra grovt brott i ett fall där en person använt en annan persons identitetshandlingar för att vid ett förarprov kunna ”köra upp” åt denne. Med hänsyn till syftet bakom brottet, dvs. att se till att någon fick körkort utan att hans färdigheter var kontrollerade, med hänsyn till att det fanns en fara för att brottsplanen skulle lyckas och med hänsyn till vikten av att endast de som blivit godkända som bilförare ges rätt att köra bil bedömdes gärningarna utgöra grova brott. Straffvärdet bedömdes motsvara fängelse i fyra månader. Vid påföljdsvalet konstaterades att brottsligheten inte kunde anses vara av sådan art att det fanns skäl att göra undantag från den grundläggande presumtionen mot fängelse. I rättsfallet finns även vissa generella partier som rör straffvärde och gradindelning. Det kan särskilt noteras att det följer av fallet att skuldfaktorer, som mer generellt brukar anges påverka straffvärdet men inte gradindelningen, i vissa fall kan ha stor betydelse för såväl straffvärdet som gradindelningen. I detta fall var det motivet bakom brottet, att erhålla körkort utan att ha utfört förarprov, som tillmättes betydelse i båda avseendena (jfr NJA 1996 s. 63 där syftet med gärningarna tillmättes betydelse i andra riktningen).s. 1063
55.Frågan om brottslighetens art vid brukande av falsk urkund behandlas i NJA 2010 s. 358 (se avsnitt 5.2.1 nedan). 4.1.13 Brott mot allmän ordning (16 kap.) NJA 2011 s. 45 gällde frågan om pokerspel i tre former (en huvudturnering, en sidoturnering och kontantspel) var sådant att spelets utgång till väsentlig del berodde på slumpen i den mening som avses i bestämmelsen om dobbleri 16 kap. 14 §. Högsta domstolen kom fram till att prövningen ska göras mot arrangemangets upplägg i stort och inte endast mot enstaka moment som ingår i detta. Mot denna bakgrund kom Högsta domstolen fram till att utgången i huvudturneringen och sidoturneringen — som pågick i tre dagar respektive två till tre timmar — inte till väsentlig del kunde anses ha berott på slumpen. Av betydelse här var att det både i huvudturneringen och sidoturneringen spelades ett stort antal spelomgångar, vilket gjorde att det slumpmoment som består i hur korten fördelas spelade en underordnad roll i relation till skicklighetsmomentet. Vid kontantspelen, där spelarna själva kunde bestämma det antal spel de deltog i, fanns emellertid ingen annan möjlighet än att beakta varje spelomgång för sig, varvid utgången till väsentlig del ansågs ha berott på slumpen. För den som någon gång spelat poker med en skicklig spelar framstår utgången som rimlig. Mot en sådan motspelare kan man vinna enstaka givar, men man får det betydligt svårare över tid. Bestämmelserna om dobbleri och grovt dobbleri har i tiden efter rättsfallet upphört att gälla (se numera spellagen, 2018:1138, där frågor om slumpens betydelse kan vara av relevans; formuleringarna är dock inte desamma som i dobbleribestämmelserna). 4.1.14 Brott mot allmän verksamhet m.m. (17 kap.) I NJA 2015 s. 668 bekräftade Högsta domstolen att det för tillämpning av våldsdelen i 17 kap. 1 § om våld mot tjänsteman fordras s.k. ”våld å person”, dvs. misshandel eller ett praktiskt taget fullständigt betvingande av kroppens rörelsefrihet. I fallet hade den tilltalade sparkat en polis på benet. Till följd av att polisens byxor varit försedda med skydd hade sparken emellertid inte lett till annat än ett mindre kroppsligt obehag, vilket innebar att den tilltalade frikändes i denna del.s. 1064
56.Förgripelse mot tjänsteman ansågs i NJA 2016 s. 880 inte vara förövat när sten kastades mot en parkeringsvakt med anledning av att denna utfärdat en kontrollavgift enligt lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering. När en sådan kontrollavgift utfärdas är det inte fråga om myndighetsutövning och befattningen var, såvitt hade framkommit, heller inte sådan att den enligt 17 kap. 5 § hade samma straffrättsliga skydd som myndighetsutövning. Gärningen ansågs emellertid utgöra ofredande.s. 1065
57.Övergrepp i rättssak ansågs i NJA 2012 s. 614 inte vara förövat i ett fall när en person presenterat sig som representant för en viss organisation (Black Cobra) och, via ett vittnes mor, erbjudit sig att betala en skuld i utbyte mot att en utsaga i en rättegång togs tillbaka. Riksåklagaren gjorde gällande att handlandet innefattade en gärning som medförde lidande eller olägenhet för vittnet eller att handlandet innebar hot om en sådan gärning. Som skäl för den ogillande domen angavs att det i sig inte är kriminaliserat som övergrepp i rättssak att erbjuda betalning för att någon ska ändra en utsaga inför domstol (det medför varken lidande eller olägenhet). Inte heller hade det kommit fram att personen, när han presenterade sig, hade nämnt Black Cobra på ett sådant sätt att det gav anledning att uppfatta omnämnandet som ett straffbart angrepp. Hans agerande hade därför inte innefattat ett angrepp mot vittnet eller ett hot om angrepp mot denne som har medfört lidande eller olägenhet på det sätt som förutsätts för ansvar för övergrepp i rättssak.s. 1065
58.Av NJA 2017 s. 966 följer att bestämmelsen om övergrepp i rättssak ska förstås så att det är samtliga uppgifter i utsagan som har straffrättsligt skydd, inte enbart sådana uppgifter som har betydelse för utredningen. Bestämmelsen ansågs i fallet kunna tillämpas i fråga om en uppgift om att en tilltalad hade alkoholproblem.s. 1065
59.Förutsättningarna för ansvar för skyddande av brottsling enligt 17 kap. 11 § behandlades i NJA 2015 s. 31. I fallet ansågs hjälp till brottslingen som bestod i vård av en huvudskada ha skett i nöd och därför ha varit tillåten. Genom att, direkt efter gärningen (som bestod i försök till mord), följa med i en bil tillbaka till Holland där de tilltalade bodde ansågs emellertid de båda tilltalade ha utgjort en resurs som kunde utnyttjas på olika sätt och som medförde att brottslingens möjligheter att undkomma stärktes. Gärningarna bedömdes emellertid som tillåtna med stöd av den undantagsregel om ansvarsfrihet vid ringa fall som finns i 17 kap. 11 § femte stycket. De båda tilltalade var nära släkt med brottslingen och stod honom också rent faktiskt nära och de ansågs därför omfattas av ansvarsfrihetsregeln också i den mer syntetiska skrivning som är gällande sedan 1988 (dessförinnan hade de direkt omfattats av den uppräkning som bestämmelsen innehöll). Av viss betydelse kan ha varit att hjälpen inte bestod i undanröjande av bevis utan endast i relativt indirekt hjälp att undkomma (jfr p. 16 i skälen). 4.1.15 Tjänstefel m.m. (20 kap.) I NJA 2013 s. 336 dömdes en polis som planerade en ”prejning genom trängning” för tjänstefel när detta skett utan att han dessförinnan rapporterat detta till vakthavande befäl. Det konstaterades i fallet att polisen agerat i strid med de föreskrifter som gällde och att gärningen inte kunde anses som ringa (i denna del framhölls att syftet med reglerna var att åtgärderna ska ledas av någon annan än den som utför prejningen och att korrekt rapportering är en förutsättning för att den uppgiften ska kunna fullgöras). Polismannen frikändes från en första prejning som skett eftersom det inte fanns tillräckligt stöd för att den planerats av polismannen (händelseförloppet var i denna del mycket hastigt) liksom från ett åtal om förföljande trots order om avbrytande (i denna del ansågs ett följande på visst avstånd och utan ljud- och ljussignaler inte utgöra ett förföljande).s. 1065
60.En orosanmälan från en förskola eller någon som är verksam där sker enligt NJA 2014 s. 910 vid myndighetsutövning och kan därför föranleda ansvar för tjänstefel. Som skäl för denna bedömning angavs framför allt de indirekta rättsliga konsekvenser som en anmälan har och att den står i mycket nära samband med socialnämndens myndighetsutövning.s. 1066
61.En åklagare och en domare som inte uppmärksammade att förutsättningar för häktning inte längre förelåg dömdes i NJA 2016 s. 453 för tjänstefel. En person hade häktats såsom på sannolika skäl misstänkt för grovt rattfylleri och på grund av flyktfara. Av ett analysresultat som inkom framgick att mannen inte längre kunde misstänkas för grovt rattfylleri (det utvisade en blodalkoholhalt om 0,44 promille och det brott som kunde misstänkas var följaktligen inte häktningsgrundande enligt 24 kap. 1 § rättegångsbalken). De båda ansågs, genom att inte ha hävt häktningsbeslutet under de respektive tider de varit ansvariga för beslutet, av oaktsamhet ha åsidosatt vad som gällde för uppgiften och gärningarna kunde inte bedömas som ringa.s. 1066
62.I ”96-timmarsfristen” NJA 2017 s. 842 hade den s.k. 96-timmarsfristen överskridits till följd bl.a. av att en handläggare felaktigt utgått ifrån att det var tiden för anhållandet och inte tiden för gripandet som utgjorde utgångspunkt för fristen. Rådmannen höll häktningsförhandling och häktade de båda personerna och åtalades dels för sin underlåtenhet att häva anhållningsbeslutet, dels för att sitt beslut att hålla häktningsförhandling och häkta de båda personerna. Högsta domstolen kom fram till att det inte fanns anledning att frånkänna de häktningsbeslut som fattats rättsverkan endast av det skälet att förhandlingen hållits efter 96-timmarsfristen. Med den utgångspunkten hade rådmannen likväl, genom att inte kontrollera att 96-timmarsfristen upprätthölls och genom att underlåta att hos åklagare initiera att anhållningsbesluten hävdes, av oaktsamhet åsidosatt vad som gällde för uppgiften. Med hänsyn till att de frihetsberövanden som uppstod på grund av felet varade endast några timmar och med beaktande av att rådmannen hade en mycket pressad arbetssituation den aktuella dagen bedömdes gärningarna, trots den restriktivitet som råder när det gäller felaktigheter vid frihetsberövanden, som ringa och de skulle därför inte medföra straffansvar. Två justitieråd var skiljaktiga och menade att åklagarens häktningsyrkande får anses ha förfallit när 96-timmarsfristen löpt ut och att frihetsberövandet därför omfattade även den tid som de båda personerna suttit häktade till följd av beslutet. Också de skiljaktiga bedömde emellertid att gärningen var ringa och därför inte skulle föranleda ansvar. Rättsfallet har kommenterats av Simon Andersson i JT 2018–19 s. 120 ff.s. 1066
63.I ”Polishunden” NJA 2017 s. 491 dömdes en polisman som släppt sin hund efter en klottrare för tjänstefel. Rättsfallet illustrerar att de allmänna reglerna om polisens rätt att använda våld i 10 § polislagen (1984:387) vid tillämpning av tjänstefelsbestämmelsen blir en integrerad del av bedömningen av om den tilltalade åsidosatt vad som gäller för uppgiften (jfr t.ex. ett åtal för misshandel där 10 § polislagen blir en undantagsregel som kan göra det annars otillåtna, misshandeln, tillåtet). I det aktuella fallet var det enda skäl som fanns för att släppa hunden den klottergärning som förövats. Denna relativt lindriga brottslighet ansågs inte motivera åtgärden att släppa hunden (en åtgärd som medförde överhängande risk för personskada).s. 1067
64.Åsidosättandet av vad som gällde för uppgiften ansågs vidare ha skett av oaktsamhet. Den tilltalade hade i den delen gjort gällande att han trott att det var fråga om grov skadegörelse (dvs. att han trott att situationen varit allvarligare än den var). Högsta domstolen konstaterade emellertid att det funnits utrymme för en ytlig besiktning av tunnelväggarna och en snabb bedömning av situationen och därmed för honom att se hur det förhöll sig. Han borde därför ha insett att han genom sin åtgärd åsidosatte vad som gällde för uppgiften. Förhållandena var inte heller sådana att den tilltalade kunde freda sig med hänvisning till bestämmelsen om excess och gärningen var heller inte att anse som ringa. Rättsfallet har kommenterats av Annika Norée i JT 2017–18 s. 589 ff. 4.2 Specialstraffrätt 4.2.1 Lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott I NJA 2011 s. 349 ogillades ett åtal för vårdslöshet i trafik och vållande till annans död. Bakgrunden var att en lastbil som påbörjat en vänstersväng blev påkörd av en mötande personbil som kom körande i ”uppseendeväckande hastighet”. Högsta domstolen pekade på att en förare som bedömer risken med en vänstersväng ”får … utgå från att övriga trafikanter beter sig någorlunda normalt och [denne] behöver inte räkna med allvarliga regelöverträdelser; all biltrafik bygger på ett samspel mellan trafikanterna”. Här ges alltså ett konkret exempel på hur förtroendegrundsatsen blir av relevans vid culpabedömningen. Den tilltalade bedömdes mot den bakgrunden inte ha varit straffbart oaktsam när han bedömde att han skulle kunna genomföra svängen utan risker för mötande trafik. Prövningen i Högsta domstolen görs i detta fall gemensamt för vårdslöshet i trafik och vållande till annans död; det bör framhållas att det inte alls är otänkbart att bedömningarna utfaller olika (jfr NJA 1996 s. 590).s. 1067
65.I NJA 2011 s. 77 ansågs en person som en kortare sträcka suttit på en moped och sparkat sig fram utan att ha den funktionsdugliga motorn påslagen, ha fört ett motordrivet fordon i den mening som avses i 4 § trafikbrottslagen. Vid bedömningen utgick domstolen från tidigare rättspraxis (NJA 1935 s. 354, NJA 1936 s. 69 och NJA 1947 s. 253; jfr även NJA 1958 s. 39, NJA 1973 B 11 och NJA 1978 s. 458 som avsåg fordon med funktionsodugliga motorer). Två justitieråd var skiljaktiga och menade att det i fallet inte kunde anses vara fråga om ett motordrivet fordon i trafikbrottslagens mening.s. 1068
66.Av NJA 2012 s. 191 följer att ett rattfylleribrott med en moped klass I normalt bör anses vara av normalgraden även om föraren har haft en alkoholkoncentration som överstiger 1,0 promille i blodet eller 0,50 mg/l i utandningsluften. För en annan bedömning bör krävas att det föreligger försvårande omständigheter av betydelse för trafiksäkerheten. Även om mopeder tillhörande klass I är konstruerade för en högre hastighet än vad tidigare reglering och praxis utgått ifrån är riskerna med att köra moped i alkoholpåverkat tillstånd normalt (för andra än föraren) påtagligt mindre än när fordonet exempelvis är en bil. I det enskilda fallet bedömdes brottet vara av normalgraden. 4.2.2 Narkotikastrafflagen (1968:64) m.m. Att enbart avlägsna blad, avskilja bark och mala ned växtmaterial från växten Mimosa hostilis — som inte är narkotikaklassad men som innehåller ämnen som är klassificerade som narkotika — ansågs i rättsfallet ”DMT I” NJA 2014 s. 259 inte medföra att materialet blivit narkotika. Det förhållandet att en växt innehåller narkotika innebär inte i sig att växten är narkotikaklassificerad (jfr NJA 1995 s. 219 och p. 8 och 9 i det nu aktuella avgörandet). Inte heller ansågs rensning och malning utgöra sådan bearbetning att narkotika hade tillverkats (se p. 10–14). Slutligen var delarna heller inte att anse som beredningar enligt artikel 3.1 i 1971 års konvention om psykotropa ämnen; fråga var varken om blandningar eller lösningar eller om en avdelning i doser (jfr artikel 1 f i konventionen).s. 1068
67.I det senare rättsfallet ”DMT II” NJA 2018 s. 983 gjordes en bedömning av om pulver av mald rotbark från växten Mimosa hostilis samt torkade blad från växten Diploterys cabrerana utgjorde narkotika enligt psykotropkonventionen. För att fråga skulle vara om narkotika förutsattes i fallet att det var fråga om avdelade doser av ämnet (”ett eller flera psykotropa ämnen avdelade i doser”; se artikel 1 f i konventionen). För att fråga ska vara om en dos bör enligt rättsfallet krävas dels att det är fråga om en mängd som i sig är avsedd för konsumtion vid ett tillfälle, dels att den avdelade mängden kan tillföras brukaren utan någon åtgärd som inte är direkt kopplad till tillförseln. Vid en bedömning enligt dessa kriterier ansågs pulvret med mald rotbark ha varit avdelat i doser, medan det motsatta ansågs gälla de torkade bladen eftersom det där inte var visat annat än att det krävdes en längre tids hantering för att den psykotropa substansen (DMT) skulle kunna tillföras brukaren.s. 1068
68.Vid sidan av dessa båda fall har Högsta domstolen under de år som behandlas i denna rättsfallsöversikt avgjort ett flertal mål som gällde straffvärdebedömningen vid narkotikabrott. Genom rättsfallen kan Högsta domstolen på ett ganska påtagligt sätt sägas ha ritat om kartan, framför allt därigenom att domstolen, åtminstone såvitt gäller allvarligare narkotikabrott, har tonat ned betydelsen av sort och mängd.s. 1069
69.Det första av de fall som hör till denna skara är NJA 2011 s. 357, den s.k. ”Mefedrondomen”. I målet lagfördes två personer för bl.a. grovt narkotikabrott och grov narkotikasmuggling avseende mefedron. Straffet bestämdes i tingsrätten till sex års fängelse efter att domstolen gjort bedömningen att mefedron i farlighetshänseende bör jämställas med amfetamin. I hovrätten skärptes straffen till 14 års fängelse, vilket i allt väsentligt torde ha berott på att hovrätten fann att mefedron — på sätt som åklagaren gjort gällande — borde jämställas med ecstasy i farlighetshänseende. Man kan med visst fog säga att de båda bedömningarna i tingsrätten och hovrätten illustrerar vådan av ett alltför tabellbundet tänkande vid straffvärdebedömningen: om tingsrätten och hovrätten hade gjort en straffvärdebedömning i stället för att försöka placera in mefedron i redan existerande tabeller håller jag det för uteslutet att de kunnat nå så skilda resultat. En sådan hypotetisk jämförelse är naturligtvis orättvis (vid tidpunkten för underrätternas avgörande fanns ju tabellerna och de ansågs vara styrande för straffvärdebedömningen), men den tydliggör ändå värdet av att Högsta domstolen nu tog tag i problemet.s. 1069
70.Högsta domstolen kan i rättsfallet sägas göra framför allt två saker. För det första betonar Högsta domstolen att andra faktorer än sort och mängd ofta har stor betydelse åtminstone vid allvarligare brottslighet: 28. När det gäller de övre delarna av straffskalan för grovt brott får mot bakgrund av det anförda tabeller utifrån art och mängd anses fylla en begränsad funktion. I sådana fall utgör den mängd narkotika som den tilltalade har tagit befattning med i första hand en indikation på huruvida hanteringen har ”utgjort ett led i en verksamhet som har bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt” (jfr härtill även 29 kap. 2 § 6 BrB). För det andra görs bedömningen att det inte finns underlag för att se allvarligare på mefedron i farlighetshänseende än att drogen närmast är att jämställa med amfetamin (samtidigt betonas också att bedömningen av ecstasy enligt de tabeller som då fanns var påtagligt sträng). Rättsfallet har kommenterats av undertecknad i SvJT 2011 s. 659 ff. och — i kombination med viss efterföljande praxis — av Malin Sjöstrand i JT 2012–13 s. 175 samt av Anders Perklev och Bob Nilsson Hjorth i SvJT 2012 s. 131 ff. respektive 845 ff. Se även den omfattande artikeln av Martin Borgeke i SvJT 2013 s. 1 ff. samt Bob Nilsson Hjorths och Magnus Ulvängs artiklar i samma tidskrift 2014 s. 149 ff. respektive 2015 s. 440 ff.s. 1069
71.Det förhållandet att Högsta domstolen i bl.a. detta fall har betonat betydelsen av andra faktorer betyder förstås inte att faktorer som sort och mängd saknar betydelse, och det förkommer fortfarande tabellliknande sammanställningar av riktpunkter (jfr framför allt den s.k. Drogpraxisgruppen riktpunkter).s. 1070
72.I NJA 2011 s. 675 I och II följdes mefedrondomen upp med två avgöranden som gällde MDPV. Av avgörandena (se p. 12 och 23 respektive p. 12 och 19) framgår att MDPV inte på något för straffvärdebedömningen avgörande sätt skiljer sig från amfetamin i fråga om generell farlighet och att det inte heller i mängdhänseende finns skäl att bedöma MDPV eller metylon annorlunda än amfetamin.s. 1070
73.I båda målen kan Högsta domstolen vidare sägas ytterligare illustrera hur en mer nyanserad straffmätning och gradindelning — där hänsyn tas också till andra faktorer än sort och mängd — bör gå till. Jfr i denna del även NJA 2011 s. 799 som rörde sju personer som alla medverkat i internetförsäljning av mefedron och MDPV.s. 1070
74.Förvaring av 490 gram amfetamin i ett källarförråd ansågs i NJA 2012 s. 70 inte utgöra grovt narkotikabrott utan narkotikabrott av normalgraden. Vid bedömningen beaktades att narkotikahanteringen inte hade varit av mer sofistikerat slag eller haft inslag av särskild hänsynslöshet, att den tilltalades inblandning varit tillfällig och kortvarig, att han inte lovats någon ersättning (även om han räknade med att dra fördelar av förvaringen), att hans delaktighet varit passiv och okvalificerad och att han inte haft någon fysisk eller administrativ befattning med narkotikan. Straffvärdet bedömdes motsvara fängelse i ett år och sex månader. Den tilltalade dömdes också för bl.a. innehav av 127 gram amfetamin för eget bruk och straffvärdet för den samlade brottsligheten ansågs vara ett år och nio månader.s. 1070
75.I NJA 2012 s. 115 hade den dömde förvärvat 350 gram MDMA (ecstasy) i överlåtelsesyfte, varav han förvarat drygt 300 gram, överlåtit minst 50 gram och bjudit ut 6–7 gram samt innehaft drygt 4 gram amfetamin och därtill försökt förvärva narkotika för eget bruk. Beträffande relationen i farlighetshänseende mellan MDMA (ecstasy) och amfetamin uttalade Högsta domstolen att det saknas hållfast stöd för att anse skillnaden vara mer än begränsad. De gärningar som avsåg MDMA ansågs böra bedömas som ett brott. Brottet hade begåtts inom ramen för en organiserad narkotikahandel vilket den tilltalade hade full insikt om. Hans roll var av avgörande betydelse för att narkotikahandeln skulle fungera. Handeln ägde rum via internet och var ägnad att leda till omfattande spridning av narkotika och delaktigheten skedde i syfte att tjäna pengar. Även om det inte rörde sig om det allvarligaste slaget av organiserad narkotikahandel ansågs brottet ändå vara så allvarligt att det var att bedöma som grovt narkotikabrott. Straffvärdet bedömdes motsvara tre års fängelse. I rättsfallet uttalar Högsta domstolen den i och för sig ganska självklara slutsatsen att den mer nyanserade tillämpning som följer av bl.a. ”Mefedrondomen” NJA 2011 s. 357 omfattar samtliga narkotiska preparat när det gäller grova brott.s. 1070
76.Straffvärdet för transport, förvaring och innehav av 97 kg cannabisharts bedömdes i NJA 2012 s. 144 motsvara fyra års fängelse. Högsta domstolen sammanfattar här sin praxis avseende betydelsen av sort och mängd i relation till frågan om grovt brott på följande sätt. 18. Det sagda innebär dels att beteckningen grovt brott ska reserveras för de narkotikabrott som verkligen kan sägas vara allvarliga, dels att den övre delen av straffskalan för grovt brott ska förbehållas fall i vilka man kan tala om brottslighet som har präglats av en verkligt betydande farlighet eller hänsynslöshet. En följd av detta är att det s.k. mängdrekvisitet visserligen, även ensamt, i vissa fall bör kunna motivera att ett narkotikabrott ska bedömas som grovt. Det bör även kunna ligga till grund för ett straff som är klart högre än minimistraffet för grovt narkotikabrott. Men enbart mängden bör i allmänhet inte föranleda bedömningen att straffvärdet motsvarar ett fängelsestraff som sträcker sig mer än några år över ministraffet för grovt brott. Det bör dock framhållas att den betydelse som tillmäts mängden narkotika måste tillåtas variera något med preparatets farlighet. Högsta domstolen pekar här i relativt försiktiga ordalag på att det finns ett tak för betydelsen av mängden narkotika (dvs. att mängden normalt inte bör kunna föranleda att man hamnar i straffskalans översta skikt). Tanken på något slags tak för mängdens betydelse för straffvärdet föranledde sedermera (2016) att brottsbeteckningen synnerligen grovt narkotikabrott infördes. I förarbetena till den ändringen klargjordes att sort- och mängdfaktorn visserligen bör ha en allteftersom avtagande effekt på straffvärdet, men att mängden inte vid någon viss kvantitet har spelat ut sin roll som straffvärdefaktor (se prop. 2015/16:111 s. 19 f. och 39), dvs. det klargjordes att något tak för betydelsen av mängd inte finns.s. 1071
77.I det enskilda fallet bedömdes brottet vara grovt och straffvärdet motsvara fängelse i fyra år. Härvid beaktades den synnerligen stora mängden, att cannabis är en mindre farlig narkotika än t.ex. kokain och heroin, att den tilltalades ersättning inte var särskilt stor, att han när han gav sig in i det hela trodde att det var fråga om en avsevärt mindre mängd narkotika, att hans roll var begränsad samt att han inte hade någon närmare kännedom om den bakomliggande brottsligheten.s. 1071
78.I ”Bagageutrymmesdomen” NJA 2012 s. 510 var fråga om en person som mot en ersättning om 50 ecstasytabletter skulle förvara 4 973 sådana tabletter under ungefär ett dygn. Förvaringen skedde i bagageutrymmet på den tilltalades bil. Vad gäller farligheten hos ecstasy byggde Högsta domstolen vidare på vad som tidigare sagts och uttalade att det är berättigat att i straffvärdehänseende behandla ecstasy och amfetamin som tillhöriga samma kategori. Enligt Högsta domstolen kan man av NJA 2012 s. 70 dra slutsatsen att hantering av ca 500 gram amfetamin många gånger — och under förutsättning att det inte förekommer omständigheter som talar i motsatt riktning — kan vara att bedöma som ett grovt brott. Eftersom den aktuella mängden ecstasy i princip motsvarade 500 gram amfetamin (i båda fallen ca 5 000 missbruksdoser) gjorde sig motsvarande tumregel gällande i detta fall. Också i detta fall ansågs emellertid finnas faktorer som gjorde att brottet inte skulle bedömas som grovt. Här anfördes att det var fråga om en kort tids förvaring, att delaktigheten i och för sig varit självständig, men också passiv och okvalificerad samt att den tilltalade inte hade någon del av vinningen av brottsligheten. Straffvärdet ansågs motsvara fängelse i ett år och sex månader. Det förhållandet att den tilltalade beträffande majoriteten av tabletterna endast bedömdes ha likgiltighetsuppsåt ansågs inte i nämnvärd grad påverka straffvärdet. (Den tilltalade som gjort sig skyldig också till annan brottslighet dömdes för den samlade brottsligheten till fängelse i två år och sex månader.) Ett justitieråd var skiljaktigt beträffande motiveringen och ville för sin del ge en väsentligt kortare motivering av avgörandet.s. 1072
79.I NJA 2012 s. 528 bedömdes innehav av 87 gram kokain i överlåtelsesyfte utgöra grovt narkotikabrott. I rättsfallet uttalas att kokain är farligare än amfetamin och ecstasy och därför inte kan hänföras till samma kategori av preparat. Om inga andra omständigheter av betydelse har kommit fram gäller, enligt Högsta domstolen, som riktpunkt för grovt brott att en hantering av ungefär 100 gram, som utgör strax över 1 000 missbruksdoser, kan vara att hänföra till grovt brott. I fallet var fråga om innehav för försäljning utan koppling till eget missbruk och det utpräglade försäljnings- och vinstsyftet ledde — trots att mängden alltså något var något mindre än den riktpunkt som domstolen uppställt för vad som kan utgöra grovt brott — domstolen till bedömningen att straffvärdet översteg minimistraffet för grovt narkotikabrott med tre månader.s. 1072
80.I ”Cannabissmugglingsdomen” NJA 2012 s. 535 behandlas bedömningen av s.k. kurirer. De båda tilltalade hade transporterat drygt 67 kg cannabis en sträcka i Danmark och sedan, på färja, över gränsen till Sverige och Helsingborg. I fallet konstateras att en gärning som innefattar att narkotika förs in i landet får anses ha ett visst högre straffvärde än gärningar som saknar ett sådant moment. Samtidigt betonar Högsta domstolen att kuriren många gånger hålls ovetande om verksamhetens organisation, att det i regel utgår begränsad ersättning i relation till den risk som kuriren tar och att det inte sällan framstår som att kuriren utnyttjas av den eller de som står bakom narkotikahandeln. I sammanhanget konstateras också att det får accepteras i vad man skulle kunna kalla de kontextlösa fallen (se härom undertecknad i SvJT 2011 s. 666 f.) att sort och mängd av narkotika blir avgörande både för gradindelningen och för straffvärdet. Vad gäller riktpunkter för grovt brott anges, med hänvisning till NJA 2012 s. 144, att cannabis är en mindre farlig drog än amfetamin och riktpunkten vid amfetamin satts vid ca 500 gram motsvarande ungefär 5 000 missbruksdoser. Mot den bakgrunden angavs att en riktpunkt för cannabis kan vara att en hantering av ca 5 kg (motsvarande 12 000 missbruksdoser mellan 0,3 och 0,5 gram) ofta är att bedöma som grovt brott.s. 1072
81.I fallet tas också åter upp frågan om det finns ett tak för betydelsen av mängden narkotika och Högsta domstolen förtydligar här vad som sagts i NJA 2012 s. 144, nämligen att det finns en gräns för hur högt man kan komma enbart med stöd av mängden narkotika. Vad gäller cannabis sägs att mängden, om det inte rör sig om alldeles extrema fall, inte bör kunna föranleda ett så strängt straff som fängelse fem år. Se i den delen vad som sagts om införandet av synnerligen grovt narkotikabrott i anslutning till NJA 2012 s. 144 strax ovan.s. 1073
82.I det enskilda fallet bedömdes brotten som grova med ett straffvärde motsvarande fängelse i fyra år och sex månader. Domstolen beaktade bl.a. att gärningarna omfattat en mycket stor mängd narkotika, att narkotikan genom gärningarna transporterats in i Sverige samtidigt som det inte framkommit att de haft någon närmare kännedom om hur den bakomliggande brottsligheten varit upplagd eller om vilken omfattning den haft.s. 1073
83.Högsta domstolen återkom i NJA 2012 s. 650 till bedömningen av mefedron. I detta fall låg fokus på gränsdragningen mellan brott av normalgraden och ringa brott.s. 1073
84.Vad gäller rubriceringsfrågan uttalar Högsta domstolen följande: 6. Av 2 § narkotikastrafflagen framgår att arten och mängden narkotika är av betydelse när det gäller bedömningen av om ett narkotikabrott ska anses som ringa. I förarbetena till 1993 sårs ändringar i bestämmelsen framhölls att ett narkotikabrott ska anses som ringa endast om det med hänsyn till samtliga omständigheter framstår som lindrigt och att arten och mängden narkotika därvid har särskild betydelse. Det ringa brottet bör, sades det, i huvudsak vara förbehållet gärningar som består i eget bruk eller innehav för eget bruk. I fråga om innehav för eget bruk av amfetamin uttalades t.ex. att den då enligt praxis gällande gränsen åtta gram borde sänkas något. (prop. 1992/93:142 s. 16 f.) HD har därefter med hänvisning till nämnda förarbetsuttalanden bedömt ett innehav av åtta gram amfetamin som narkotikabrott av normalgraden (NJA 1997 s. 522; se även HD:s dom den 20 september 2012 i mål B 1607-11 p. 6 [NJA 2012 N 28]). Redan i ett tidigare rättsfall, NJA 1986 s. 736, hade innehav av en påse med fem–tio gram amfetamin bedömts som narkotikabrott och inte som narkotikaförseelse (den tidigare benämningen på ringa brott). I en senare punkt (p. 18), vid bedömningen av det enskilda fallet, uttalas mot denna bakgrund att innehav av fem gram eller mer ska bedömas som narkotikabrott av normalgraden, att innehav av upp till åtta gram motsvarar minimistraffet om fjorton dagar, att innehav av tio gram motsvarar fängelse i en månad och innehav av femton gram motsvarar fängelse två månader.s. 1073
85.I målet uttalar Högsta domstolen vidare (p. 8–11) att det också vid narkotikabrott av normalgraden, när straffvärdet inte är högre än en månad, kan komma i fråga med villkorlig dom i förening med dagsböter eller skyddstillsyn. Till följd bl.a. av att skyddstillsyn är en mer ingripande påföljd än villkorlig dom och att skyddstillsyn kan förenas med olika slags föreskrifter som kan ge påföljden ytterligare skärpa finns ett något större utrymme att döma till skyddstillsyn. Vid högre straffvärden finns, i princip, skäl för fängelse, men en icke-frihetsberövande påföljd kan likväl komma ifråga om den kan förenas med samhällstjänst (eller, kan man tillägga, det föreligger andra särskilda skäl). En icke-frihetsberövande påföljd i förening med samhällstjänst kan enligt rättsfallet komma ifråga om det väsentligen gäller innehav av narkotika för eget bruk, dvs. fråga får inte vara om distribution av narkotika, och straffvärdet inte är högre än att det motsvarar fängelse i tre månader.s. 1074
86.I det enskilda fallet bestämdes, beträffande tre tilltalade som gjort sig skyldiga till flera brott (vissa av normalgraden och vissa ringa brott), påföljden till villkorlig dom i förening med samhällstjänst. Beträffande två av de tilltalade som gjort sig skyldiga till grov narkotikabrottslighet (bl.a. smuggling) bestämdes påföljden till längre fängelsestraff.s. 1074
87.Innehav av 50 tabletter ecstasy bedömdes i ”Femtiotablettersdomen” NJA 2012 s. 849 utgöra brott av normalgraden — här byggde Högsta domstolen på att det vid amfetamin fordras ungefär 50 missbruksdoser för att nå upp till normalgraden — medan innehav av fem tabletter vid två tillfällen bedömdes utgöra två ringa brott. Det förhållandet att fem av de 50 tabletterna överlåtits ansågs, med hänsyn till att det rörde sig om en begränsad mängd och att den skedde till nära bekanta som missbrukade, inte ses som beaktansvärt försvårande. Straffvärdet för den samlade brottsligheten bedömdes motsvara 21 dagars fängelse. Högsta domstolen uttalade här att bötesbrottslighet normalt har liten eller ingen påverkan på den samlade brottslighetens straffvärde, men att det finns ett större utrymme för att låta bötesbrottslighet påverka det samlade straffvärdet när det ligger nära fängelseminimum. Det ansågs visserligen föreligga billighetsskäl (bestående i att den tilltalade berättat frivilligt om de båda innehaven om fem tabletter), men dessa ansågs inte leda till att straffmätningsvärdet skulle motsvara endast fjorton dagar. I enlighet med vad som uttalats i NJA 2012 s. 650 ansågs det finnas förutsättningar för att utdöma en icke-frihetsberövande påföljd och påföljden bestämdes till villkorlig dom och böter. Vad gäller straffmätningen av böterna följer av fallet att brottslighetens art av systematiska skäl bör kunna föranleda ett högre antal dagsböter — ”[b]rottets art är en faktor som kan tala för en strängare påföljd än villkorlig dom” och det är ”då rimligt att domstolen i det enskilda fallet först använder de möjligheter som finns för att skärpa den villkorliga domen, innan den konstatera att en strängare påföljd måste användas”. Eftersom gränsen för när villkorlig dom med böter kan användas går vid en månad bör det maximala antalet dagsböter (200) då utdömas. Vid 21 dagars straffmätningsvärde ska antalet dagsböter bestämmas till 140.s. 1074
88.I NJA 2016 s. 279 var gränsdragningen mellan ringa brott och brott av normalgraden avgörande för om två fall av narkotikasmuggling avseende bl.a. svamp innehållande psilocin var preskriberade. Psilocin (och psilocybin) ansågs i farlighets- och straffvärdehänseende närmast vara att jämställa med ecstasy (och LSD och amfetamin). Gränsdragningen mellan ringa brott och brott av normalgraden ansågs mot bakgrund av Högsta domstolens tidigare praxis avseende bl.a. ecstacy, amfetamin och mefedron böra göras på motsvarande sätt, dvs. vid 50 missbruksdoser. Vad gäller storleken på en missbruksdos var underlaget bräckligt och obestämt; en missbruksdos kunde ligga någonstans mellan ett och tre gram torkad svamp. Högsta domstolen höll sig i mitten och angav att som utgångspunkt bör gälla att narkotikasmuggling bör anses som ringa vid mängder understigande 100 gram. Med den utgångspunkten var båda de åtalade gärningarna att bedöma som ringa brott och därmed preskriberade.s. 1075
89.Som redan nämnts infördes år 2016 rubriceringen synnerligen grovt narkotikabrott. Frågan om ett brott utgjort ett sådant synnerligen grovt brott bedömdes för första gången i ”Grillen” NJA 2017 s. 814. I målet var fråga om en person som bedrivit organiserad handel med kokain och cannabis bl.a. i anslutning till en grillkiosk. Mängden narkotika uppgick till drygt ett kilo kokain och 700 gram cannabis. Mängden kokain fick i och för sig anses vara en särskilt stor mängd, men inte synnerligen stor och cannabisen var av underordnad betydelse för rubriceringen. Den tilltalade hade ett bestämmande inflytande över åtminstone en del av verksamheten. Verksamheten hade bedrivits i relativt stor omfattning och varit ägnad att ge vinst. Den hade också haft en viss grad av organisation med en tydlig rollfördelning, men fråga var samtidigt om en lokal verksamhet som bedrevs av ett mindre antal personer. Mot den bakgrunden kunde verksamheten inte betecknas som ett led i en särskilt kvalificerad form av organiserad brottslighet. Försäljningsmetoden ansågs heller inte vara särskilt effektiv eller hänsynslös. Vid en samlad bedömning kom Högsta domstolen fram till att det varit fråga om en mycket allvarlig narkotikabrottslighet, men att den inte kunde kvalificeras som ett synnerligen grovt brott. Straffvärdet ansågs motsvara fängelse i fem år och sex månader och påföljden bestämdes, efter att det beaktats att den tilltalade varit häktad med restriktioner, till fängelse i fem år och fyra månader.s. 1075
90.Högsta domstolen gjorde motsvarande bedömning i ”Lönnfacken II” NJA 2018 s. 677 där den tilltalade hade smugglat 19,95 kg metamfetamin. Mängden ansågs vara särskilt stor, men inte synnerligen stor. Förfaringssättet ansågs ha präglats av viss förslagenhet, men inte sådan särskild förslagenhet som krävs för att brottet ska bedömas som synnerligen grovt. Sammantaget ansågs vara fråga om mycket allvarlig narkotikasmuggling som emellertid inte kunde kvalificeras som synnerligen grov. Straffvärdet ansågs motsvara fängelse i fem år och sex månader varvid mängden gavs betydelse (i skärpande riktning) också inom ramen för straffskalan för grovt brott.s. 1076
91.I ”Lönnfacken I” NJA 2018 s. 150 bedömdes emellertid smuggling av 10 093 gram heroin, 7 047 gram kokain och 1 914 gram cannabisharts redan med hänsyn till mängden farlig narkotika utgöra synnerligen grov narkotikasmuggling. Straffvärdet ansågs för en av de tilltalade motsvara fängelse i sju år och för den andre fängelse i åtta år. Sorten och mängden ansågs, med hänsyn till att dessa omständigheter varit avgörande för rubriceringen, bara i begränsad omfattning kunna ges ytterligare betydelse inom ramen för den tillämpliga högre straffskalan. Fråga hade emellertid varit om sådana mängder heroin och kokain att sorten och mängden borde få visst genomslag också vid straffvärdebedömningen inom skalan. Att den ena tilltalade dömdes till ett strängare straff än den andre berodde på att han i högre grad än den andre varit delaktig, bl.a. medverkat i planeringen, haft en aktiv roll och tagit egna initiativ för att underlätta smugglingsbrottet.s. 1076
92.I ”Nöd och smärtlindring” NJA 2017 s. 872 bedömdes ett narkotikabrott bestående i framställning av narkotika i smärtlindringssyfte av flera skäl — syftet var inte att åstadkomma rus utan att lindra smärta, narkotikan hade låg THC-halt och risken att narkotikan skulle komma i händerna på andra var i princip utesluten — som atypiskt, varvid mängden narkotika inte tillmättes någon egentlig betydelse vid rubriceringen (dvs. domstolen följde inte gränsvärdena enligt tabell). Gärningen bedömdes som ringa. Straffvärdet bedömdes med utgångspunkt i gärningens atypiska karaktär och med beaktande av 29 kap. 3 § första stycket 5 ligga inte obetydligt under fängelseminimum.s. 1076
93.När sort och mängd ges stor betydelse för straffvärdebedömningen (och det ges dessa faktorer även efter Högsta domstolens nya narkotikapraxis), så får man på köpet frågan hur man ska se på narkotikans renhetsgrad. Samma mängd narkotika kan motsvara 100 eller 200 gram beroende på t.ex. hur den är utblandad. Av NJA 2013 s. 321 följer att det ska beaktas om ett narkotiskt preparat har en halt verksam substans som tydligt skiljer sig från vad som är vanligt. Högsta domstolen framhåller att det ofta finns anledning att utgå ifrån en relativt normal renhetsgrad, att mindre variationer i renhetsgraden inte är ägnade att påverka den straffrättsliga bedömningen i någon mer betydande utsträckning, men att det bör beaktas om preparatet har en renhetsgrad som påtagligt skiljer sig från vad som är vanligt. Renhetsgradens betydelse är normalt störst vid allvarligare narkotikabrottslighet, men den måste, enligt domstolen, kunna påverka bedömningen också vid ringa brott. I rättsfallet bekräftas också tumregeln att utrymmet för att bedöma ett narkotikabrott som ringa är begränsat om narkotika har överlåtits eller om den har innehafts i överlåtelsesyfte.s. 1076
94.Se även beträffande straffvärdebedömningen vid grovt dopningsbrott NJA 2016 s. 859. 4.2.3 Skattebrottslagen (1971:69) Av NJA 2016 s. 891 framgår att det i enlighet med allmänna principer för domstols prövning åligger allmän domstol att i ett brottmål självständigt ta ställning till frågor om skattskyldighet och att det gäller även om saken har prövats inom ramen för skatteprocessen. Det betyder, även om allmän domstol vid bedömning av rent skatterättsliga frågor normalt kan utgå från det resultat som en förvaltningsdomstol har kommit fram till, att det inte finns något principiellt hinder mot att den som ansetts vara icke-skattskyldig i visst avseende döms för skattebrott. I målet gjordes en sådan självständig prövning med just ett sådant resultat.s. 1077
95.Det förhållandet att ett likartat förfarande upprepas innebär, enligt ”De upprepade skattebrotten” NJA 2018 s. 634, inte taget för sig att brottsligheten kan bedömas vara systematisk på det sätt som krävs för att det ska vara fråga om grovt skattebrott (i fallet var fråga om upprepade oriktiga uppgifter om utgående och ingående mervärdesskatt). Det systematiska inslag som funnits beaktades i stället inom ramen för straffvärdebedömningen, och i enlighet med ”De upprepade förfalskningarna” NJA 2018 s. 378, som ett skäl att vid tillämpningen av asperationsprincipen ge mindre reduktion än annars. Jfr även NJA 2016 s. 1143 som behandlas ovan i avsnitt 4.1.6.s. 1077
96.En person som underlåtit att lämna kontrolluppgifter avseende anställd personal ansågs i NJA 2010 s. 306 inte ha förövat skattebrott, utan skatteredovisningsbrott enligt 7 § skattebrottslagen. Skälet till detta var att han gjort skatteavdrag för de anställda och att det mot den bakgrunden inte kunde anses visat att han haft uppsåt till att det skulle ske något skatteundandragande. Ett krav på uppsåt till skatteundandragande ansågs av Högsta domstolen böra uppställas med hänvisning till bestämmelsens tillkomsthistoria och förarbeten, trots att bestämmelsens ordalydelse närmast talar för att det är tillräckligt med uppsåt till fara för skatteundandragande.s. 1077
97.Försvårande av skattekontroll enligt 10 § skattebrottslagen förutsätter enligt NJA 2013 s. 1067 att åsidosättandet av bokföringsskyldigheten leder till fara för att myndighets kontrollverksamhet försvåras i den rörelse som är bokföringspliktig. Tillräckligt är alltså inte att kontrollverksamhet avseende t.ex. rörelsens fakturamottagare försvåras. I målet ansågs inte relevant fara ha visats. 4.2.4 Lagen (2000:1225) om straff för smuggling I NJA 2015 s. 24 ansågs ett fullbordat smugglingsbrott vara förövat när narkotika som förts in till Sverige via post anlänt till tullen eftersom någon anmälan om införseln inte hade gjorts.s. 1078
98.Smuggling vid tre tillfällen avseende icke rabiesvaccinerade hundar från ett land där det finns en beaktansvärd risk för rabiessmitta ansågs i ”Hundsmugglingen” NJA 2018 s. 456 utgöra tre fall av grov smuggling. Härvid beaktades särskilt det starka intresset av att hålla Sverige fritt från rabies och att brottsligheten redan från början utövats med viss systematik och i vinningssyfte. Straffvärdet för de enskilda brotten ansågs motsvara minimistraffet om sex månaders fängelse och straffvärdet för den samlade brottsligheten fängelse i nio månader. 4.2.5 Miljöbalken NJA 2011 s. 39 gällde ett åtal för oaktsamt miljöbrott enligt 29 kap. 1 § miljöbalken. Högsta domstolen framhöll att 29 kap. 1 § innehåller tre olika slags brott: (i) utsläpp av ett ämne som i det enskilda fallet medför en miljöskadlig förorening, (ii) utsläpp av ett ämne som i det enskilda fallet kan medföra en miljöskadlig förorening, och (iii) utsläpp av ett ämne som typiskt sett kan medföra en miljöskadlig förorening. Konstruktionens ansågs av Högsta domstolen innebära att (i) utgör ett skadedelikt, (ii) ett faredelikt och (iii) närmast ett delikt med presumerad fara.s. 1078
99.Vid tillämpning av (iii), som det var fråga om i målet, krävs enligt domstolen inte att det i det enskilda fallet visas att det förelegat någon fara för miljöskadlig effekt. Det behöver exempelvis inte visas att den mottagande miljön är av viss beskaffenhet. Det avgörande är ämnets miljöskadlighet i sig och utsläppets storlek. Det utsläpp av bensin som det var fråga om ansågs uppfylla kraven enligt (iii).s. 1078
100.I målet prövades också gärningsmannens oaktsamhet. Det konstaterades att den tilltalade befunnit sig i förarhytten under en del av den tid utsläppet pågick. Om han hade ägnat påfyllningen den uppmärksamhet han borde skulle han ha kunnat förhindra en betydande del av utsläppet (och den delen var inte av ringa betydelse). Av rättsfallet kan i oaktsamhetsdelen direkt utläsas att gärningen att inte övervaka påfyllningen var oaktsam (gärningen var gärningsculpös): han borde ha övervakat påfyllningen och det skulle ha hindrat utsläppet. I dessa skrivningar ligger emellertid också ett indirekt konstaterande av personlig oaktsamhet, dvs. att den tilltalade borde ha insett att utsläppet skulle ha kunnat ske: om han hade övervakat påfyllningen så hade han insett att bensin läckte ut och eftersom han borde ha gjort det som skulle ha lett till insikt är han personligt oaktsam. Vi kan också se att det är den personliga oaktsamheten (frånvaron av insikt) som leder till att personen förövar en gärning som är oaktsam (eftersom han inte inser ens risken för utsläpp så vidtar han inte de åtgärder som skulle ha förhindrat en betydande del av utsläppen). Rättsfallet har kommenterats av Dennis Martinsson i JT 2012–13 s. 651 ff.s. 1078
101.Ett artskyddsbrott bestående i försäljning av en uppstoppad duvhök ansågs i ”Duvhöken” NJA 2012 s. 281 inte utgöra ringa brott. Duvhöken hade antagligen blivit uppstoppad någon gång på 1960-talet och inte dödats genom jakt. De intressen som avses bli skyddade genom straffbestämmelsen, bl.a. att skydda arter av vilda djur och växter och säkerställa deras bevarande genom kontroll av handeln med dem, ansågs vara av stor betydelse och därtill togs hänsyn till att möjligheterna till förhandskontroll genom myndigheternas försorg hade uteslutits. Rättsfallet har kommenterats av Stefan Karlmark i JT 2012–13 s. 434 ff.s. 1079
102.I NJA 2016 s. 746 behandlades frågorna om TV-apparater och en bil utgjorde avfall i den mening som avses i 2008 års direktiv om avfall liksom om visst försök till export skett för återvinning (båda frågorna besvarades jakande). Eftersom fråga var om försök till otillåten avfallstransport och den tilltalade endast ansågs ha agerat med oaktsamhet ogillades åtalet (eftersom försök till brott förutsätter uppsåt). 4.2.6 Övrig specialstraffrätt Utlänningslagen (2005:716) I NJA 2010 s. 237 var frågan om det utgjorde människosmuggling att hjälpa två personer, som saknat pass och de tillstånd som krävts för inresa i Sverige, att med flyg resa in från Bangkok till Arlanda. Eftersom de ansökt om asyl vid en gatekontroll på flygplatsen ansågs de inte inresta i landet; för att så ska vara fallet fordras vid passering av yttre gräns att man har eller borde ha passerat gränskontrollen. Så hade alltså inte skett. Målet visades åter till hovrätten för behandling av frågan om medhjälp till organiserande av människosmuggling var förövat (brottet tar sikte på den som hjälper en utlänning att resa till Sverige utan pass eller de tillstånd som krävs för inresa i landet under förutsättning att den hjälpande inser eller har skälig anledning att anta att resan anordnats i vinstsyfte och genom sådan organiserad verksamhet som kriminaliseras i bestämmelsens första stycket). Se även rättsfallet ”Tillstånd på felaktiga grunder” NJA 2017 s. 189 som behandlas ovan i avsnitt 3.1.1.s. 1079
103.Frågan om rubricering av människosmuggling behandlas i ”Lernacken I” NJA 2017 s. 806. Av rättsfallet följer att människosmuggling i regel bör anses utgöra ringa brott om annat inte är bevisat än att det rör sig om en engångsföreteelse, brottet avser enstaka utlänningar och sker utan ersättning, allt under förutsättning att det inte finns några omständigheter som talar för en annan bedömning. Som omständigheter som kan tala för en annan bedömning utpekas bl.a. att gärningen varit planerad i mer påtaglig utsträckning samt att transport sker genom flera länder. I det enskilda fallet hade den tilltalade utan ersättning hjälpt två personer att olovligen komma in i landet och annat var inte visat än att gärningen skett utan ersättning och att fråga var om en engångsförseelse som varit föranledd av en stundens ingivelse att hjälpa två personer som befann sig i ett prekärt läge. Gärningen bedömdes utgöra ringa brott och påföljden bestämdes till böter (varvid det förhållandet att gärningen avsett två personer beaktades i höjande riktning). Jfr även bedömningarna i ”Lernacken II” NJA 2018 s. 229 I och II där de uppdragna riktlinjerna tillämpades (i båda fallen bedömdes fråga vara om brott av normalgraden). Också i ”Lernacken III” NJA 2018 s. 1073 — där tre journalister i samband med arbete med en programserie för TV tagit med sig en 15-årig flykting från Grekland till Sverige — ansågs vara fråga om brott av normalgraden eftersom resan gick genom flera länder varunder viss planering av resan skedde. Vapenlagen (1996:67) och lagen (1988:254) om förbud mot knivar och andra farliga föremål Ett vapenbrott där den tilltalade innehaft en skarpladdad pistol på allmän plats bedömdes — då inga andra omständigheter förelåg som starkt talade i annan riktning — i NJA 2016 s. 553 utgöra grovt vapenbrott (jfr de s.k. kvalifikationsgrunderna som särskilt pekar på innehav på vissa platser däribland allmän plats). Straffvärdet ansågs motsvara fängelse i ett år och två månader (det tillämpliga ministraffet var vid denna tid ett år). Motsvarande bedömning gällande rubriceringen gjordes i ”Den korta remisstiden” NJA 2018 s. 743.s. 1080
104.Transport av fem automatkarbiner, magasin och närmare 400 skarpa patroner i bagageutrymmet på en taxi som de tilltalade åkte med bedömdes i ”Fem automatkarbiner” NJA 2017 s. 794 utgöra grovt, men inte synnerligen grov brott. Straffvärdet bestämdes till två år och sex månader och det tillämpliga minimistraffet för synnerligen grovt brott var tre år. Vid bedömningen beaktade domstolen att fem vapen bara med tvekan kan sägas vara ett stort antal vapen (jfr kvalifikationsgrunderna för grovt brott, ”flera vapen” och synnerligen grovt brott, ”stort antal vapen”, i lagtexten) samt att det finns ett behov att skapa utrymme för differentiering inom den givna straffskalan. Två justitieråd var skiljaktiga och menade att vapenbrott borde bedömas som synnerligen grovt med ett straffvärde på tre år. Det kan med hänsyn till att rättsfallet blev omdiskuterat förtjäna att framhållas att alla domstolar såvitt avsåg bedömningen av brottets svårhet låg inom ett mycket begränsat intervall (från två år och sex månader till tre år).s. 1080
105.I rättsfallet ”Bollträet” NJA 2011 s. 556 ansågs att ett bollträ (av en modell som var klart kortare än ett regelrätt basebollträ) omfattades av förbudet i 1 § lagen om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål. Rättsfallet har kommenterats av Christoffer Wong i JT 2012–13 s. 442 ff.s. 1081
106.Medförande av en matlagningskniv i en handväska på allmän plats ansågs i NJA 2016 s. 30 vara befogat och därför inte brottsligt enligt lagen om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål. Den tilltalade hade haft med sig en kniv som var avsedd att användas både som bestick och för matlagningsändamål. Hon hade haft den med sig i syfte att använda den för att skära rabarber vid festförberedelser hos en vän. När hon var på väg hem, utan några planer på fortsatt uteliv, fick hon syn på några personer som slogs. Hon ställde ifrån sig handväskan och försökte avstyra bråket. När polis kom till platsen var hon mycket upprörd och hon kom därför att omhändertas varvid kniven uppmärksammades. Högsta domstolen framhöll att knivar måste kunna medföras till och från användande av olika fritidsaktiviteter där knivar är både naturligt och invändningsfritt från allmän synpunkt. Kniven förvarades dessutom på ett sätt som gjorde att risken att den skulle komma till användning var liten. I fallet går Högsta domstolen (se p. 19–26), med ledning av förarbetsuttalanden och tidigare praxis, igenom olika typfall och ger anvisningar om hur de bör bedömas. Det görs också vissa generella uttalanden om den ansvarsfrihetsregel som avser ringa fall (och som inte aktualiserades i målet). Rättsfallet har kommenterats av Andreas Anderberg i JT 2016–17 s. 119 ff.s. 1081
107.Principiellt kan diskuteras om en typfallsgenomgång av det slag som görs i detta avgörande är något som bör ingå i ett prejudikat; bl.a. kan hävdas att Högsta domstolen här närmast tar på sig en normgivande roll (mycket lik bl.a. den som lagstiftaren intar vid skrivande av förarbeten) avseende situationer som inte aktualiseras av det fall domstolen har framför sig. Det kan emellertid svårligen förnekas att rättsfallet härigenom kommer att ge mer och vidare ledning än det annars hade gjort. Personligen tror jag att inte att det är önskvärt att inta någon ytterlighetsposition i detta avseende. Frågan kompliceras dessutom av att den rättsliga kontexten inte sällan kan vara av stor betydelse för bedömningen av det enskilda — och av att det inte finns några givna gränser för vilken kontext som är relevant vid bedömningen av en viss fråga. Specialstraffrätt med ekonomisk inriktning En person som fått skatteåterbäring och inte uppgivit detta vid en ansökan om försörjningsstöd ansågs i NJA 2013 s. 369 inte ha varit grovt oaktsam i den mening som avses i bidragsbrottslagen (2007:612). Högsta domstolen konstaterar i målet att straffansvaret för grovt oaktsamma gärningar i linje med förarbetena i första hand bör förbehållas beteenden som är ett utslag av medveten oaktsamhet, låt vara att det inte är uteslutet att beteckna också en omedveten oaktsamhet som grov. I målet ansågs inte visat att den tilltalade insett risken för att de uppgifter hon lämnade var oriktiga (dvs. att hon var skyldig att redovisa skatteåterbäringen). Medveten oaktsamhet förelåg alltså inte. Den tilltalade hade visserligen varit omedvetet oaktsam genom att inte förvissa sig om hur det förhöll sig, men utrymmet för att bedöma omedveten oaktsamhet som grovt angavs vara begränsat. Rättsfallet har kommenterats av Andreas Anderberg i JT 2014–15 s. 130 ff.s. 1081
108.I NJA 2013 s. 987 ansågs det inte klarlagt att ett antal transaktioner bestående av köp av aktier på en reglerad marknad till stigande kurs varit otillbörliga på det sätt som förutsattes enligt 8 § i den då gällande lagen (2005:377) om straff för marknadsmissbruk vid handel med finansiella instrument. Två justitieråd var skiljaktiga och menade att agerandet var ägnat att otillbörligt påverka priset på aktierna.s. 1082
109.I ”Penningtvättshjälpen I–III” NJA 2018 s. 1010 I–III behandlades frågan om gradindelning och straffvärdebedömning vid penningtvättsbrott. Av rättsfallen följer att den norm som följer av ”Pälshäleriet” NJA 2013 s. 654 och som anger att en stöld (ett bedrägeri eller en förskingring) många gånger är att bedöma som ett grovt brott om värdet av det tillgripna motsvarar fem basbelopp kan användas också vid rubricering av penningtvättsbrott. Domstolen betonar emellertid också att det ska göras en nyanserad bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet, varvid det i första hand blir förhållandena vid själva penningtvättbrottet som kommer att vägas in vid sidan av det värde som brottet avser. I ”Penningtvättshjälpen I” och ”Penningtvättshjälpen II” ansågs redan med hänsyn till värdet att brotten var att bedöma som grova. I ”Penningtvättshjälpen III” låg värdet någonstans omkring den nivå vid vilken värdet i sig talar för att brottet ska bedömas som grovt (brottet avsåg 235 000 kr), men med hänsyn bl.a. till att den tilltalade mottagit pengarna utan uppsåt till deras brottsliga ursprung, och därför inte dömts för att ha ställt sitt konto till förfogande (gärningen var på så sätt atypisk), och att han intagit en underordnad roll och utfört penningtvättsgärningarna efter påtryckningar bedömdes brottet vara av normalgraden. Värt att notera är att den omständigheten att en person haft en underordnad roll beaktades vid rubriceringen trots att det är en sådan omständighet som normalt påverkar straffvärdet men inte gradindelningen (jfr ”Vakthållningen” NJA 2006 s. 577). I den delen framhåller Högsta domstolen, med hänvisning till NJA 2004 s. 354, att det vad gäller brottstyper som är konstruerade så att personer som medverkar i ett brottsupplägg själva begår brott i gärningsmannaskap måste finnas utrymme att beakta den tilltalades roll i det större brottsupplägget också vid rubriceringen. Övrigt En person som tillhandahållit lokal för spelterminaler och organiserat spelverksamheten ansågs i NJA 2011 s. 858 ha anordnat automatspelet (i Sverige). Ett justitieråd var skiljaktigt och menade att anordnandet av spelet skett av annan och att den tilltalades handlande möjligen var att anse som medverkan till ett lotteri som olovligen anordnats av annan (detta hade emellertid inte påståtts i målet).s. 1082
110.I NJA 2012 s. 369 hade Högsta domstolen att (efter 2010 års reform av sjöfyllerilagstiftningen) ta ställning till om straffet för sjöfylleri skulle bestämmas till samma antal dagsböter som normalt ådöms för rattfylleri vid motsvarande alkoholkoncentration (80 vilket hade yrkats av riksåklagaren) eller om straffet skulle sättas lägre. Högsta domstolen uttalade att praxis som utvecklats vid rattfylleri inte omedelbart kan tjäna som vägledning. Som skäl anfördes bl.a. att någon generell skärpning av straffen för sjöfylleri inte kan antas ha varit avsedd av lagstiftaren, att förhållandena i sjötrafiken kan variera samt att det typiskt sett får anses föreligga en något mindre fara vid onykterhet i sjötrafik än i vägtrafik. Påföljden bestämdes till 50 dagsböter.s. 1083
111.I NJA 2012 s. 634 ansågs anordnandet av en viss danstillställning inte kräva tillstånd varför ett åtal mot ordningslagen (1993:1617) ogillades. Två justitieråd var skiljaktiga och menade att tillställningen åtminstone under kvällen utvecklats till en sådan tillställning som krävt tillstånd och att det då ålegat arrangörerna att avbryta tillställningen.s. 1083
112.Frågan huruvida en tv-utsändning av ett idrottsevenemang hade verkshöjd hade i NJA 2015 s. 1097 betydelse för ett åtal för brott mot lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk. Så ansågs inte vara fallet.s. 1083
113.Ett dopningsbrott, där innehavet mängdmässigt (gärningen avsåg ca 133 000 enheter) klart översteg vad som fick anses utgöra en särskilt stor mängd (jfr kvalifikationsgrunderna i 3 a § första stycket lagen, 1991:1969, om förbud mot vissa dopningsmedel), ansågs även om den tilltalades inblandning varit förhållandevis okvalificerad och haft visst samband med eget missbruk, i NJA 2016 s. 859 vara att bedöma som grovt. I fallet görs också (se p. 5–9) vissa generella uttalanden om rubricering och straffvärdebedömning när det gäller dopningsbrott varvid det bl.a. uttalas att det riktvärde om 50 000 enheter som växt fram i praxis kan tjäna till viss vägledning när det gäller att avgöra vad som ska bedömas som grovt dopningsbrott, låt vara att man vid dopningsbrott måste vara än mer försiktig än vid narkotikabrott med att tillmäta mängden betydelse.s. 1083
114.Att i en överklagandeskrift ge uttryck för att tingsrättens ledamöter baserat en fällande dom enbart på det förhållandet att den tilltalade hade en viss etnisk bakgrund och baserat bedömningen på medvetet eller omedvetet rasistiska värderingar ansågs i NJA 2018 s. 215 inte ligga inom ramen för det betydande utrymme att lämna skriftliga synpunkter som finns för en part och dennes ombud. Agerandet ansågs följaktligen utgöra rättegångsförseelse enligt 9 kap. 5 § rättegångsbalken.s. 1084