Vigilansprincipen i förmögenhetsrätten1 hänvisning
Rättsfall
NJA 2018 s. 634
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2018 s. 634
BibTeX
@misc{nja-2018-s-634,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2018 s. 634}},
year = {2018},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
7 hänvisningar i 2 artiklar · 7 stycken/fotnoter
Svensk rättspraxis: Straffrätt 2010–20186 hänvisningar
- Se även NJA 2011 s. 39 som behandlas nedan i avsnitt 4.2.5 (för en prövning av oaktsamhet vid oaktsamt miljöbrott) samt NJA 2013 s. 369 som behandlas i avsnitt 4.2.6 (för en prövning av kravet på grov oaktsamhet enligt bidragsbrottslagen, 2007:612). 3.6 Allmänna frågor om gradindelning Under de nu aktuella åren har Högsta domstolen upprepade gånger återkommit till generella frågor om gradindelning (rubricering) och dess relation till straffvärde. Fråga har ofta varit om uttalanden om hur rättsläget måste förstås som sedan har legat till grund för gradindelningen i det enskilda fallet. I sammanhanget kan särskilt hänvisas till bl.a. ”Synnerligen grov misshandel?” NJA 2011 s. 89 (p. 9), ”Förarprovet” NJA 2016 s. 95 (p. 11–12), ”Bagagestölderna” NJA 2016 s. 1143 (p. 17), ”Lernacken I” NJA 2017 s. 806 (p. 8), ”Fem automatkarbiner” NJA 2017 s. 794 (p. 16–19), ”Skärpet” NJA 2017 s. 1129 (p. 8–9), ”De upprepade förfalskningarna” NJA 2018 s. 378 (p. 15– 17), ”Brevinkastet” NJA 2018 s. 574 (p. 19–20), ”De upprepade skattebrotten” NJA 2018 s. 634 (p. 9–10), ”Rånet i tobaksbutiken” och ”Rånet i guldsmedsbutiken” NJA 2018 s. 767 I–II (p. 6–7), ”Penningtvättshjälpen I” NJA 2018 s. 1010 I (p. 21–23) samt till ”Kvantumbranden” Högsta domstolens dom den 11 juni 2019 i mål nr B 6195-18 (p. 17–19) och ”Människorovet” den 19 juni 2019 i mål nr B 549-19 (p. 9–11).
- Frågor om bevisprövning vid sexualbrott har behandlats i NJA 2010 s. 671 och NJA 2017 s. 316 (I och II). 4.1.5 Brott mot familj (7 kap.) Egenmäktighet med barn (fråga var om en flicka som vid gärningarna var drygt tolv år gammal) enligt 7 kap. 4 § första meningen ansågs i ”Barnet i Norge” NJA 2017 s. 557 inte vara förövat i ett fall där barnets mor som bodde i Norge stod åtalad för underlåtenhet att överlämna barnet till fadern som enligt domstols beslut fått vårdnaden om barnet. Med hänsyn till barnets mognad och ålder ansågs inte kunna krävas att hon genomdrev ett överlämnande till pappan mot barnets vilja och det var heller inte visat att modern kunde ha gjort mer för att påverka barnets uppfattning om fadern och om var hon borde bo. Något skiljande genom underlåtenhet kunde under de förutsättningarna inte anses föreligga. 4.1.6 Stöld, rån och andra tillgreppsbrott (8 kap.) I ”Bagagestölderna” NJA 2016 s. 1143 hade den tilltalade begått ett större antal stölder som alla förövats genom tillgrepp av handbagage som målsägandena hade placerat på bagagehyllan, ovanför eller snett ovanför den plats vid vilken de satt. Stölderna ansågs inte ha varit av särskilt hänsynslös art (jfr kvalifikationsgrunderna i 8 kap. 4 §) och de ansågs heller inte ha skett så systematiskt och planerat att de på den grunden skulle bedömas som grova. I sistnämnda hänseende pekade Högsta domstolen på en tydlig återhållsamhet i praxis och uttalade att det, för att sådana förhållanden ska föranleda en gradhöjning, normalt bör krävas att brotten har en frekvens och präglas av en förslagenhet som klart går utöver vad som gäller för annan, i och för sig upprepad och likartad, brottslighet. Det bör i sammanhanget betonas att man utan en viss återhållsamhet härvidlag kan hamna i en situation där man får ett mycket stort antal grova brott — vilket i vart fall utan korrigeringar vid straffvärdebedömningen som kan kräva att man går under minimistraffet — riskerar att leda till en orimligt sträng straffmätning. Jfr i denna del även ”De upprepade skattebrotten” NJA 2018 s. 634 p. 20. Kvalifikationsgrunderna i 8 kap. 4 § har ändrats år 2017 vilket har inneburit att möjligheterna att betrakta stölder av detta slag som grova har ökat. Numera hänvisas inte till att stölden avsett en sak som målsäganden bar på sig, utan till att den avsett en sak som målsäganden hade i sin omedelbara närhet (se prop. 2016/17:131).
- I fallet hänvisas, på ett sätt som möjligen kan tyckas oortodoxt, också till att mordbranden, om den hade fullbordats, hade haft ett straffvärde understigande två år. Vid den samlade bedömning som alltid måste göras vid gradindelning är det emellertid ofrånkomligt att göra en sammanvägd bedömning av svårheten hos den ifrågavarande brottsligheten och det är svårt att se att detta kan göras efter någon annan skala än den som gäller straffvärdet. Genom att inte frikoppla gradindelningen från straffvärdefrågan skapas ju f.ö. också förutsättningar för koherens i systemet. Det sagda hindrar förstås inte att gradindelning i princip föregår straffvärdebedömningen, att det finns skillnader mellan straffvärde och gradindelning — vissa faktorer som är straffvärderelevanta saknar betydelse för gradindelningen — och att man vid gradindelningen ibland har vissa särskilda faktorer (s.k. kvalifikationsgrunder) att förhålla sig till. Se, angående relationen mellan gradindelning och straffvärde, de rättsfall som tas upp i avsnitt 3.6. 4.1.12 Förfalskningsbrott (14 kap.) Frågan om gradindelning avseende upprepade förfalskningsbrott behandlades i ”De upprepade förfalskningarna” NJA 2018 s. 378. De handlingar det var fråga om (bl.a. identitetskort) var i och för sig sådana som bör åtnjuta ett särskilt starkt straffrättsligt skydd. De utgjorde emellertid inte handlingar av sådant särskilt skyddsvärt slag som pekats ut i förarbetena till 14 kap. 3 § i anslutning till bestämmelsen om ”särskilt farlig art”. Gärningarna ansågs inte heller på annat sätt ha varit av särskilt farlig art. Gärningarna ansågs visserligen — på grund av handlingarnas karaktär och brottens delvis systematiska karaktär — ha ett förhöjt straffvärde jämfört med minimistraffet för brott av normalgraden (motsvarande två till fyra månader), men de ansågs var och en inte utgöra grov urkundsförfalskning. Det samlade straffvärdet bedömdes motsvara fängelse i ett år och sex månader varvid brottens systematiska karaktär beaktades för att ge asperationsprincipen ett något mindre genomslag än vanligt. Se, för motsvarande tillämpning av asperationsprincipen, även ”De upprepade skattebrotten” NJA 2018 s. 634.