Stycket

25.En 17-åring som led av en allvarlig psykisk störning (och intellektuellt var på en nivå motsvarande tio till tolv års ålder) dömdes i NJA 2012 s. 564 för våldtäkt mot barn förövad mot en tolvåring. Vad gäller regleringen i 6 kap. kan framför allt noteras — att de förövade gärningarna uppfyllde rekvisiten i 6 kap. 4 § rådde ingen tvekan om — att Högsta domstolen underlät att tillämpa 6 kap. 5 § redan genom en hänvisning till att det inte finns något egentligt utrymme för att tilllämpa den bestämmelsen när den utsatte inte är mer än tolv år. Den tumregeln måste visserligen normalt anses gälla, men det måste ändå ifrågasättas om den hindrar en tillämpning av 6 kap. 5 § i ett sådant atypiskt fall som det som bedömdes i rättsfallet, dvs. ett fall där gärningsmannen visserligen hade en faktisk ålder om 17 år men befann sig på en mental nivå som motsvarade målsägandens. Den tilltalade ansågs ha agerat uppsåtligen och reglerna om straffrättsvillfarelse ansågs av Högsta domstolen (ett justitieråd) inte vara tillämpliga. Påföljdseftergift meddelades med hänvisning till att den tilltalade skulle drabbas oskäligt hårt av ett straff utmätt efter brottslighetens straffvärde (se 29 kap. 5 § första stycket 8, som vid tidpunkten för fallet var första stycket 6) och med hänsyn till vad den tilltalade tvingats genomgå under processens gång (se 29 kap. 5 § första stycket 9, som vid tidpunkten för fallet var första stycket 8). Två justitieråd var skiljaktiga och menade att omständigheterna inte var så speciella att det fanns förutsättningar att meddela påföljdseftergift. Påföljden borde enligt dem bestämmas till villkorlig dom. Två andra justitieråd var skiljaktiga och ville frikänna den tilltalade med hänvisning till bestämmelsen om straffrättsvillfarelse i 24 kap. 9 §.s. 1053