Stycket

70.Rättsfallet kan tyckas vara svårt att placera in i tidigare praxis. För egen del tycker jag att det ligger närmast till hands att förstå det som en mindre dramatisk precisering av tidigare praxis. Preciseringen ligger framför allt däri att domstolen på ett nytt och kanske mer användbart sätt ger uttryck för den nivå av uppfattad sannolikhet där denna faktor i sig talar för likgiltighet. Där det tidigare talades om (insedd) avsevärd risk talas nu om vad gärningsmannen trott (i betydelsen utgått ifrån, antagit). Detta kan nog vara rimligt såtillvida att det knappast är den exakta nivån av uppfattad sannolikhet som är av betydelse utan den nivå som är sådan att gärningsmannen utgår ifrån effektens inträde. Man kan möjligen också se fallet som en bekräftelse på att tron/den uppfattade sannolikheten i normalfallet är avgörande för likgiltighetsbedömningen och att det fordras särskilda förhållanden för att det ska vara på befogat att s.a.s. gå på tvärs med denna (att anse att likgiltighet är visat i ett fall där gärningsmannen inte trott att effekten skulle inträda och vice versa). Läst på detta vis ligger fallet väl i linje med ”HIV-fallet” NJA 2004 s. 176. Det kan tilläggas att det också fortsättningsvis finns flera sätt att ge uttryck för en korrekt prövning av likgiltighetsuppsåtet; det viktiga är förstås inte att man skriver enligt någon viss terminologi utan att man gör riktiga bedömningar.s. 1042