Stycket

61.I NJA 2012 s. 564 ansågs bestämmelsen om straffrättsvillfarelse inte kunna tillämpas i ett fall där en 17-åring som led av en allvarlig psykisk störning och fungerade på en nivå motsvarande tio till tolv års ålder inte förstod att de gärningar han utfört (gärningarna bedömdes utgöra våldtäkt mot barn) var otillåtna. Enligt bestämmelsen ska straffrättsvillfarelse leda till ansvarsfrihet om villfarelsen på grund av fel vid kungörandet eller av ”annan orsak” var uppenbart ursäktlig. Beträffande ”annan orsak” framhöll Högsta domstolen att det i allt väsentligt måste bli fråga om ”situationer som ligger nära de typer av fall som lagstiftningen bygger på och under alla förhållanden gälla enbart enskilda fall som är mycket särpräglade”. Mot denna generella norm bedömdes sedan det aktuella fallet: 18. Vid prövningen av F.S:s straffrättsliga ansvar är utgångspunkten att han vid gärningstillfällena inte visste att gärningarna var otillåtna (p. 11). F.S:s psykiska tillstånd är visserligen allvarligt men såvitt framgår av utredningen kan det inte sägas utgöra ett så särpräglat individuellt fall att det motiverar en tillämpning av regeln om frihet från ansvar på grund av straffrättsvillfarelse. Två justitieråd var skiljaktiga i denna del och menade att bestämmelsen måste kunna tillämpas också i andra fall än de som omtalas i förarbetena och mer allmänt måste anses ta sikt på situationer av straffrättsvillfarelse i vilka ett åläggande av straffrättsligt ansvar framstår som orimligt. Enligt deras bedömning var det med hänsyn till den tilltalades tillstånd orimligt att lasta honom för att han inte kände till att hans handlande var otillåtet.s. 1037