Stycket

4.Ett åsidosättande av bokföringsskyldighet i ett utländskt företag som bedrev näringsverksamhet i Sverige och var bokföringsskyldigt enligt lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. ansågs i NJA 2016 s. 169 inte utgöra bokföringsbrott mot bakgrund av att bokföringsbrott förutsätter åsidosättande av bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen (1999:1078) och ”på grund av den försiktighet som med hänsyn till legalitetsprincipen bör iakttas vid tolkning av straffbestämmelser”. Rättsfallet får förstås så att en tillämpning av bestämmelsen om bokföringsbrott inte hade förutsatt en analogisk tillämpning av bokföringslagens regler om bokföringsskyldighet, men att lagen bl.a. med hänsyn till legalitetsprincipen inte borde tolkas på ett extensivt sätt. Ett justitieråd var skiljaktigt och menade att bokföringsskyldigheten fick anses följa direkt av bokföringslagen. Jfr i denna del också NJA 2016 s. 429 (fallet behandlas nedan i avsnitt 5.7.2) där en tillämpning visserligen ansågs kunna inordnas under lagtexten — och därför inte strida mot legalitetsprincipen — men ändå inte ansågs böra väljas.s. 1020