Stycket

19.I det s.k. ”Juniavgörandet” NJA 2013 s. 502 (plenum) kom emellertid Högsta domstolen — efter att EU-domstolen tagit ställning till, och i praktiken underkänt, den svenska ordningen i ett förhandsavgörande begärt av Haparanda tingsrätt — till motsatt slutsats. I sammanfattning kan sägas att Högsta domstolen i rättsfallet uttalade: (i) att skattetilläggen har straffrättslig karaktär vid en bedömning enligt Europakonventionen (se p. 34–37; denna bedömning var naturligtvis inte ny), (ii) att skattetillägg och skattebrott som bygger på en och samma deklarationsuppgift normalt avser samma gärning (se p. 38 och 39; inte heller denna bedömning var ny), (iii) att skattetillägg och bokföringsbrott normalt inte avser samma gärning (se p. 40–43), (iv) att det strider mot EU-stadgan om de grundläggande rättigheterna att påföra skattetillägg och senare åtala en person för samma gärning; detta gäller emellertid endast vid mervärdesskatt eftersom mervärdesskatterätten omfattas av EU-rätten vilket krävs för att stadgan ska komma i spel (se p. 44– 48). (v) att det mot bakgrund av (iv) får anses finnas tillräckligt stöd för att det svenska systemet i övrigt är oförenligt också med Europakonventionens förbud mot dubbla lagföringar (se p. 49–61). (vi) att förbudet mot dubbla förfaranden mot en person gäller också när en juridisk person är primärt ansvarig för skattetillägget, under förutsättning att staten genom ett rättsligt förfarande krävt den fysiska personen på betalning av skattetillägget (se p. 62–66), samt (vii) att inte bara ett beslut om påförande av skattetillägg utan också ett pågående förfarande om skattetillägg, i den mån frågan om uttag av skattetilllägg har konkretiserats i det enskilda fallet, bör utgöra hinder mot ett åtal som avser samma oriktiga uppgift; det avgörande bör i detta avseende vara när Skatteverket har fattat sitt beslut om att påföra skattetillägg (se p. 67– 71). Se i sammanhanget även RÅ 2009 ref. 94 respektive HFD 2013 ref. 71.s. 1013