Stycket

17.I NJA 2010 s. 168 I och II kom Högsta domstolen (två justitieråd) visserligen, i linje med Europadomstolens avgöranden i bl.a. Zolotukhin mot Ryssland, fram till att det var fråga om samma brott, men de fann ändå att det inte fanns klart stöd i Europadomstolens praxis för att underkänna den svenska ordningen, bl.a. därför att det enligt denna i vissa fall måste anses tillåtet med dubbla förfaranden för samma brott under förutsättning att det finns ett tillräckligt nära tidsmässigt och sakligt samband mellan förfarandena. Två skiljaktiga justitieråd menade att den utveckling som skett i Europadomstolens praxis gav klart stöd för att ett lagakraftvunnet beslut om skattetillägg innebär hinder mot prövning av ett efterföljande åtal för skattebrott samt (II) att också ett icke-lagakraftvunnet beslut om skattetillägg bör ha sådan verkan. Ett justitieråd var skiljaktigt beträffande motiveringen och menade att det med hänsyn dels till att Europadomstolen prövat den svenska ordningen i det s.k. Rosenquistmålet, och då fann att den inte stred mot artikel 4 i det sjunde tilläggsprotokollet, dels till att den nya linje som lanserats i Zolotukhin-målet inte avsåg Sverige, saknades klart stöd för att generellt underkänna den svenska ordningen.s. 1013