Stycket

12.En möjlighet, som diskuterades av flera remissinstanser, kunde vara att anse de belopp Europadomstolen i motsvarande situation utdömt med stöd av artikel 41 i konventionen vara normgivande för ersättningsbeloppen; i dess praxis bör det vara lättare att hitta avgöranden som någorlunda liknar det aktuella. I NJA 2007 s. 295, om överträdelse av artikel 5, har domstolen ansett Europadomstolens praxis som en naturlig utgångspunkt om Sveriges förpliktelser enligt artikeln inte kunde uppfyllas; denna praxis behövde dock inte följas exakt. Utredningen hade emellertid flera invändningar mot en sådan metod. Det framhölls att det var skillnad mellan ett skadestånd enligt artikel 41, som grundades på ett folkrättsbrott, och skadestånd enligt en nationell regel. Europadomstolens praxis var vidare svårtolkad, delvis inkonsekvent och påverkades av vilken stats förhållanden målet gällde. Också propositionen tar avstånd från att beloppen skulle anpassas till Europadomstolens praxis. Någon skyldighet fanns inte att beakta denna; det var enligt regeringen lättare och mer ändamålsenligt för nationella domstolar att hänvisa till belopp som normalt döms ut i andra fall på nationell nivå än att försöka spekulera i hur Europadomstolen skulle bedöma beloppsfrågan. I motiven framhålls emellertid att utdömda skadeståndsbelopp inte får leda till uppenbart orimligt resultat — varmed tydligen avses orimligt med Europadomstolens synsätt.s. 120