Närliggande

4.Dessa frågor har fått särskild betydelse vid långsam rättegång som överträder artikel 6 i konventionen. De har behandlats mycket utförligt av HD i den nämnda domen NJA 2012 s. 1038 I (se även NJA 2012 s. 1038 II). Här ska bara nämnas följande. Allmänt framhålls att påföljdslindring som kompensatoriskt rättsmedel så långt det låter sig göras ska anpassas till det straffrättsliga systemet. Vidare bör samma principer för bedömningen hur allvarlig kränkningen varit gälla oberoende av vilket rättsmedel det är fråga om, och det bör eftersträvas en balans mellan kompensationsformerna. Påföljdslindringen bör stå i relation till kränkningens allvar — vid försenad handläggning främst dröjsmålets längd. En riktpunkt anses vara att ett års dröjsmål svarar mot en strafflindring på ungefär en månads fängelse, men även andra faktorer ska beaktas. — I skadeståndsmålet bör först beräknas det skadestånd som skulle utgått för kränkningen om ingen påföljdslindring skett och sedan det beloppet minskas med värdet av den påföljdslindring som förekommit, beräknat med viss förenkling. Också i detta läge ska alltså skadestånd utgå i sista hand. Avgörandet synes dock inte innebära att man här ställt upp samma krav som i 3:4, att skadestånd ska vara ”nödvändigt” för att gottgöra överträdelsen. Att andra rättsmedel inte utnyttjats skulle bara vara en omständighet som beaktades vid bedömningen av kränkningens allvar.s. 97