Närliggande

3.Vad denna praxis egentligen innebär för rättsläget är inte alldeles lätt att överblicka. När konventionen påverkade ansvaret fördes flera moment in i ansvarsbedömningen som var svåra att förena med traditionell svensk skadeståndsrätt. Att ansvaret byggde på en kränkning av vissa rättigheter stämde inte med det sedvanliga synsättet. SkL utgår ju i stället från förhållandena på ansvarssidan: visst ansvarsgrundande förhållande — fel eller försummelse — ska föreligga på det allmännas sida, och har detta orsakat skada av visst slag inträder skadeståndsskyldighet. En annan sak är att en myndighets kränkning av rättigheter enligt konventionen i de allra flesta fall kan ses som en form av culpa (jfr 1 ovan); i vart fall har HD inte funnit det nödvändigt att åberopa fel eller försummelse för att döma ut skadestånd. Att märka är vidare den vikt domstolen, i anslutning till artikel 13 i konventionen, fäst vid tillgången till ett effektivt rättsmedel när en kränkning har förekommit; skadestånd kommer i fråga om inte gottgörelse kan ske på annat sätt (jfr NJA 2003 s. 414, NJA 2005 s. 462 och NJA 2012 s. 1038 II). Man talar här om ett ”kompensatoriskt rättsmedel”. Som redan framhållits var detta sätt att låta skadestånd utgå i sista hand ett främmande inslag i svensk skadeståndsrätt.s. 97