Rättsfall
NJA 2005 s. 462
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2005 s. 462
BibTeX
@misc{nja-2005-s-462,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2005 s. 462}},
year = {2005},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
88 hänvisningar i 41 artiklar · 88 stycken/fotnoter
- Avgörandet är den s.k. Lundgrendomen/Finanschefen på ICS, NJA 2005 s. 462. Ämnet har varit föremål för stort intresse i rättsvetenskapen och hos praktiskt verksamma jurister. Se Karolina Stenlund, Rättighetsargumentet i skadeståndsrätten, Uppsala 2021 och — mer översiktligt — Bertil Bengtsson, Rättighetsansvar, Stockholm 2022. Några olika författares perspektiv återfinns i Håkan Andersson, Ansvarsproblem i skadeståndsrätten, Uppsala 2013, s. 544 ff., Bertil Bengtsson, Skadestånd vid överträdelse av Europakonventionen — den nya lagstiftningen, SvJT 2018 s. 93 ff., Percy Bratt och Jan Södergren, Europakonventionens tillämpning i det inhemska systemet, ERT 2000, s. 407 ff., Ulf Bernitz, Rättighetsskyddets genomslag i svensk rätt — konventionsrättsligt och unionsrättsligt, JT 2010–11 s. 821 ff., Iain Cameron, Skadestånd och Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna, SvJT 2006 s. 553 ff., Johanna Chamberlain, Integritet och skadestånd, Uppsala 2020, s. 171 ff., Clarence Crafoord, Inhemsk gottgörelse för kränkning av Europakonventionen, ERT 2001, s. 519 ff., Sandra Friberg, Kränkningsersättning, Uppsala 2010, s. 497 ff., Stellan Gärde och Lisa Nyström, Rättsgrunder för skadestånd vid kränkning, Stockholm 2016, Sabina Hellborg, Diskrimineringsansvar, Uppsala 2018, s. 63 ff. 392 ff., Jan Kleineman, Europakonventionen och den svenska skadeståndsrättens utveckling, JT 2008–09 s. 546 ff., Philip Mielnicki, Europakonventionen och skadeståndsrätten — till vägs ände?, JT 2008–09 s. 357 ff., Mårten Schultz, Nya argumentationslinjer i förmögenhetsrätten: Rättighetsargument, SvJT 2011 s. 989 ff., Wiweka Warnling-Nerep, Skadeståndstalan mot staten — en allt vanligare företeelse?, JT 2004–05 s. 170 ff., Karin Wistrand, Statens utomobligatoriska skadeståndsansvar — några utvecklingslinjer, SvJT 2019 s. 103 ff., Karin Åhman, Skadestånd p.g.a. konventionsbrott — eller har HD blivit naturrättare?, JT 2005–06 s. 424 ff. Se för några kommenterar på utvecklingen när det gäller regeringsformen, Bertil Bengtsson, Skadestånd vid brott mot regeringsformen?, SvJT 2011 s. 605 ff., ds. Högsta domstolen fortsätter omvandlingen av skadeståndsrätten, SvJT 2014 s. 431 ff., ds. Lagstiftning om grundlagsskadestånd, SvJT 2022 s. 959 ff., Clarence Crafoord, Regeringsformens fri- och rättighetsskydd och skadestånd, SvJT 2009 s. 1062 ff. och Jan Kleineman, Konstitutionell skadeståndsrätt — Framtidsvision eller demokratisk återvändsgränd, JT 2018–19 s. 23 ff. För jämförelser, se även Martin Mörk och Magnus Hermansson, En enhetlig skadeståndsordning vid överträdelser av grundläggande rättigheter, SvJT 2014 s. 507 ff.
- Sedan Lundgrendomen 2005 (NJA 2005 s. 462) har skadeståndsrätten varit det verktyg som rättsordningen tillhandahållit för den som velat ta strid efter en rättighetsöverträdelse skyddad i de allmänna rättighetskatalogerna. Skadeståndet har varit det rättsmedel som en enskild kunnat förlita sig på.
Ersättning till brottsoffer1 hänvisning
- För ingående rättsfallsanalyser och kontextualisering se H Andersson, Ansvarsproblem i skadeståndsrätten s. 580 ff. (NJA 2005 s. 462) respektive 661 ff. (NJA 2007 s. 584).
- Den förstnämnda frågan, skadestånd med EKMR som grund, aktualiserades först i ”Genombrottsdomen” NJA 2005 s. 462. Målet handlade om möjligheten att få skadestånd från staten för ideell skada som skett genom överträdelse av artikel 6 EKMR, rätt till rättegång inom skälig tid. HD konstaterade att det i detta fall skulle strida mot konventionens artikel 13, rätt till ett effektivt rättsmedel, om skadestånd inte kunde utdömas för överträdelsen av artikel 6. Eftersom de svenska kraven för kränkningsersättning satte stopp för en konventionskonform tolkning användes EKMR som direkt grund för skadestånd. I NJA 2007 s. 584, ”Läkarundersökningen”, utvidgades den nya praxisen till att gälla artikel 8 (och potentiellt även andra artiklar i konventionen). Det gällde här skadestånd till barn och föräldrar efter att barnen hade läkarundersökts enligt ett beslut av fel myndighet, dvs. lagstridigt.
Äganderätten och egendomsskyddet (del II av II)*1 hänvisning
Epidemi och ersättning1 hänvisning
Perspektiv på prejudikat: En empirisk undersökning av tingsrätternas bruk av Högsta domstolens rättspraxis i tvistemål6 hänvisningar
- NJA 1984 s. 501, NJA 1991 s. 481, NJA 2005 s. 462 samt NJA 1993 s. 13.
- NJA 2005 s. 462 har 17 hänvisningar och NJA 2003 s. 217 har 5 hänvisningar i vårt dataset från tingsrätterna.
- Vad har då dessa, närmast unika, mål gemensamt, som gör att de hänvisas till av såväl högsta som lägsta instans? Denna fråga är svår att besvara, då det framstår som fyra förhållandevis disparata mål. Tre av de fyra målen anknyter till frågor om försäkringsersättning eller skadestånd, men behandlar förhållandevis olika situationer. Medan NJA 1984 s. 501 rör ersättning med anledning av motorfordonsförsäkring, behandlar NJA 1993 s. 13 ersättning för utnyttjande av lokal och obehörig vinst och NJA 2005 s. 462 skadestånd från staten med anledning av långsam handläggning av brottmål. Det fjärde målet, NJA 1991 s. 481, rör fel i tjänst och reparation av båtmotor. Inget av målen är avgjort i plenum, tre av dem är enhälliga och ett av dem har tillägg för egen del.
- Se särskilt NJA 2005 s. 462, som startade denna utveckling.
- Det första mål där HD utdömde skadestånd på denna grund var NJA 2005 s. 462. När en tilltalads rätt till rättegång inom skälig tid åsidosatts (jfr artikel 6 i Europakonventionen), har skadeståndsansvar ålagts enligt 3:2 SkL för inkomstförlust men dessutom utdömts 100 000 kr som ideellt skadestånd på grund av kränkning utan stöd av svensk lag. Frågan om skadestånd enligt konventionen kom sedan upp i NJA 2007 s. 295, som rörde en från tingsrätten hänskjuten fråga om skadestånd vid frihetsberövande i strid med artikel 5 i konventionen. Enligt HD skulle rätten till skadestånd i första hand prövas enligt SkL och lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövande m.m., varvid bestämmelserna skulle tolkas fördragskonformt; om Sveriges förpliktelser enligt artikel 5 inte kunde uppfyllas vid denna tilllämpning, skulle skadestånd utdömas utan särskilt lagstöd. En naturlig utgångspunkt var då Europadomstolens praxis, vilken dock inte behövde följas exakt. — I NJA 2007 s. 584 hade tre barn utan lagstöd läkarundersökts på grund av misstanke om sexualbrott efter beslut av polismyndighet — närmast på grund av ett formellt fel. Beslutet ansågs strida mot artikel 8 Europakonventionen och medföra skyldighet för staten att utge ideellt skadestånd — för övrigt inte bara till barnen utan också till deras föräldrar, vilket kan synas avvika från sedvanliga principer om ersättning för tredjemansskador. Också kommuner kan göras ansvariga för kränkningar av Europakonventionen i den mån det behövs för att uppfylla Sveriges förpliktelser enligt konventionen (se NJA 2009 s. 463).
- Vad denna praxis egentligen innebär för rättsläget är inte alldeles lätt att överblicka. När konventionen påverkade ansvaret fördes flera moment in i ansvarsbedömningen som var svåra att förena med traditionell svensk skadeståndsrätt. Att ansvaret byggde på en kränkning av vissa rättigheter stämde inte med det sedvanliga synsättet. SkL utgår ju i stället från förhållandena på ansvarssidan: visst ansvarsgrundande förhållande — fel eller försummelse — ska föreligga på det allmännas sida, och har detta orsakat skada av visst slag inträder skadeståndsskyldighet. En annan sak är att en myndighets kränkning av rättigheter enligt konventionen i de allra flesta fall kan ses som en form av culpa (jfr 1 ovan); i vart fall har HD inte funnit det nödvändigt att åberopa fel eller försummelse för att döma ut skadestånd. Att märka är vidare den vikt domstolen, i anslutning till artikel 13 i konventionen, fäst vid tillgången till ett effektivt rättsmedel när en kränkning har förekommit; skadestånd kommer i fråga om inte gottgörelse kan ske på annat sätt (jfr NJA 2003 s. 414, NJA 2005 s. 462 och NJA 2012 s. 1038 II). Man talar här om ett ”kompensatoriskt rättsmedel”. Som redan framhållits var detta sätt att låta skadestånd utgå i sista hand ett främmande inslag i svensk skadeståndsrätt.
2016/1111 hänvisning
2016/233 hänvisningar
- Skillnaden mellan civilrätt och offentlig rätt syns emellertid när det kommer till påföljder. Medan civilrättsliga påföljder framförallt handlar om att parter kan kräva avtalsuppfyllelse eller annan fullgörelse av varandra, få skadestånd av varandra, eller få ett avtal jämkat eller att upphöra, handlar de offentligrättsliga påföljder, som myndigheter och domstolar kan tillgripa (utöver rena straffpåföljder) om påföljder av en straffrättslig karaktär, dvs. de syftar till att få parter att avhålla sig från att ingå oönskade transaktioner och att få dem att avstå från att bryta mot reglerna, ”deterrence”. Helt klar framstår emellertid inte heller denna gränsdragning. När staten kränker en medborgares mänskliga rättigheter (offentlig rätt) kan detta föranleda rätt till skadestånd för medborgaren (civilrätt), se t.ex. NJA 2005 s. 462 och NJA 2014 s. 323. 2.3 Civilrätt fortfarande ett användbart begrepp Är det längre meningsfullt att försöka definiera vad som utgör ”civilrätt” och vad som i så fall utgör dess minsta gemensamma nämnare? Utöver den EU-initierade ”invaderingen” av offentligrättsliga inslag i civilrätten, kan man hänvisa till den inhemska diskussion som ägt rum på senare tid om civilrättens splittring, om de olika uppfattningarna om hur dess ”allmänna läror” bör förklaras och huruvida man nu längre alls kan finna några grundläggande principer/grundsatser i civilrätten och vilka dessa i så fall är. Det faktum att det rättsliga landskapet i Sverige idag består av ett flertal ”värdesystem” och inte lägre är så homogent som tidigare medverkar också till rättens fragmentering, inte minst inom familjerätten.
- Ett viktigt fenomen från senare tid med inverkan på rättssystemen inklusive civilrätten åtminstone i västvärlden är ett ökat erkännande av mänskliga rättigheter. Genom införlivandet av den europeiska konventionen för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) med svensk rätt 1995 och genom ikraftträdandet av EU:s rättighetsstadga 2009 samt genom ikraftträdandet 2010 av regeringsformens 2 kapitel om de grundläggande fri- och rättigheterna har Sverige idag ett omfattande skydd för mänskliga rättigheter, dvs. rättigheter som skyddar den enskilde mot det allmänna. Denna förändring kan ses som ett veritabelt paradigmskifte, där individen idag, på ett helt annat sätt än vad som tidigare gällt i Sverige, är bärare av rättigheter, vilka stat och kommun ska garantera. Enligt artikel 13 i Europakonventionen har var och en, vars rättigheter i konventionen blivit kränkta, rätt till ett effektivt rättsmedel. I de flesta fall handlar det om att individen tillerkänns kränkningsersättning i form av skadestånd. Konstitutionellt grundade argument med betoning på individens (Europakonventionen omfattar även juridiska personer) rättigheter har således idag blivit en viktig del av civilrättens värdegrund och rätten till ideellt skadestånd vid kränkningar av mänskliga rättigheter har slagits fast i ett antal domar. Det första fallet var det s.k. Lundgrenmålet (NJA 2005 s. 462), vilket handlade om rätten till domstolsprövning inom skälig tid enligt artikel 6.1 i Europakonventionen. I ett par senare fall, NJA 2014 s. 323 och NJA 2014 s. 332, har HD utvidgat rätten till ideellt skadestånd till att också gälla kränkningar av det grundlagsfästa skyddet enligt regeringsformen, närmare bestämt skyddet för medborgarskap enligt 2 kap. 7 § och skyddet mot rådighetsinskränkning enligt 2 kap. 18 § 2 st. Ideellt skadestånd utdömdes i båda fallen utan stöd i lag och utan att fel eller försummelse vid myndighetsutövning förelegat (skadeståndslagens krav enligt 3 kap. 2 §).
- Dagens ekonomi består i ökande grad av tjänsteproduktion och i minskande grad av varuproduktion; vi lever idag i ett ”tjänstesamhälle”. I avsaknad av en allmän tjänstelag får analogier från närliggande lagar (köplagen, kommissionslagen, handelsagentlagen och konsumentt jänstlagen) användas för att lösa tjänsteavtalsrättsliga problem. Huruvida detta tillstånd kommer att visa sig tillfredsställande på sikt är svårt att veta. 9.3 Skadeståndsrätten Skadeståndsrätten är stadd i stark utveckling. Inom skadeståndsrätten kan man iaktta nya argumentationsmodeller utifrån mänskliga rättigheter (kränkningsersättning, ersättning för ideell skada utan särskilt lagstöd), och utifrån principen om rättsmissbruk och utvecklingen har skett genom rättspraxis. Införlivandet i svensk rätt av Europakonventionen, ikraftträdandet av EU:s rättighetsstadga och ikraftträdandet av 2 kapitlet i regeringsformen har medfört ett omfattande skydd för mänskliga rättigheter i Sverige och flera fall har bekräftat detta. Det skadestånd som med stöd av Europakonventionen utdömdes i NJA 2005 s. 462 innebar en rättighetsbaserad utvidgning av skadeståndsrätten som har kallats ett paradigmskifte.
Domstolarna och demokratin1 hänvisning
Dag och jag och Högsta domstolen1 hänvisning
Prejudikats tidsmässiga tillämplighet2 hänvisningar
- För mer om detta, se även Knut Rodhe, Något om retroaktiv civillagstiftning, bilaga till prop. 1943:320. 1 4 Se i lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra författningar (KungörandeL)13 §. 15 Promulgation är ett villkor för att författningen ska börja gälla. Publiceringen är dock inte i sig inte ett villkor för att författningen ska börja gälla om publiceringen sker så snart som möjligt efter ikraftträdandet. 16 Som ett ytterligare utflöde av legalitetsprincipen, följer det av RF 8 kap. 2 § st. 1 p. 2 att ”[f]öreskrifter ska meddelas genom lag om de avser förhållandet mellan enskilda och det allmänna under förutsättning att föreskrifterna gäller skyldigheter för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden.”. Av RF 8 kap. 19 § följer att regeringen ”så snart som möjligt” ska utfärda, dvs. promulgera de lagar som riksdagen beslutar. Därefter ska lagen ”så snart som möjligt” kungöras. Närmare bestämmelser om hur författningar ska publiceras finns i KungörandeL och författningssamlingsförordningen (1976:725). Det är naturligtvis i realiteten ett rent önsketänkande att gemene man, eller för den delen jurister, skulle känna till all kungjord lagstiftning. Principen om att okunskap om lagen straffar sig (iura ignorantia nocet) gäller dock alltjämt, vilket bl.a. innebär att rättsvillfarelse inte är någon ansvarfrihetsgrund. 17 Jfr Tore Strömberg, Om retroaktivitet, i Festskrift till Per Olof Ekelöf, 1972, s. 667. 18 Stig Strömholm, SvJT 1984 s. 923 ff., En svensk prejudikatlära: behov och möjligheter, här s. 923. 19 Black’s Law Dictionary, 7 u., 2000, s. 1059. 20 Se RB 54 kap. 10 § 1 st. 1 p. 21 Jfr Fitgers kommentar till rättegångsbalken 54 kap. 10 §. 2 2 För en rättshistorisk genomgång av prejudikatläran, se Jacob W. F. Sundberg, fr. Eddan t. Ekelöf, 2 u., s. 146 ff. 23 Se Stig Strömholm, SvJT 1984 s. 923 ff., En svensk prejudikatlära: behov och möjligheter, här s. 932, med där gjorda hänvisningar. 24 Jfr Stig Strömholm, Rätt, rättskällor och rättstillämpning, 5 u., 1996, s. 385. 25 Jfr Bert Lehrberg, Praktisk juridisk metod, 4 u., 2001, s. 102 och Lars A. E. Hjerner, Om Rättsfallstolkning, 2 u., 1973, s. 23. 26 Se Lars A. E. Hjerner, Om Rättsfallstolkning, 2 u., Stockholm, 1973, s. 67. 27 I värsta fall skulle man kunna tänka sig ett skadeståndsansvar eller straffansvar för tjänstefel. 2 8 Jfr Bert Lehrberg, Praktisk juridisk metod, 4 u., 2001, s. 102. 29 Stig Strömholm, SvJT 1984 s. 923 ff., En svensk prejudikatlära: behov och möjligheter, här s. 935. 30 Fördraget om Europeiska Unionen (FEU). 31 Mål 26/62 van Gend en Loos [1963] ECR 13. 32 Mål 6/64 Costa v. ENEL [1964] ECR 585. 33 Mål 11/70 Internationale Handelsgesellschaft [1970] ECR 1125. 34 Mål 106/77 Simmenthal [1978] ECR 629. 35 Mål 294/83 Parti Ecologiste ”Les Verts” v. Parliament [1986] ECR 1339. 36 Det finns dock ett antal fall där nationella domstolar motsatt sig detta, mest känt är motståndet från den tyska författningsdomstolen i Solange-fallen (Internationale Handelsgesellschaft mot Einfuhr- und Vorstalle Getreid, CMLR 1975, s. 540, Wünsche Handelsgesellschaft, CMLR 1987 del 3, s. 225 och Brunner mot Unionsfördraget, CMLR 1994 del 1, s. 57.) Det finns också vissa undantag för t.ex. ”nationell identitet”. 37 Se artikel 46 i Europakonventionen. 38 Appl. no. 30210/96, dom den 26 oktober 2000 [GC]. 39 Se t.ex. NJA 2003 s. 217, NJA 2003 s. 414, NJA 2005 s. 462, NJA 2007 s. 584, NJA 2010 s. 363 och NJA 2012 s. 211. 4 0 Se t.ex. NJA 1982 s. 380, NJA 1983 s. 118 och NJA 1989 s. 389. 41 Se t.ex. NJA 1993 s. 41, NJA 1996 s. 377 och NJA 1999 s. 632. 42 Se t.ex. NJA 2004 s. 662, NJA 2005 s. 462 och NJA 2007 s. 584. 43 Se NJA 2014 s. 323 (Blake Pettersson-målet) och NJA 2014 s. 332 (Gränsälvsmålet). 44 Ett särskilt problem med retroaktivitet är rådgivningsansvaret; vad händer med ansvaret för de råd man redan givit när rättsläget sedermera ändras, dvs. råd som var rätt då baserad på dåvarande praxis, men i efterhand visat sig vara fel? Detta framförallt om mottagaren av rådet lider skada på grund av att denne inrättat sig efter det? Ett torde stå klart och det är att man i vart fall måste informera mottagaren av rådet om den ändrade situationen. 4 5 Detta skedde först år 2005 genom NJA 2005 s. 462 (Lundgrenmålet). 4 6 Jfr Stig Strömholm, SvJT 1984 s. 923 ff., En svensk prejudikatlära: behov och möjligheter, här s. 939. 4 7 Paul Craig och Gráinne De Búrca, EU law, Text, Cases and Materials, 5 u., 2011, Oxford University Press, s. 63. 48 Mål C-61/79 Denkavit Italiana v. Amministrazione delle Finanze dello Stato [1980] ECR 1205, p. 16-17, förenade målen C-66/79, 127/79 och 128/79 Salumi v. Amministrazione delle Finanze [1980] ECR 1237, p. 9-10 och mål C-50/96 Deutsche Telekom AG v. Lilli Schröder [2000] ECR I 774, p. 43. 49 Mål C-50/96 Deutsche Telekom AG v. Lilli Schröder [2000] ECR I 774, p. 43. 50 C-43/75 Defrenne v. Société anonyme belge de navigation aérienne SABENA [1976] ECR 455. 51 Se bl.a. Mål C-57/93 Vroege v. NCIV Instituut voor Volkshuisvesting BV and Stichting Pensioenfonds NCIV [1994] ECR I 4541, p. 21 och mål C-50/96 Deutsche Telekom AG v. Lilli Schröder [2000] ECR I 743, p. 43 52 C-262/88 Barber v. Guardian Royal Exchange Assurance Group [1990] ECR I 1944, p. 41 och Vroege p. 30. 5 3 Mål C-57/93 Vroege v. NCIV Instituut voor Volkshuisvesting BV and Stichting Pensioenfonds NCIV [1994] ECR I 4541, p. 21. 54 Jfr C-43/75 Defrenne v. Société anonyme belge de navigation aérienne SABENA [1976] ECR 455, p. 70. 55 Jfr Chapman mot Förenade konungariket, appl. no. 27238/95, dom den 18 januari 2001 [GC], para. 70. 56 Jfr Christine Goodwin mot Förenade konungariket, appl. no. 28957/95, dom den 11 juli 2002 [GC], och fallet Grant mot Förenade konungariket, appl. no. 32570/03, dom den 23 maj 2006, i vilket Europadomstolen i para. 41–43 uttryckligen säger att Goodwinfallet enbart gällde från avgörandet. 57 För Europadomstolens syn på ratione temporis (domstolens tidsmässiga behörighet), se t.ex. Kotov mot Ryssland, appl. 54522/00, dom den 3 april 2012 [GC], para. 68. Mot detta synsätt skulle somliga kanske anföra att mänskliga rättigheter till sin natur är eviga och universella. Man får då fråga sig hur Europadomstolen överhuvudtaget kan ändra sin praxis och skapa ny rätt enligt principen om present day conditions och mena att Europakonventionen ska tolkas dynamiskt och evolutivt. 58 Appl. no. 6833/74, dom den 13 juni 1979, se särskilt p. 58. 5 9 För mer om rättsfallen, se Håkan Andersson, Retroaktivitet avseende lag respektive praxis, Infotorg den 28 januari 2003. 60 Appl. no. 42435/98. 61 Appl. no. 42713/98. 6 2 Se även NJA 2005 s. 462 (Lundgrenmålet) som rörde långsam handläggning. Högsta domstolen hänvisade i sitt avgörande till Kudla mot Polen, appl. no. 30210/96 [GC], dom den 26 oktober 2000, och till Zullo mot Italien, appl. no. 64897/01, dom den 10 november 2004 (målet hänsköts till stor kammare där det avgjordes den 29 mars 2006). Frågan om retroaktivitet kompliceras dock av att fallen rör långsam handläggning med delvis överlappande sakomständigheter. Fallet Kudla mot Polen rörde en mer processuell fråga, men fallet Zullo mot Italien rörde en mer materiell fråga kopplad till själva handläggningstiden. 63 För mer om rättsfallet, se bl.a. Clarence Crafoord och Sebastian Scheiman, Juridisk Publikation, nr 2 2012, s. 313 ff., Skadeståndsskyldighet vid rättighetskränkningar på arbetsmarknaden, samt Håkan Andersson, Juridisk Publikation, nr 2 2013, s. 249 ff., EKMR:s varierande horisontella effekter på olika civila krav — problem och konstruktiva möjligheter, här s. 265 f. 64 Appl. no. 75252/01. 6 5 Detta kan naturligtvis variera från fall till fall beroende på hur lång tid det gått mellan S(cid:0) och S(cid:0) och hur t.ex. samhällsdebatt och forskningsrön m.m. förändrats över tiden. 66 Appl. no. 24209/94, dom den 22 juli 2003. 67 Appl. no. 26624/95, dom den 27 november 2003. 68 Appl. no. 50774/99, dom den 11 januari 2005. 69 Appl. no. 30210/96, dom den 26 oktober 2000 [GC]. 70 Appl. no. 45950/99, dom den 8 juli 2004. 7 1 EU-domstolens dom den 26 februari 2013 i mål C-617/10 (REU 2013 I-00000). 72 Samma sekvens av avgöranden motsvaras i Högsta förvaltningsdomstolen av HFD 2013 ref. 71 (Plenimålet) och HFD 2014 ref. 35 (Resningsmålet). 73 Appl. no. 14939/03 [GC]. 7 4 Appl. no. 28957/95, dom den 11 juli 2002 [GC]. 75 Appl. no. 6833/74, dom den 13 juni 1979. 76 Appl. no. 7356/10, dom den 27 november 2014. 77 Detta ställer dock till logiska problem eftersom Sverige ”friades” i fråga om skattetilläggen i fallet Rosenquist mot Sverige, appl. no. 60619/00, beslut den 14 september 2004. 78 Jfr t.ex. Lars A. E. Hjerner i Om Rättsfallstolkning, 2 u., 1973, s. 23 och Stig Strömholm, Rätt, rättskällor och rättstillämpning, 5 u., 1996, s. 375 ff. 79 RB 54 kap. 10 § 1 st. 1 p., ändrad 1971 genom SFS 1971:218. 80 Jfr Bert Lehrberg, Praktisk juridisk metod, 4 u., 2001, s. 107 och Stig Strömholm, Rätt, rättskällor och rättstillämpning, 1996, s. 383. 81 Detta genom den s.k. Inkorporeringslagen SFS 1994:1219. 82 Se t.ex. om utvecklingen av produktansvaret i Bertil Bengtsson, Domare och lagstiftare i samverkan och konflikt, Festskrift till Stig Strömholm, 1997, s. 122. Till detta kan läggas exemplen om att lagstiftningsarbetet om skadestånd vid överträdelser av Europakonventionen inte har lett längre än till SOU 2010:87. Frågan har istället hel t och hållet utvecklats genom domstolarnas försorg. Staten tycks ha svårt att lagstiftningsvägen följa Sveriges internationella åtaganden att följa EU-domstolens och Europadomstolens praxis, något som fått domstolarna att till stor del ta över ansvaret för följsamheten. Det går helt enkelt snabbare för domstolarna att följa t.ex. Europadomstolens praxis än vad det går för lagstiftaren att stifta lagar som följer Europadomstolens praxis. Frågan är om det ens är möjligt för lagstiftaren att hålla jämna steg med Europadomstolen som tolkar Europakonventionen dynamiskt och evolutivt i ljuset av the present day condition. För att Sverige ska uppfylla sina internationella åtaganden krävs det snarare en generellt ökad lyhördhet för Europadomstolens praxis i Sveriges domstolar, inte bara i Högsta domstolen. 83 Bertil Bengtsson lyfter frågan om pleniavgöranden ska behandlas annorlunda i Domare och lagstiftare i samverkan och konflikt, Festskrift till Stig Strömholm, 1997, s. 115, not 16. Han tycks dock komma till slutsatsen att även plenidomar avser ett rättsläge vid en tidigare tidpunkt. 8 4 Jfr Bertil Bengtsson, Domare och lagstiftare i samverkan och konflikt, Festskrift till Stig Strömholm, 1997, s. 115. 85 Jfr NJA 1950 s. 483 där testamenten riskerade att få en innebörd som inte var avsedd. 8 6 En domstol bör dock döma i den fråga som är för handen och inte hänvisa frågan vidare till lagstiftaren, annars riskerar det att bli en fråga om deni de justice.
- Frågan om förutsebarhet torde spela mindre roll när det är staten själv som blir skadeståndsskyldig, jfr NJA 2005 s. 462, NJA 2005 s. 805 och NJA 2007 s. 584. I dessa fall skulle vidare Europadomstolen kunnat fälla staten till ansvar om inte den inhemska domstolen redan hade gjort det. Vilken domstol som konstaterar skadeståndsansvaret spelar då kanske mindre roll. Men även i fall när enskilda drabbats av bristande förutsebarhet har det inte varit något hinder för rättsutveckling genom praxis, jfr NJA 1996 s. 377. I fråga om att tillämpa Europadomstolens praxis mellan enskilda har Arbetsdomstolen genom AD 2012 nr 74 till och med givit Europadomstolens dom i Evaldssondomen retroaktiv verkan med inverkan på långvariga avtalsförbindelser. Genom detta är det även klart att Europadomstolens domar har retroaktiv verkan för privaträttsliga förhållanden, i vart fall när det handlar om semioffentliga subjekt som parterna på den svenska arbetsmarknaden.
Staten får inte åberopa sin egen försummelse1 hänvisning
Kränkning och ”särskilda yrkesgrupper”1 hänvisning