Resonemanget är något oklart; genom att den skadelidande fick ersättning för ekonomisk skada enligt 3:2 SkL kunde han sägas ha fått tillgång till rättsmedel mot överträdelsen av konventionen, men enligt HD kunde det i andra fall förekomma att en skadelidande inte hade rätt till sådan ersättning, och då kunde det föreligga ett konventionsbrott. Av sådana skäl ansågs ideellt skadestånd, t.o.m. med ett så stort belopp som 100 000 kr, böra utgå i detta mål (där ändå den skadelidande kunnat utnyttja rättsmedlet). Man kunde önska att detta genomgripande ändring i svensk skadeståndsrätt hade skett i ett annat mål, där verkligen ett starkt behov av utökat rättighetsskydd kunnat konstateras. Se också NJA 2010 s. 363, där i ett annat fall av långsam rättegång 40 000 kr utdömdes. Möjligen har HD funnit skadeståndsberäkningen i 2005 års fall alltför generös — den var högre än kränkningsersättningen i många våldtäktsmål. I NJA 2012 s. 211 I och II utdömdes vid överträdelse av artikel 6.1 i konventionen 40 000 och 45 000 kr respektive 20 000 kr, med utförliga motiveringar; i det senare fallet diskuterades också rättegångskostnadsfrågor.
Hänvisas från p. 2 (s. 96)
2.Det första mål där HD utdömde skadestånd på denna grund var NJA 2005 s. 462. När en tilltalads rätt till rättegång inom skälig tid åsidosatts (jfr artikel 6 i Europakonventionen), har skadeståndsansvar ålagts enligt 3:2 SkL för inkomstförlust men dessutom utdömts 100 000 kr som ideellt skadestånd på grund av kränkning utan stöd av svensk lag. Frågan om skadestånd enligt konventionen kom sedan upp i NJA 2007 s. 295, som rörde en från tingsrätten hänskjuten fråga om skadestånd vid frihetsberövande i strid med artikel 5 i konventionen. Enligt HD skulle rätten till skadestånd i första hand prövas enligt SkL och lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövande m.m., varvid bestämmelserna skulle tolkas fördragskonformt; om Sveriges förpliktelser enligt artikel 5 inte kunde uppfyllas vid denna tilllämpning, skulle skadestånd utdömas utan särskilt lagstöd. En naturlig utgångspunkt var då Europadomstolens praxis, vilken dock inte behövde följas exakt. — I NJA 2007 s. 584 hade tre barn utan lagstöd läkarundersökts på grund av misstanke om sexualbrott efter beslut av polismyndighet — närmast på grund av ett formellt fel. Beslutet ansågs strida mot artikel 8 Europakonventionen och medföra skyldighet för staten att utge ideellt skadestånd — för övrigt inte bara till barnen utan också till deras föräldrar, vilket kan synas avvika från sedvanliga principer om ersättning för tredjemansskador. Också kommuner kan göras ansvariga för kränkningar av Europakonventionen i den mån det behövs för att uppfylla Sveriges förpliktelser enligt konventionen (se NJA 2009 s. 463).s. 96