Se NJA 2013 s. 842, p. 19.
Hänvisas från p. 10 (s. 94)
1.En viktig skadeståndsreform har nyss beslutats av riksdagen. Även om den till stor del lagfäster en utveckling som redan skett i rättspraxis, uppvisar den vissa drag som är nya i svensk skadeståndslagstiftning och kan verka något säregna. Det kan motivera en redogörelse för huvuddragen i reformen.s. 93
2.I enlighet med proposition 2017/18:7 (Skadestånd och Europakonventionen) har i skadeståndslagen (SkL) införts tre nya paragrafer, 3 kap. 4 §, 5 kap. 8 § och 6 kap. 7 § om skadestånd vid överträdelse av Europakonventionen. Lagstiftningen ska träda i kraft den 1 april 2018. Den centrala regeln i 3:4 lyder: Staten eller en kommun ska ersätta 1. Personskada, sakskada, ren förmögenhetsskada och skada på grund avs. 93
3.att någon kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 §, om skadan uppkommers. 93
4.till följd av att den skadelidandes rättigheter enligt den europeiska kon-s. 93
5.ventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grund-s. 93
6.läggande friheterna har överträtts från statens eller kommunens sida,s. 93
7.och 2. annan ideell skada som uppkommer till följd av en sådan rättighetsöver-s. 93
8.trädelse. Skadestånd enligt första stycket ska endast utges i den utsträckning det är nödvändigt för att gottgöra överträdelsen. Genom paragrafen föreskrivs alltså ett skadeståndsansvar för staten och kommun för överträdelser av Europakonventionen. I konventionen (inbegripet senare tillkomna tilläggsprotokoll) anges som bekant en rad grundläggande fri- och rättigheter som konventionen omfattar. Vid överträdelse av rättigheter från en konventionsstats sida har enskilda klagorätt till Europadomstolen, som då kan meddela en för staten folkrättsligt bindande dom. Av särskild betydelse i sammanhanget är konventionens artikel 13, som föreskriver att den vars frioch rättigheter enligt konventionen kränkts ska ha rätt till ett effektivt rättsmedel inför en inhemsk domstol. Av intresse är vidare artikel 41, som ger Europadomstolen möjlighet att, om den nationella rätten endast till en del medger att gottgörelse lämnas för en överträdelse, tillerkänna den förfördelade skälig gottgörelse när så anses nödvändigt. — Ett mål får inte tas upp av Europadomstolen innan alla nationella rättsmedel har uttömts. Det innebär att eventuella överträdelser av konventionen i största möjliga utsträckning ska rättas till på det nationella planet. Sverige är alltså skyldigt att säkerställa skyddet för de rättigheter konventionen innebär genom att tillhandahålla effektiva rättsmedel för enskilda som anser en rättighet överträdd från det allmännas sida.s. 93
9.Paragrafens regel om skadestånd för överträdelser av konventionen är ett led i denna ordning. Den anger förutsättningar för att en svensk domstol ska döma ut skadestånd till enskilda för överträdelse av konventionen. Hur skadeståndet ska bestämmas framgår av den nya bestämmelsen i 5:8 SkL, och en regel om rättegångskostnad i mål enligt 3:4 finns i 6:7 samma lag. Den nya lagstiftningen bygger huvudsakligen på betänkandet SOU 2010:87, där liknande bestämmelser föreslogs. Den motsvarar i väsentliga delar ett regelsystem som under de senaste 15 åren utbildats genom HD:s rättspraxis (se närmare 2 nedan).s. 94
10.I stora drag innebär den nya ordningen följande. I den mån det är nödvändigt för att gottgöra en överträdelse — den fordrar kompensation, och andra rättsmedel är inte tillräckliga — ska skadestånd utges. (Närmare om begreppet rättsmedel, se 4 nedan.) Skadeståndsansvaret omfattar inte bara personskada, sakskada, allmän förmögenhetsskada och skada på grund av kränkning enligt 2:3 SkL utan också ”annan ideell skada” — en typ av skadestånd som inte tidigare utgått enligt SkL. Sådant ideellt skadestånd bestäms enligt 5:8 SkL. Ansvaret gäller oavsett om myndighetsutövning föreligger — alltså en skillnad mot skadestånd enligt 3:2 SkL. I motsats till andra ansvarsregler enligt lagen anger inte lagtexten vållande (uppsåt, vårdslöshet, ”fel eller försummelse”) som förutsättning för skadestånd; det är sålunda inte fråga om någon culparegel. I allmänhet torde dock en sådan överträdelse kunna ses som culpa i lagens mening. Culpabedömningen vid tillämpningen av 3:2 är ju objektiv och över huvud taget sträng, det skulle vara naturligt att tillämpa motsvarande bedömning i de närliggande fallen då 3:4 tillämpas. Man kan rentav anta att ett beaktande av konventionen ofta skulle leda till strängare krav på myndigheterna än vad som annars skulle följa av 3:2, något som kan påverka tillämpningen av den paragrafen.s. 94
11.Som framgår utgör skadestånd enligt paragrafen en påföljd som bara kan tillgripas i andra hand sedan andra sätt att gottgöra överträdelsen visat sig otillräckliga — ett s.k. sekundärt rättsmedel. Det är en ovanlig typ av skadeståndsregel, som sammanhänger med dess speciella bakgrund. Exempelvis vid ett kontraktsbrott fordrar man ju inte att den skadelidande först ska tillgripa hävning eller nedsättning av ett utgivet vederlag innan han får kräva skadestånd. Inte heller lär något motsvarande förekomma utom kontraktsförhållanden.s. 95
12.Lagstiftningen ger i alla händelser bara en ram för det skadeståndsansvar som grundar sig på överträdelse av Europakonventionen. För att ge ett mera konkret begrepp om detta skadeståndssystem skulle behövas en analys av de olika artiklarna i konventionen och Europadomstolens tolkning av dem. Någon analys av detta slag förekommer inte i lagstiftningens förarbeten, inte ens i det utförliga betänkandet SOU 2010:87. I fortsättningen kan bara behandlas grunddragen i systemet och vissa allmänna frågor som kommer upp i sammanhanget. I övrigt får hänvisas till utförligare framställningar av konventionen och Europadomstolens praxis.s. 95
13.I detta sammanhang har också den tidigare forumregeln i 3:10 SkL upphävts. Samma forumregel ska gälla vare sig talan grundas på den nya regeln i 3:4, på regeln om myndighetsutövning i 3:2 eller på andra regler i SkL. Inga skadeståndsmål ska starta i högre instans.s. 95
14.En skadelidande har som bekant också möjlighet att i vissa fall föra talan mot staten enbart med hänvisning till EU-rätten, särskilt EU:s rättighetsstadga. Vad som närmare gäller om statens ansvar i sådana fall är till stor del oklart: belysande svensk rättspraxis saknas. För närvarande lär ingen lagstiftning om detta ansvar vara aktuell.s. 95
15.I det följande ska, efter en kort redogörelse för det nuvarande rättsläget, behandlas tre väsentliga frågor för ansvarets innebörd: vad är överträdelse, vad menas med rättsmedel i sammanhanget och vad innebär kravet på att skadestånd ska vara nödvändigt? Därefter upptas ett antal mera speciella problem som bestämmelsen aktualiserar.s. 95