Jfr NJA 2013 s. 842 p. 16: oaktsamhet kan vara av betydelse för rätten till gottgörelse men är ingen nödvändig förutsättning för detta.
Hänvisas från p. 10 (s. 94)
10.I stora drag innebär den nya ordningen följande. I den mån det är nödvändigt för att gottgöra en överträdelse — den fordrar kompensation, och andra rättsmedel är inte tillräckliga — ska skadestånd utges. (Närmare om begreppet rättsmedel, se 4 nedan.) Skadeståndsansvaret omfattar inte bara personskada, sakskada, allmän förmögenhetsskada och skada på grund av kränkning enligt 2:3 SkL utan också ”annan ideell skada” — en typ av skadestånd som inte tidigare utgått enligt SkL. Sådant ideellt skadestånd bestäms enligt 5:8 SkL. Ansvaret gäller oavsett om myndighetsutövning föreligger — alltså en skillnad mot skadestånd enligt 3:2 SkL. I motsats till andra ansvarsregler enligt lagen anger inte lagtexten vållande (uppsåt, vårdslöshet, ”fel eller försummelse”) som förutsättning för skadestånd; det är sålunda inte fråga om någon culparegel. I allmänhet torde dock en sådan överträdelse kunna ses som culpa i lagens mening. Culpabedömningen vid tillämpningen av 3:2 är ju objektiv och över huvud taget sträng, det skulle vara naturligt att tillämpa motsvarande bedömning i de närliggande fallen då 3:4 tillämpas. Man kan rentav anta att ett beaktande av konventionen ofta skulle leda till strängare krav på myndigheterna än vad som annars skulle följa av 3:2, något som kan påverka tillämpningen av den paragrafen.s. 94