1.3.1 Nationella skyddsmekanismer mot tortyr I anslutning till FN:s tortyrkonvention från 1984 antog FN:s generalförsamling 2002 ett fakultativt protokoll, ”OPCAT”. Avsikten är att förebygga tortyr m.m. på platser där personer hålls frihetsberövade. Det ska ske genom regelbundna tillsynsbesök utförda av internationella och nationella organ. På den internationella nivån inrättades en ny FN-kommitté, Underkommittén för förebyggande av tortyr, ”SPT”. Ratificerande stater åtog sig att inrätta nationella motsvarigheter, s.k. National Preventive Mechanisms (NPM).s. 854
2.Sverige ratificerade protokollet 2005. I transformeringssyfte vidtogs en del lagändringar, bland annat infördes ett krav på att regeringen skulle underrättas om och samtycka till SPT-inspektioner i Sverige. Däremot ansåg regeringen, med hänvisning till de kontrollfunktioner som JO och JK har, att vi inte behövde någon NPM. Denna bedömning gjordes i polemik mot JO som i sitt remissvar förklarat att ämbetet inte uppfyllde protokollets krav. Riksdagen gjorde vissa överslätande uttalanden men biföll propositionen. Regeringen hänvisade sedan fortlöpande FN:s tillsynsorgan till JO, som därvid kom att sättas under viss press. Det fanns ingen lagstiftning som gav JO befogenhet att utöva tillsyn enligt protokollet. Ombudsmännen ansåg inte heller att ämbetet utgjorde en svensk NPM. Samtidigt anmälde sig FNorganet SPT hos JO och begärde redovisning som om så vore fallet. Situationen blev så småningom ohållbar. Det stod klart att de folkvaldas vilja var att JO skulle ta sig an uppgiften men att de inte var beredda att ta fram det regelverk som krävdes. Ämbetet fogade sig sedermera i detta men bad att uppdraget åtminstone hjälpligt skulle förankras i JO:s instruktion, vilket skedde 2011. I instruktionen anges nu att ombudsmännen fullgör de uppgifter som ankommer på ett nationellt besöksorgan enligt OPCAT. Den lag som införlivar konventionsåtagandena har dock inte ändrats, dvs. JO har inte givits några befogenheter eller uppgifter enligt den lagen.Det hela är mycket oklart och kan inte betraktas ens som en halvmesyr.s. 854
3.JO-ämbetets försök att därefter fullgöra NPM-uppdraget har kantats av svårigheter hänförliga till den ofullkomliga regleringen. Det finns belyst i en utredning som gjordes 2017, i samband med att riksdagen övervägde att göra JO till en nationell institution för mänskliga rättigheter. Under utredningen tillfrågades justitieombudsmännen om hur ”NPM-verksamheten” dittills fungerat. Det spontana svaret från samtliga var att den fungerat dåligt, även om detta nyanserades på olika sätt. Den grundläggande problemet synes ha bestått i svårigheten att förena de strikt rättsliga former som präglar JO:s arbete med de, som det uttrycktes, ”flummiga” konventionsåtagandena. På grund av den bristfälliga regleringen är det oklart vad JO egentligen ska göra i sammanhanget. En annan oklarhet som påtalades gällde huvudmannaskapet. JO är riksdagens ombudsman med ett uppdrag reglerat i grundlag och lag, men NPM-verksamheten utgår från FN — hur ska ombudsmännen då ställa sig när representanter för FN:s underkommitté SPT framför synpunkter som de förväntar att JO ska efterleva?s. 855
4.Regeringens redovisade inställning att Sveriges åtaganden enligt protokollet inte krävde några institutionella förändringar saknade verklighetsförankring. JO:s inspektionsverksamhet som den vid tillfället såg ut uppfyllde inte ens vid en generös tolkning protokollets krav (det gällde i än högre grad JK:s sporadiska inspektionsverksamhet). Den informella styrning som därefter förekom genom att internationella organ hänvisades till JO var i det korta perspektivet politiskt smart men löste inte problemet med att Sverige inte lever upp till det konventionsprotokoll som ratificerats. Om undertecknandet i stället hade följts av en förutsättningslös beredning skulle det lett till slutsatsen att mer omfattande lagstiftningsåtgärder än de vidtagna behövdes. Om lagstiftaren därvid gjort bedömningen att uppgiften borde åläggas JO skulle förutsättningarna för detta ha kunnat utredas och nödvändiga beslut fattas. En så ordnad process skulle ha lett till ett för alla parter bättre resultat. Lagstiftarens förhållningssätt torde vara huvudskälet till att den svenska NPM-verksamheten ännu inte funnit en väl fungerande form. Den har inte stärkt rättighetsskyddet utan snarare kommit att få detta att framstå som en formalitet vilken inte behöver tas på allvar. 3.2 Nationella handlingsplaner för mänskliga rättigheter De nationella handlingsplanerna har sitt ursprung i en FN-konferens om mänskliga rättigheter som hölls i Wien 1993. Bland dess rekommendationer fanns en uppmaning att upprätta nationella handlingsplaner i syfte att identifiera åtgärder för att främja och skydda mänskliga rättigheter.s. 855
5.Mot den bakgrunden presenterade den svenska regeringen 2002 en sådan plan, En nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna. Den avsåg åren 2002–2004 och var ”ett uttryck för den politiska viljan att se till att de mänskliga rättigheterna respekteras i enlighet med den svenska grundlagen och våra internationella åtaganden samt att skyddet för dessa rättigheter kontinuerligt förbättras”. Avsikten var att lägga grunden för ett mer samlat synsätt. I skrivelsen fanns beskrivningar av själva begreppet, svenska förpliktelser och regeringens mål på nationell nivå. Det handlade vidare om prioriteringar och det fortsatta arbetet, bl.a. med utbildning. Det förutskickades att planen skulle följas upp och utvärderas. Skrivelsen var ambitiös men utan skarpa åtaganden.s. 856
6.2006 avgavs en ny skrivelse med samma rubrik, fast avseende 2006– 2009. Den byggde vidare på den förra planen. Syftet var att ytterligare stärka och konkretisera arbetet med de mänskliga rättigheterna. Ramen var likartad, men där fanns även en kartläggning av situationen i Sverige 2005. Den politiska ambitionsnivån var fortsatt hög men planen innehöll inga förslag för riksdagen att ta ställning till. I en bilaga listades ett stort antal pågående eller planerade åtgärdspunkter, varav den sista löd ”Åtgärd 135: Regeringen avser att påbörja arbetet med den tredje nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna senast under våren 2010.”s. 856
7.Bland de aviserade åtgärderna fanns även inrättandet av en delegation för mänskliga rättigheter. Dess uppgift skulle vara att stödja myndigheterna, sprida information och kunskap bland allmänheten samt stimulera det offentliga samtalet om de mänskliga rättigheterna. En s.k. MR-delegation inrättades också. Delegationen, som till formen var en utredning inom ramen för det statliga kommittéväsendet, avgav ett antal betänkanden. Det sista kom 2010, Ny struktur för skydd av mänskliga rättigheter (SOU 2010:70). I samband med det och en anslutande utvärdering avstannade arbetet.s. 856
8.Det yttre händelseförloppet tyder på att riksdagspartierna har olika syn på ”MR-politiken”. MR-delegationen hade tillsatts av regeringen Persson, som även stod bakom de båda handlingsplanerna. Under den följande regeringen Reinfeldt (2006–2014) vidtogs, med undantag för några samråd, ingen dokumenterad åtgärd i ärendet. Den tidigare regeringens åtagande att 2010 påbörja arbetet med en ny handlingsplan fullföljdes inte heller. Den 2014 tillträdda regeringen Löfven återupptog dock frågorna och presenterade 2016 regeringsskrivelsen, En strategi för mänskliga rättigheter, i praktiken en tredje handlingsplan.s. 856
9.Objektet för handlingsplanerna och utredningsverksamheten — de mänskliga rättigheterna — har alltmer kommit att tas för givet. I den första handlingsplanen från 2002 gjordes ett försök att beskriva begreppet. Även 2006 fanns en sådan ansats. I 2016 års strategi avstår regeringen helt från att ange vilka mänskliga rättigheter strategin handlar om. Utvecklingen går i den riktningen; begreppet anses tala för sig självt. Det senaste officiella och någorlunda konkreta försök att beskriva begreppets innehåll som jag observerat finns i direktiven till MR-delegationen, där sägs: De mänskliga rättigheterna åtnjuts av den enskilda människan, flickor och pojkar, kvinnor och män, ensamma eller tillsammans med andra. De ger uttryck för skyldigheter som den offentliga sektorn har gentemot individen. Skyldigheterna vilar ytterst på regeringen men även på bland annat statliga myndigheter, kommuner och landsting. Utgångspunkten för dessa skyldigheter och arbetet med att effektivt genomföra de mänskliga rättigheterna är de bindande åtaganden som Sverige gjort genom att ansluta sig till internationella överenskommelser om mänskliga rättigheter. De mänskliga rättigheterna uttrycks även bland annat i de svenska grundlagarna och i lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Efter att detta skrevs har kraven allt mer koncentrerats till Sveriges internationella åtaganden. I den politiska diskursen har mänskliga rättigheter, eller ”MR”, blivit mer eller mindre synonymt med de ambitioner som utgår från FN-källor samt drivs därifrån och via ett brett spektrum av internationella organisationer (NGO:s). 3.3 Lagförslag och mål om respekt för mänskliga rättigheter MR-delegationen inventerade ett stort antal offentligrättsliga författningar och fann att de borde kompletteras med krav på respekt för mänskliga rättigheter. Särskilt intressant var tanken på en övergripande bestämmelse i förvaltningslagen. En annan utredning hade föreslagit att en ny förvaltningslag skulle innehålla ett stadgande som återgav regeringsformens krav på saklighet och opartiskhet. MRdelegationen ansåg att detta skulle kompletteras enligt följande: En myndighet ska i sin verksamhet respektera den enskildes mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa samt iaktta saklighet och opartiskhet. Förslaget synes aldrig ha följts upp. I den nya förvaltningslagen har kraven på saklighet och opartiskhet tagits in, men utan omnämnande av den enskildes mänskliga rättigheter. I frånvaro av ett uttryckligt ställningstagande från lagstiftarens sida kan tankarna på MRbestämmelser i förvaltningen dock inte avföras från dagordningen. Det framgår indirekt redan av det som hittills sagts, men även direkt av regeringens budgetproposition 2015, där det föreslogs att politiken för mänskliga rättigheter skulle ges ett självständigt, riksdagsbundet mål, nämligen att säkerställa full respekt för Sveriges internationella åtaganden om mänskliga rättigheter. Målet fastställdes av riksdagen.s. 857
10.Riksdagsbeslutet är uppföljt i den nyss nämnda regeringsskrivelsen från 2016. Där understryks regeringens uppgift att säkerställa ”att Sveriges internationella åtaganden efterlevs i alla delar av landet, i alla delar av offentlig sektor och såväl nationellt som regionalt och kommunalt”. Det framgår vidare att åtagandet gäller sådana konventioner som Sverige ratificerat, dvs. det omfattar inte all folkrätt men är heller inte begränsat till rättsligt införlivade åtaganden.s. 858
11.Läsaren får intrycket att ansvaret för att de mänskliga rättigheterna respekteras åvilar alla inom det allmänna samt att det är en uppgift för regering och riksdag att ”säkerställa” denna respekt. Att det inte är fråga om att överge den vedertagna svenska synen på internationella åtaganden sägs dock uttryckligen i skrivelsen: [S]vensk domstolsprövning och tillsyn innebär inte i sig en garanti för säkerställande av respekt för de konventionsåtaganden som kan aktualiseras vid en prövning eller en tillsyn. En orsak är att Sverige tillämpar den dualistiska rättsprincipen. Denna innebär att internationella åtaganden om mänskliga rättigheter inte automatiskt blir gällande svensk rätt. Det är i stället upp till regeringen och riksdagen att säkerställa att svensk lagstiftning och andra författningar står i överensstämmelse med åtagandena. Visserligen ska myndigheter och domstolar vid tolkning av de nationella bestämmelserna beakta Sveriges konventionsåtaganden så långt detta är möjligt (så kallad fördragskonform tolkning), men endast inom ramen för den svenska lagstiftningens ordalydelse. I fall där det finns en direkt konflikt mellan bestämmelser i nationell rätt och en internationell konvention har den nationella rätten företräde. Att svensk lag går före ratificerade konventioner, så länge dessa inte transformerats eller inkorporerats, utgör som framgått en principiell och praktiskt viktig begränsning för domstolars och myndigheters utrymme att beakta ”mänskliga rättigheter enligt de internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa”. Det förblir därför oklart vad som egentligen menas med de återkommande anvisningarna om att dessa rättigheter ska efterlevas ”i alla delar av landet, i alla delar av offentlig sektor och såväl nationellt som regionalt och kommunalt”. Ansvaret ligger på regering och riksdag och det redskap dessa har till sitt förfogande för respektens säkerställande är lagstiftning, som utgör den grundläggande förutsättningen för konventionsåtagandenas genomslag. I de politiska dokumenten ger statsorganen emellertid intryck av att vilja skifta ut detta ansvar till andra aktörer. 3.4 Förslag om en nationell institution för mänskliga rättigheter MR-konventionernas genomslag har från FN:s synpunkt inte motsvarat ambitionerna. Det var inte bara det kalla krigets maktpolitiska spänningar och ideologiska skillnader mellan öst och väst i synen på individuella rättigheter som låg i vägen för en internationell rättighetsordning. Samarbetet i FN bygger på respekt för de enskilda medlemsstaternas nationella suveränitet, något som staterna genomgående noga slår vakt om. Att en stat undertecknar och ratificerar en rättighetskonvention är därför inte detsamma som att den är beredd att överlämna till FN att avgöra hur rättigheterna ska förverkligas och övervakas. Detta betraktas i stället som nationella angelägenheter.s. 858
12.Ända sedan begynnelsen har FN som organisation sökt vägar runt det skrank som medlemsstaternas inhemska rättsordningar i denna mening reser mot att ställas under internationell överhöghet. Ett instrument som tidigt identifierades var nationella institutioner för mänskliga rättigheter, på engelska NHRI, National Human Rights Institutions. Tanken var att i medlemsländerna skapa organ som var nationella men lydande under FN-rätten och samarbetande med FN:s institutioner, ett slags FN-rättens brohuvud inom medlemsstaternas rätts- och myndighetsstrukturer.s. 859
13.Trots alltmer utarbetade förslag dröjde det till 1990-talet innan idéerna började förverkligas. Flera länder hade då etablerat organisationer som ägnade sig åt utvecklingen av mänskliga rättigheter. Under en konferens i Paris kom deltagarna — som bestod av FN-tjänstemän, nationella företrädare, enskilda forskare och opinionsbildare m.m. — överens om ett dokument där man angav hur en ”NHRI” bör sättas upp och fungera. Dokumentet, som kallas Parisprinciperna, har åberopats i olika FN-sammanhang och etablerats som ett internationellt styrdokument. Många stater, dock inte Sverige, har i dag institutioner för mänskliga rättigheter som utformats med dessa principer som utgångspunkt. Institutionerna har en egen privaträttsligt uppbyggd medlemsorganisation, som arbetar för att främja MR-intressen via ”NHRI:s”.s. 860
14.MR-delegationen övervägde om Sverige behövde inrätta en sådan institution. Delegationen ansåg att det fanns svenska myndigheter som ”i någon mån” arbetade för mänskliga rättigheter, men bedömde insatserna som otillräckliga. Delegationen föreslog därför en ny myndighet, Kommissionen för mänskliga rättigheter. Den skulle ledas av tre kommissionärer och konstitueras som ett riksdagsorgan av samma typ som JO eller Riksrevisionen. Remissopinionen var i långa stycken positiv men förslaget, som lades fram 2010, genomfördes inte.s. 860
15.Tanken på en svensk institution återkommer dock i 2016 års strategi. Det påtalas där att Sverige vid en s.k. UPR-granskning 2015 rekommenderats att inrätta en ”NHRI” samt att regeringen i ett svar deklarerat sin avsikt att föreslå riksdagen detta. Skälen kan kort sammanfattas så här:s. 861
16.• En oberoende granskning av Sveriges efterlevnad av samtliga kon-s. 861
17.ventionsåtaganden möjliggörs.s. 861
18.• En angelägen resurs etableras som samlande och pådrivande krafts. 861
19.för internationella kontakter, utbildning och forskning.s. 861
20.• Sveriges utrikespolitik och utvecklingssamarbete stärks; kritiken mots. 861
21.att Sverige saknar en ”NHRI” påverkar vår utrikespolitiska hand-s. 861
22.lingskraft i MR-frågor. Övervägandena utmynnade i att en ”NHRI” skulle inrättas men att den borde ha riksdagen som huvudman. Den fortsatta beredningen överlämnades därför dit.s. 861
23.Ärendet hänsköts i riksdagen till dess konstitutionsutskott. Utskottet, där frågan om institutionen skulle kunna göras till del av JOämbetet aktualiserades, beslöt att låta utreda detta. På grundval av utredningen, som utfördes av undertecknad, skrinlades tankarna på att införliva institutionen med JO. Utskottet var allmänt skeptiskt till att använda riksdagen som huvudman och ansåg att andra alternativ inte var tillräckligt utredda. Ärendet avslutades med att riksdagen i ett tillkännagivande uppmanade regeringen att utreda frågan igen, med utgångspunkten att institutionen inte ska höra till riksdagen. Frågan är därmed tillbaka i Regeringskansliet. Politiskt synes det för tillfället råda huvudsaklig enighet om att det i Sverige bör finnas någon form av ”NHRI”. Riksdagen uttalade: Det bör … övervägas i vilken utsträckning det existerande systemet, med t.ex. Justitieombudsmannen, Diskrimineringsombudsmannen och Barnombudsmannen, sammantaget uppfyller Parisprinciperna. Utskottet noterar i detta sammanhang att en majoritet av remissinstanserna avstyrkte eller var tveksamma till delegationens förslag att den nationella institutionen inrättas i form av en ny, fristående myndighet. Det finns enligt utskottet således skäl att överväga om uppgiften att vara en institution för mänskliga rättigheter kan hanteras inom ramen för den befintliga myndighetsstrukturen. Regeringen har i mars 2018 tillsatt en departementsutredning för att bereda frågan. Det kan slutligen nämnas att ytterligare framställningar från FN tillkommit. Dess rasdiskrimineringskommitté har i en rapport från 11 maj 2018 upprepat tidigare rekommendationer om att Sverige bör inrätta en"NHRI", ”without further delay”. 3.5 Fallet Assange — nationellt och internationellt 3.5.1 Bakgrund Wikileaksprofilen Julian Assange anmäldes sommaren 2010 av två svenska kvinnor för sexuella övergrepp. Efter en del turer inleddes en förundersökning varvid Assange häktades i sin utevaro som misstänkt för bland annat olaga tvång och våldtäkt. En europeisk arresteringsorder utfärdades. Assange greps efter någon tid i London och förblev där frihetsberövad i tio dagar innan han frigavs mot borgen. Efter utdragen rättslig prövning beslutade den engelska högsta domstolen sommaren 2012 att han skulle utlämnas till Sverige. Assange sökte då asyl på den ecuadorianska ambassaden. Det innebar att han bröt mot borgensvillkoren. Han kunde därför inte lämna ambassaden utan risk att åter frihetsberövas.s. 861
24.Genom den offentlige försvarare som förordnats för honom initierade Assange överprövningar av häktningsbeslutet i flera vändor, varvid Högsta domstolen tog ställning till förfarandets rättsenlighet (NJA 2015 s. 261). Den svenska åklagaren försökte, efter att inledningsvis ha varit emot det, hålla förhör med Assange på ambassaden. Förhör kom slutligen till stånd i november 2016. Den 19 maj 2017, en tid efter att Assange en fjärde gång begärt omprövning av häktningen, lades förundersökningen ned. Motiveringen var att det inte fanns anledning att tro att den beslutade utlämningen skulle kunna verkställas inom överskådlig tid.s. 862
25.Grunden för häktningsbeslutet och arresteringsordern föll i och med åklagarens beslut. Risken för Assange att gripas av brittisk polis kvarstår dock, eftersom lagföring för hans brott mot borgensvillkoren väntar. Han har därför inte lämnat sin tillflyktsort. 3.5.2 FN-granskning Den rättsliga processen har kommit under bedömning i ett FN-organ, nämligen the Working Group on Arbitrary Detention, UNWGAD. UNWGAD etablerades 1991 enligt en resolution från FN:s kommission för mänskliga rättigheter. Den har bland annat till uppgift att behandla enskilda klagomål. Fallet Assange togs upp på initiativ av en anonym anmälare som i ärendet benämns ”källan” (the source).s. 862
26.I sina överväganden fann UNWGAD att Assange först hållits isolerad i tio dagar (syftar på frihetsberövandet efter gripandet i London), att han därefter suttit i ”husarrest” (house arrest) ungefär 550 dagar (syftar på den tid då han var fri mot borgen men med reseförbud och andra restriktioner). Det var under denna tid av harsh restrictions som Assange sökte tillflykt till Ecuadors ambassad. Trots att han där beviljades asyl har varken den svenska eller den engelska regeringen erkänt detta. Mot den bakgrunden fann UNWGAD att Assange inte tillerkänts rätten till due process och fair trial under dessa tre perioder, varvid gruppen underströk att vistelsen på ambassaden ”fram till denna dag” skulle betraktas som en förlängning av frihetsberövandet, vilket genomförts i strid mot principer om rimlighet, nödvändighet och proportionalitet. UNWGAD:s slutsats var att Assanges vistelse på Ecuadors ambassad var ett godtyckligt frihetsberövande (a state of an arbitrary deprivation of liberty) för vilket de svenska och engelska regeringarna alltså var ansvariga. Som rättsligt stöd åberopades bestämmelser i såväl FN:s deklaration om mänskliga rättigheter som i ICCPR (1966 års konvention om medborgerliga och politiska rättigheter).s. 863
27.Ställningstagandet kungjordes den 5 februari 2016, efter den andra seriens prövningar i Sverige (med bland annat Högsta domstolens ställningstagande i principfrågan om tvångsmedlens proportionalitet). UNWGAD avslutade med att begära att de svenska och brittiska regeringarna skulle värdera Julian Assanges situation, varvid gruppen med beaktande av alla omständigheter i fallet ansåg att det lämpliga vore att försätta Assange på fri fot och tillerkänna honom en verkställbar rätt till kompensation.s. 863
28.Den ukrainske ledamoten var skiljaktig. Han påpekade att flyktingar ofta är självpåtaget rörelsebegränsade på ställen där de undflyr gripande. Sådana platser kunde enligt honom inte betraktas som förvarsplatser (places of detention). Han gjorde samma bedömning beträffande det majoriteten betraktade som husarrest, eftersom Assange hade haft viss frihet att lämna den herrgård (mansion) där han uppehöll sig. Av dessa skäl hade UNWGAD inte haft mandat att ta upp ärendet. Han tillade att det fanns andra delar av FN-systemet där klagomålen kunde ha övervägts.s. 863
29.Beslutet föranledde omfattande publicitet i Sverige och i Storbritannien. 3.5.3 Jämförelse mellan de nationella förfarandena och den internationella prövningen Fallet Assange är av flera skäl svårbedömt. Han har utsatts för tvångsmedel som medfört långtgående inskränkningar i hans rättigheter. De skäl han anfört för att hålla sig undan — risken för att utlämnas till USA och där ställas till svars för läckor via Wikileaks — är från hans synpunkt begripliga. Mot detta står de anmälande kvinnornas rättigheter. Till det kommer det allmänna intresset av att lagar tillämpas även på dem som söker undandra sig detta. Syftet här är inte att värdera huruvida de rättsliga avvägningar som svenska och engelska instanser därvid gjort varit korrekta och rimliga. Den saken förtjänar diskussion och inget är att invända mot att enskilda och NGO:s därvid engagerar sig för Assanges sak. Syftet här är att ställa den prövning FN-organet gjort mot de nationella förfarandena och reflektera över utfallet. Det illustrerar enligt min mening artskillnaden mellan nationell och internationell rättstillämpning och varför de inte utan vidare bör blandas samman.s. 864
30.Å ena sidan finns det svenska nationella förfarandet, vilket följt sedan länge gällande, förutsebara lagar, tillämpade av ett oberoende åklagarväsende och självständiga domstolar under offentlighet som bara begränsas av hänsyn till berörda parter. Där har Assange garanterats de rättigheter som tillkommer brottsmisstänkta, såsom att företrädas av en av det allmänna arvoderad försvarare, samtidigt som det motstående intresset getts motsvarande utrymme. Den brittiska, mer begränsade, prövningen har skett under samma slags förutsättningar och i enlighet med straffprocessuella regler som antagits gemensamt av EU:s medlemsstater. Å andra sidan finns den internationellrättsliga prövningen enligt konventioner med varierande status och jämförelsevis flytande normer, tillämpade fritt och i lika obundna som slutna former av en grupp personer vars kompetens och självständighet det saknas garantier för och som i alla händelser inte har något rättsligt ansvar för de beslut de fattar. En slående skillnad är att det motstående intresset — framför allt de anmälande kvinnornas rättigheter — är helt frånvarande i FN-granskningen. Det omnämns över huvud taget inte i UNWGAD:s överväganden, som enligt min mening måste betraktas som anmärkningsvärt ensidiga för att komma från en rättslig instans.s. 864
31.Den fråga som i det här sammanhanget inställer sig är hur svenska förvaltningsmyndigheter — polis och åklagare — och domstolar i ett fall av detta slag skulle ha varit skyldiga att agera om sådana regler som MR-delegationen förordade hade införts? Borde de kanske även förutan sådana regler ha tagit intryck av vad som uttalats om att internationella konventioner ska iakttas av alla företrädare för det allmänna? Är UNWGAD i så fall ett sådant organ vars praxis ska anses utgöra del av det konventionsinnehåll Sverige är bundet av? Från svensk synpunkt är det svårt att komma till något annat svar än att de internationella MR-konventionerna och deras rudimentära tillämpningsinstitutioner ännu befinner sig så långt från en legitim och rättssäker ordning att de varken kan eller borde få ges något inflytande över handläggningen av enskilda ärenden i förvaltningsmyndigheter och domstolar.s. 865
32.Något formellt inflytande över ärendet synes UNWGAD:s uttalandet inte heller ha getts. Den som följt ärendet under åren har emellertid noterat den press som den svenska åklagaren stått under. Att en mellanstatlig organisation, som Sverige deltar i och som politiskt värdesätts högt, via ett av sina organ utövar påtryckningar mot den svenska regeringen genom att i praktiken ställa krav på att det ifrågasatta förfarandet avslutas och att den misstänkte tillerkänns skadestånd är i det ljuset problematiskt.s. 865