1.3.1 Allmänna förutsättningar Enligt folkrätten blir stater bundna av de avtal de ingår och ratificerar men det ställs inga formella krav på hur de enskilda staterna förverkligar sina åtaganden hemmavid. Statsrättsligt skiljer man som bekant mellan monism (direkt genomslag; internationell och nationell rätt ses som en integrerad helhet) och dualism (genomslag förutsätter nationell lagstiftning; nationell och internationell rätt ses som skilda rättskällor och behandlas på olika sätt). Principiellt reflekterar de olika sätt att se på rätten, men i praktiken torde skillnaden inte behöva vara så stor; alla stater bevakar sin suveränitet och därmed även hur internationella överenskommelser tillämpas på nationell nivå. Sverige använder den dualistiska principen. Konventionsåtaganden får inte tillämpas direkt av domstolar och förvaltningsmyndigheter utan ska vid behov införlivas med svensk rätt antingen genom att omformas — ”transformeras” — till svensk lag eller, mer sällan, genom att konventionen i fråga ograverad tas in — ”inkorporeras”— däri. I bägge fallen sker det efter sedvanlig riksdagsbehandling, dvs. regeringen lägger fram en proposition som riksdagen tar ställning till.s. 770
2.Även konventionsåtaganden som inte införlivats med svensk rätt kan ges betydelse i rättstillämpningen. När ett sådant åtagande aktualiseras anses det nämligen att den svenska rätten bör tolkas i fördragsvänlig anda, vilket brukar kallas fördragskonform tolkning (mer om detta i följande artikel). 3.2 EKMR — lag här i landet Sverige tillhörde de stater som var med om att bilda Europarådet och utforma EKMR. Vi erkände, om än under principiella betänkligheter, även Europadomstolens rätt att ta upp klagomål och förband oss att efterleva de domar som kunde bli följden. Regering och riksdag ansåg inte att ratificeringen krävde vare sig transformering eller inkorporering, dvs. svensk rätt ansågs motsvara konventionens krav.s. 771
3.Förhållandet till EKMR förblev dock länge kluvet: å ena sidan entusiasm på det principiella planet, å andra sidan motstånd mot att konventionsrättigheterna skulle tillämpas direkt av svenska rättsinstanser. På 1970- och 1980-talen fanns tydliga tendenser till politisering av synen på domstolen i Strasbourg. Vissa knöt förhoppningar till att den skulle kunna hindra en samhällsutveckling man fruktade, t.ex. ingrepp i privat äganderätt. På andra håll tyckte man att domstolen användes för att hindra demokratiskt beslutade reformer. Den politiska skiljelinjen gick i princip längs de fåror som fram till dess plöjts på rättigheternas fält, dvs. borgerligheten var positiv till individuella rättigheter (och utsikterna att finna gehör för dessa hos en internationell domstol), medan man från vänsterhåll mer slog vakt om kollektivets och majoritetens rätt. Till det kom att de rättspositivistiskt präglade svenska domstolarna i allmänhet var negativa till att ta till sig rättighetstänkande och höll armlängds avstånd till konventionen, som alltså inte heller utgjorde gällande rätt.s. 771
4.Gränsen mellan det svenska rättslivet och EKMR:s rättigheter upprätthölls genom dualismen mellan internationella och nationella förhållanden. Den officiella svenska bedömningen förblev att ingen anpassning krävdes. Det synsättet framstod med tiden som orealistiskt. Fällande domar specifikt mot Sverige framtvingade i vissa fall lagändringar. I Högsta domstolen gavs konventionen allt större betydelse. Det som slutligen fick vågskålen att tippa över var omsvängningen i inställningen till EU. Som en konsekvens av 1992 års beslut att söka medlemskap sköts meningsmotsättningarna åt sidan. Genom en lag som trädde i kraft samtidigt med Sveriges inträde gäller EKMR, heter det, i en intressant formulering, ”som lag här i landet”.s. 772
5.Förändringen synes dock ha uppfattats som mer formell än reell och den genomfördes alltså i skuggan av EU-anslutningen och den folkomröstning som föregick denna. Inkorporeringens betydelse tonades ned i lagförarbetena. I utredningsbetänkandet sägs: Inom ramen för denna utredning har vi gjort en översiktlig genomgång av svensk lagstiftnings överensstämmelse med konventionens regler och praxis. Vi har funnit att svensk lagstiftning står i överensstämmelse med Europakonventionen. Några svårigheter att inkorporera konventionen anser vi därför inte föreligga. Utredarna observerade i och för sig att konventionens innehåll var föränderligt men underströk att det skulle vara riksdagens och inte domstolarnas uppgift att följa framtida förändringar och avgöra hur de skulle påverka den inhemska lagstiftningen. Handlingarna i lagstiftningsärendet vittnar om kvardröjande rättspolitiska spänningar. I praktiken präglades inkorporeringslagens förarbeten av de skilda politiska synsätt som sedan länge fanns kring behovet av rättighetsregler och domstolarnas roll vid uttolkandet av sådana. Lagstiftningen var ett resultat av kompromisser.s. 772
6.De som ville se ett stort genomslag för EKMR önskade ge den en överordnad ställning. Så blev det alltså inte utan konventionen inkorporerades som vanlig lag. Som eftergift infördes emellertid samtidigt en grundlagsregel, som numera finns i RF 2 kap. 19 §. Enligt denna får lag eller annan föreskrift inte meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av konventionen. Som en eftergift till eftergiften utformades den bestämmelsen så att den riktar sig till lagstiftaren, dvs. den ger uttryck för att det är riksdagen och inte domstolarna som bestämmer. Detta mjukades emellertid i sin tur upp med uttalanden om att efterlevnaden av stadgandet kunde bli föremål för lagprövning enligt RF 11 kap. 14 §. När inkorporeringen gjordes hade det sistnämnda inte så stor betydelse, eftersom utrymmet för lagprövning då begränsades av det s.k. uppenbarhetsrekvisitet, som gjorde lagprövningsregeln tämligen tandlös. Men det rekvisitet är numera borttaget. En av avsikterna med dess avskaffande var att öka möjligheten till lagprövning i förhållande till EKMR. Det ska slutligen noteras att regeln i 2:19 i och för sig gäller författningar som tillkommit efter inkorporeringen. Inte heller den begränsningen har emellertid någon större praktisk betydelse. I motiven sägs nämligen att den inkorporerade konventionen i egenskap av senare tillkommen lag ska ges företräde även framför tidigare tillkomna författningar. Mot den bakgrunden kan man argumentera för att EKMR i svensk rätt i praktiken intar en mellanställning mellan lag och grundlag — den är i allmänhet att betrakta som överordnad lag och alltid underordnad grundlag. Något uttryckligt rättskällestöd för detta finns dock inte.s. 773
7.Förarbetena har bidragit till att EKMR som svensk lag fått en onödigt oklar ställning i rättstillämpningen. I propositionen diskuterades hur eventuella konflikter mellan den inkorporerade EKMR och andra lagar skulle bedömas. Man kom fram till att det skulle ske stegvis. Först en jämförelse i syfte att avgöra ”om en motstridighet verkligen föreligger”. Vid tveksamhet skulle, ”enligt principen om fördragskonform tolkning”, övervägas om den andra lagregeln tolkningsvis kunde ges en innebörd som överensstämde med inkorporeringslagen. Var lagregeln så entydig att något sådant tolkningsutrymme inte fanns förelåg ”en verklig lagkonflikt”, som fick lösas med hjälp av ”erkända principer” (lex posterior och lex specialis).s. 774
8.Så här några decennier senare framstår dessa anvisningar som både onödigt teoretiserande och mindre väl genomtänkta. Sedan EKMR blivit svensk lag skiljer sig de lagkonflikter mellan den lagen och andra lagar principiellt sett inte från andra konflikter av det slaget som jurister kan ställas inför. Framför allt frågar man sig varför begreppet ”fördragskonform” används när en svensk lag ska tolkas i ljuset av en annan svensk lag. Hela inkorporeringen var föranledd av en ambition att så att säga med hull och hår införliva EKMR, inklusive Europadomstolen som prejudikatkälla, i den svenska rätten. Frågan om fördragskonformitet borde i och med detta vara avförd. Men propositionsförfattaren verkar ha levt kvar i det tidigare rättsläget.s. 774
9.Detta synes i sin tur ha medfört att Högsta domstolen haft svårt att finna en någorlunda lättillgänglig vägledning för rättstillämpningen, möjligen i förening med att man där inte såg några fördelar med inkorporeringen. Som nämnts hade domstolen redan givit EKMR en särställning, vilket säkerligen berodde på att konventionen till skillnad från andra folkrättsliga åtaganden inkluderade en klagorätt som tvingade HD att beakta EKMR-praxis för att undvika risken för fällningar i Europadomstolen, och därmed även chikanen att själv få sina avgöranden överprövade. I ett fall från 1992 — före inkorporeringen — slog HD fast att uttalanden i förarbeten, praxis eller doktrin kunde få vika för EKMR (NJA 1992 s. 532). Uttalandet fungerar bra som vägledning. Synsättet borde, med stöd i inkorporeringslagen, ha kunnat bekräftats och utvecklats sedan denna införts. Det är emellertid i HD:s praxis svårt att se någon tydlig effekt av själva inkorporeringen. Från domstolens synpunkt synes denna — i stället för att förenkla — ha gjort rättstillämpningen mer komplicerad. HD har nämligen fortsatt att tillämpa konventionen både som folkrättsligt instrument och som svensk lag. Så sent som i ett mål från 2015, tjugo år senare, framhålls att Sverige som fördragsslutande stat är ”folkrättsligt bundet” av EKMR:s reglering, varefter det tilläggs, närmast i förbigående: ”Konventionen är sedan år 1995 även svensk lag” (NJA 2015 s. 899 p. 13). I några fall från 2012 och 2013 talas även om dess ”dubbla betydelse”. NJA 2012 s. 1038: Europakonventionens dubbla betydelse 13. Förutom att Sverige är statsrättsligtbundet av Europakonventionen gäller den som lag här i landet enligt lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Konventionen kan således i rättstillämpning få betydelse i två rättsligt sett skilda hänseenden. 14. Konventionen såsom statsrättsligt instrument får för domstolarna betydelse främst när det sätts i fråga om svensk lag eller rättspraxis innebär att Sverige gör sig skyldigt till konventionsbrott. Är så fallet kan det leda till att den svenska ordningen genom domstolspraxis får sättas åt sidan eller modifieras så att den blir förenlig med konventionen. Om, i fråga om vad som föreskrivs i lag, konventionens krav inte kan tillgodoses genom en konventionskonform tolkning, har det för att lagen ska åsidosättas ansetts böra krävas klart stöd för att den svenska ordningen är oförenlig med konventionen (se t.ex. NJA 2010 s. 168). När det i stället är fråga om att tillämpa konventionen i egenskap av svensk lag ankommer det, enligt följande punkt i domskälen, på domstolen att göra en egen bedömning av den innebörd som artiklarna i konventionen har, något som sägs innebära att ”Europadomstolens praxis i takt med utvecklingen av den svenska rättsbildningen kommer att få allt mindre betydelse när det gäller tillämpningen av Europakonventionen såsom svensk lag. Dess relevans kommer främst att ligga i att den sätter gränser för vad som är en tillåten nationell rättsutveckling”. — Det är möjligt att man bör se det så, men inkorporeringen avsåg tydligt både konventionen och Europadomstolens fortlöpande uttolkning av denna. Någon poäng med att svenska domstolar inom den ramen skapar en egen praxis (”nationell rättsutveckling”) är svår att se. Den dubbla betydelsen återkommer i NJA 2013 s. 502. Den exemplifieras då med att vid tillämpning av inkorporeringslagen är domstolarna bundna av förarbetsuttalanden om att en viss lag är förenlig med EKMR. Görs prövningen däremot från perspektivet att konventionen är folkrättsligt bindande är HD:s utgångspunkt ”att en svensk domstol måste kunna underkänna en lag som är oförenlig med Europakonventionen också när frågan ännu inte har prövats av Europadomstolen”.s. 774
10.Oavsett hur man ställer sig till dessa uttalanden måste man enligt min mening ifrågasätta om en ordning med dubbla spår är lämplig. Med sina subtila distinktioner skapar den inte den tydliga vägledning för rättstillämpningen som HD:s verksamhet syftar till och den upprätthåller en åtskillnad som inkorporeringen var avsedd att lösa upp. Jag ställer mig också frågande inför principen att man i rättstillämpningen är bunden av förarbetsuttalanden då inkorporeringslagen tilllämpas men fri att frångå dem — och ”underkänna en lag som är oförenlig med Europakonventionen” — med stöd av folkrätten. Det tycks mig stå helt i strid med den dualistiska princip som HD själv varit med om att slå fast. Det ter sig också som en omväg. Varför inte nöja sig med att sätta EKMR enligt inkorporeringslagen före annan lag med stöd antingen av RF 2 kap. 19 § och 11 kap. 14 § eller, om det rör sig om en äldre lag, ”lex posterior” (eller — ännu hellre — med tillämpande av den princip HD:s ledamöter pekade på vid inkorporeringen, dvs. att en rättighetslag på grund av sin speciella karaktär bör kunna ges särskild vikt)? Den som djupdyker i HD-praxis över tid kan finna förklaringar till att det blivit som det blivit, och avsikten är inte att kritisera domstolen, som haft en otacksam uppgift efter den lagtekniskt dåliga och politiskt framkompromissade inkorporeringslagen, utan bara att rikta uppmärksamheten på det svåröverskådliga rättsläge som blivit resultatet. 3.3 EU:s rättighetsstadga Begreppet europarätt används i huvudsak på rättsregler som utgår från EU och Europarådet. EU-rätten dominerar dock. Det rättsliga inslaget i unionens tillkomst och utveckling kan inte överskattas. Med en travesti på det nordiska talesättet skulle dess valspråk kunna vara ”union ska med lag byggas”, med reservation för att det mer är EUdomstolen än unionens rättsakter — ofta vagare än våra lagar — som står för byggandet. I alla händelser är EU-rätten mer ingripande i nationell rätt, stabilare och starkare institutionellt förankrad än den jämförelsevis begränsade rättsbildning som utgår från EKMR och Europadomstolen.s. 776
11.Det senare gäller även den konstitutionella ställningen i svensk rätt. Medan EKMR fortfarande och trots inkorporering tenderar att betraktas som en från inhemsk ordning avskild ”konventionsrätt” är EUrätten väl konstitutionellt införlivad i vår grundlag genom bestämmelsen i RF 10 kap. 6 §, som ger riksdagen rätt att överlåta beslutanderätt — lagstiftningsmakt — till EU. Innebörden är att rättsakter som beslutas av EU:s institutioner i enlighet med det regelverket blir bindande i inhemsk rätt, utan krav på transformering eller inkorporering. Det innebär också att EU-rätten avgör olika rättsakters status i förhållande till nationella författningar; generellt sett har EU-rätten företräde. Bestämmelsen i RF 10 kap. 6 § begränsar räckvidden av det sistnämnda genom reservationen att beslutanderätt som rör principerna för statsskicket inte får överlåtas till EU. Det syftar, förenklat uttryckt, på konstitutionella fundamenta, såsom valsystem, parlamentarisk ordning, statschef, beskattningsmakt, tryckfrihet, offentlighetsprincipen m.m. Begränsningen har hittills inte haft någon praktisk betydelse men konstitutionellt är den viktig eftersom den så klart markerar att det för svensk del är den egna grundlagen som avgör vilka befogenheter som överlåtits till unionen. Det gäller för övrigt även enligt unionsrätten, vars kompetens vilar på principen om tilldelade befogenheter (artikel 5:1 i fördraget om Europeiska unionen).s. 777
12.Bestämmelsen i RF 10 kap. 6 § innehåller ytterligare en begränsning. Det framgår där att överlåtelse av beslutanderätt förutsätter att fri- och rättighetsskyddet inom EU motsvarar det som finns i regeringsformen och EKMR. Unionsrätten saknade länge ett sammanhållet skydd av det slaget. Den bristen är sedan 2009 avhjälpt genom rättighetsstadgan. I långa stycken dubblerar stadgan EKMR:s rättigheter. Den bildar därmed för svensk rätts del en tredje gren i rättighetsregleringen, vid sidan av våra grundlagar och den inkorporerade EKMR. I de delar regeringsformens rättighetsskydd utan att höra till principerna för statsskicket innefattar sådant som inte finns i rättighetsstadgan innebär bestämmelsen att EU inte kan ges lagstiftningsmakt i Sverige. Ett exempel på en rättighet av det slaget är allemansrätten, som inte kan rubbas genom EU-rättslig reglering, låt vara att den rättighetens omfång kan vara svår att tydligt avgränsa om en konflikt av det slaget skulle uppstå.s. 778
13.EU:s behov av en egen rättighetskatalog kan synas mindre uppenbart. Med tanke på EU-rättens historiska inriktning på handel m.m. är det naturligt att klassiska individuella rättigheter som habeas corpus, yttrandefrihet m.m. inte kommit upp på dagordningen. Frågor av det slaget har kunnat betraktas som väl omhändertagna av Europarådet, där länderna i EU alltid varit medlemmar. EU har därför kunnat falla tillbaka på EKMR, vars rättigheter sedan länge har utgjort en del av unionsrättens allmänna principer (artikel 6.3 FEU). Frånvaron av en rättighetskatalog har dock ibland stört relationen mellan unionsorganen och medlemsstaterna. ”Solangediskursen” handlar t.ex. om den tyska författningsdomstolens markeringar om att det tyska rättighetsskyddet inte är underordnat EU-rätten. Samma förhållande kommer till uttryck hos oss i den nyss citerade RF 10 kap. 6 §. En av de funktioner rättighetsstadgan fyller är att så att säga täta till den luckan; ingen medlemsstat ska behöva reservera sig mot EU-rätten med hänvisning till att den saknar ett effektivt rättighetsskydd.s. 778
14.Utöver detta behov kan stadgan te sig överflödig. Väl införd har den dock tagit allt större plats. Framför allt har relationen mellan EKMR/Strasbourgdomstolen och rättighetsstadgan/Luxemburgdomstolen förskjutits. Det är inte längre självklart att Europas rättighetsfrågor avgörs i Strasbourg. Det framgår väl av några ställningstaganden i EU-domstolen, varav ett gällde Sverige.s. 779
15.En fiskare som haft goda intäkter åtalades vid Haparanda tingsrätt för skattebrott och momsfusk. Han invände att han redan påförts skattetillägg och att en brottmålsdom skulle innebära att han straffades dubbelt. Om detta — ”ne bis in idem” (inte två gånger för samma sak) — finns regler i EKMR. Högsta domstolen hade med beaktande av EKMR i prejudikat fastlagt att skattetillägg inte hindrade åtal och straff. Förbudet mot dubbelbestraffning finns emellertid även i rättighetsstadgan. Domaren i målet begärde besked från EUdomstolen om hur den ställde sig till den svenska ordningen. EUdomstolens avgörande — som brukar kallas Åkerberg Fransson, efter namnet på fiskaren — innebar att den svenska ordningen stred mot stadgans förbud mot ”ne bis in idem”. HD, som i ett annat mål hade ungefär samma frågor uppe till bedömning anpassade sig till detta och ändrade i plenum sin praxis (NJA 2013 s. 502). Åklagaren i Haparandamålet lade därefter ned åtalet mot fiskaren.s. 779
16.Utgångspunkten för den svenska diskussionen kring skattetilläggens vara eller inte vara, som hade startat långt innan Åkerberg Fransson gjorde sina invändningar i Haparanda tingsrätt, var EKMR. HD hade därvid uttalat att det saknades ”klart stöd” i EKMR för att underkänna ordningen med skattetillägg, dvs. det krävdes viss marginal för att konventionen skulle ges företräde. Något kriterium av det slaget gick inte att upprätthålla i förhållande till rättighetsstadgan, särskilt inte sedan EU-domstolen i Åkerberg Fransson uttryckligen avvisat tanken på en sådan tillämpningsmarginal. Det var därför EU-rätten och dess rättighetsstadga, inte EKMR, som avgjorde de svenska skattetilläggens öde.s. 779
17.Händelseutvecklingen illustrerar två saker, dels att rättighetsstadgan gäller i fler fall än man kan tro, dels att EU-rätten avlägsnat sig från EKMR.s. 780
18.Rättighetsstadgan gäller i första hand för EU:s institutioner, men även inom medlemsstaterna när man där ”tillämpar unionsrätten” (artikel 51.1). Det kan uppfattas som en substantiell begränsning, inte minst i förhållande till EKMR. Det aktuella fallet gällde inhemska regler om sanktioner mot skattebrott, som inte är EU-rättsliga. EUdomstolen borde därför, kunde man tycka, inte haft med saken att göra. Här var det dock även fråga om moms. Momsregler, som ju rör handel med varor och tjänster, är EU-rättsligt reglerade. I ett direktiv som handlar om detta sägs bland annat att medlemsstaterna ska vidta effektiva åtgärder mot undandragande etc. Enligt domstolen rörde saken därmed ”medlemsstaternas skyldighet enligt fördraget att på ett verksamt sätt beivra handlanden som skadar unionens ekonomiska intressen”. Alltså var de svenska reglerna om rättsverkningar av momsfusk att betrakta som tillämpning av EU-rätt. Rättighetsstadgan kom därmed i spel. Resonemanget kan tyckas långsökt, som uttryck för en princip man skulle kunna kalla in dubio pro EU.Enligt Ulf Bernitz, som hänvisar till doktrin och andra fall, är ställningstagandet i ett unionsrättsligt perspektiv emellertid inte långtgående utan snarare följdriktigt. Slutsatsen är i alla händelser att det kan räcka med en indirekt koppling till unionsrätten för att rättighetsstadgan ska aktualiseras.s. 780
19.Som framgått har EU-rätten när det gäller fri- och rättigheter tidigare fallit tillbaka på EKMR och Strasbourgdomstolens avgöranden. Rättighetsstadgans tillkomst ändrade inte i sig detta, eftersom det samtidigt skrevs in i fördraget att EU som organisation skulle ansluta sig till EKMR. Den senare tanken synes dock aldrig ha förankrats i EUdomstolen. När ett anslutningsförslag senare presenterades avstyrkte domstolen detta, varefter planerna på en integrering mer eller mindre tycks ha skrinlagts. Det verkar som att EU-domstolen i stället satsat på att utveckla en egen praxis med hjälp av rättighetsstadgan. Förhandsbeskedet i det här fallet bär syn för sägen. Det hade legat nära till hands att i Luxemburg anknyta till Strasbourgdomstolens relativt omfattande praxis kring ”ne bis in idem”. Inte ens den domstolens mest centrala domar om detta omnämns dock. Det är svårt att tolka detta på annat sätt än att EU-rätten med rättighetsstadgan frigör sig från beroendet av och den konstitutionellt oklara relationen till EKMR och Strasbourgdomstolen. Det är en stor förändring som här kan skönjas, nämligen att de två europarättsliga strukturerna från att ha varit parallella i stället skiljs åt. En konsekvens av en sådan utveckling torde bli att rättighetsstadgans betydelse ökar och att EKMR i motsvarande grad förlorar i auktoritet bland EUländerna.s. 780
20.Med tanke på hur långt EU-rätten redan griper in i svenskt samhällsliv och att utvecklingen i den riktningen kan antas fortsätta är det svårt att se en tydlig bortre gräns för rättighetsstadgas användningsområde. I egenskap av unionsrätt har den större rättsligt genomslag än EKMR, vilket fallet Åkerberg Fransson belyser. Det finns skäl att instämma i den slutsats Ulf Bernitz drar när han skriver att mycket talar för att rättighetsstadgans potential och räckvidd ännu inte blivit fullt ut uppmärksammad i Sverige.s. 781
21.Utan vidare kan dock inte EU:s rättighetsstadga och Luxemburgdomstolen inta EKMR:s och Strasbourgdomstolens plats. De processuella förutsättningarna är olika. Den enskilda klagorätten enligt EKMR saknar motsvarighet enligt stadgan, som inte erbjuder den enskilde någon möjlighet att efter uttömmande av nationella rättsmedel gå vidare till EU-domstolen. Men stadgan kan åberopas inför nationella domstolar, som även kan manas att, likt tingsrätten i Haparanda, vända sig till EU-domstolen för besked. När den enskildes rättigheter enligt EU:s rättighetsstadga kan hävdas är dock svårt att överblicka och avhängigt av omständigheter som från den enskildes synpunkt kan te sig som tillfälligheter. Från den synpunkten kan den till sin användbarhet än så länge svårförutsebara rättighetsstadgan inte ersätta klagorätten enligt EKMR. Å andra sidan visar Åkerberg Fransson att vägen via stadgan kan erbjuda bättre framkomlighet än den sedan länge tungt trafikerade rutten till Strasbourg. Vars och ens fria klagorätt dit har för den enskilde snart lika begränsat värde som rätten till fri fart på en autobahn fylld av köande bilar.s. 781