Rättigheter (del I av II)

Abstract

Rättigheter används alltmer som politiska och juridiska argument. För svensk rättstradition var detta länge främmande, men med EUinträdet och inkorporeringen av EKMR slog rättighetstänkandet rot. Mänskliga rättigheter i FN:s tappning förespråkas nu på samma sätt som när de europeiska rättigheterna fördes fram och ställdes mot svensk rättspraxis. Samtidigt som det internationellt inspirerade rättighetstänkandet vitaliserat vårt rättsliv har det åstadkommit oreda och oklarhet. Vi har numera fyra skilda rättighetsdoktriner att förhålla oss till. Sammantagna bildar de ett rättighetsgytter som borde kunna benas ut i redigare former. Tesen här är att den nationella rättsordningen bör bilda utgångspunkt både för inhemsk rättstillämpning och vårt internationella samarbete. Inte för att svenska lagar skulle vara mer högtstående, utan för att de utgör rotsystemet i en under lång tid framvuxen stabil och fredlig samhällsordning, som i sin tur behövs om något motsvarande ska kunna åstadkommas på internationell nivå.