Stycket

55.Enligt min mening är så inte fallet. En förvaltningsrättslig prövning även i allmän förvaltningsdomstol avser fortsatt inte frågan huruvida en infrastrukturförvaltare kan tilldela tåglägen i strid mot de bestämmelser som framgår av järnvägslagstiftningen, utan huruvida infrastrukturförvaltaren får tilldela tåglägen på detta sätt: det handlar fortsatt om en befogenhets-, inte någon behörighetsfråga. Om Arbetsdomstolens syn på frågan är hållbar, torde detta inte förändras enbart av den anledningen att Transportstyrelsens beslut kan överprövas av domstol. Det förhållandet att en domstolsprövning finns att tillgå utgör alltså enligt min mening inte i sig något skäl att anse prövningen avse frågan om infrastrukturförvaltarens behörighet, snarare än dennas befogenhet. Det handlar med Arbetsdomstolens synsätt om en befogenhetsprövning även med hänsyn tagen till möjligheten att överklaga till allmän förvaltningsdomstol. 3.4.3 Avbrytande av avtalsförhållandet på grund av förvaltningsrättslig ogiltigförklaring? I AD 1979 nr 90 och AD 2016 nr 9 handlade frågan om den påverkan klara offentligrättsliga förbud hade på avtalsförpliktelser. Arbetsgivaren satt i både fallen i en rävsax mellan en straffbestämmelse, respektive ett licenskrav, och ingångna anställningsavtal. Arbetsdomstolen erkände i båda fallen arbetsgivarens svåra situation och accepterade att anställningsförhållandet upphävdes, i AD 2016 nr 9 dock med ett krav på att arbetsgivaren skulle invänta den tidpunkt då förvaltningsbeslutet vunnit laga kraft. Frågan här är alltså huruvida en förvaltningsrättslig ogiltigförklaring av beslutet att ingå tåglägesavtal skapar en i liknande mån trängd situation för någon av avtalets parter som skulle rättfärdiga ett upphävande av avtalets civilrättsliga verkningar.s. 717