1.4.1 En skadeståndsgrund och en materiell aktsamhetsnorm Medan förekomsten av ett rent strikt grannelagsrättsligt ansvar är osäkert råder det ingen tvekan om att överträdelser av hänsynsregeln i 3 kap. 1 § jordabalken kan medföra skadeståndsansvar. En första fråga att besvara i sammanhanget är vilken skadeståndsrättslig etikett som ska sättas på hänsynsregeln i 3 kap. 1 § jordabalken. Är det endast en aktsamhetsnorm eller även en rättslig skadeståndsgrund? Ett annat sätt att ställa frågan är om ett grannelagsrättsligt skadeståndsansvar baseras på att en överträdelse av kravet på skälig hänsyn i 3 kap. 1 § jordabalken i sig utgör vållande, eller om åsidosättandet av skälig hänsyn är en självständig och — jämfört med skadeståndslagen — mer lättuppfylld rättslig ansvarsgrund utan vållanderekvisit.s. 681
2.Det står enligt min mening tämligen klart att kravet på skälig hänsyn ska ses som en självständig, oskriven, regel om att skadestånd kan utgå när en granne inte visar skälig hänsyn. Man behöver därmed inte gå omvägen via skadeståndslagen för att utkräva ansvar.s. 682
3.Uppfattningen har stöd bland annat i SOU 2007:46 s. 102, vari anges att den som försummar att visa skälig hänsyn till omgivningen kan bli ansvarig för den skada som därigenom uppkommer. Vidare framgår av rättsfallet NJA 1994 s. 162 att en tillräcklig förutsättning för ersättningsskyldighet är att skälig hänsyn inte har tagits till omgivningen. Högsta domstolen berörde i sina domskäl över huvud taget inte frågan om vårdslöshet och hänvisade ingenstans till skadeståndslagen. 4.2 Hänsynsregelns omfattning Lagtexten anger att “var och en” vid nyttjande av sin eller annans fasta egendom ska ta skälig hänsyn till ”omgivningen”. Ordvalens innebörd förtjänar att utvecklas.s. 682
4.I jordabalksförslaget från 1947 angavs att skyldigheten att iaktta hänsyn gällde ”envar som äger fastighet” (min kursivering). Den nu gällande lydelsen är således mer omfattande och inbegriper även agerande och underlåtenhet från nyttjanderättshavare. Begreppet ”omgivningen” inrymmer naturligtvis ägare och nyttjare av direkt angränsande fastigheter, men även sådana fastigheter som ligger på relativt långt avstånd från den skadevållande eller störande fastigheten kan skyddas genom bestämmelsen. Enligt departementschefen faller en åtgärd inom den grannelagsrättsliga regleringen om den ”i vidaste bemärkelse” inverkar på ägare eller nyttjare av fast egendom.s. 682
5.En fråga som diskuterades särskilt i förarbetena är vem som har rätt att föra talan med anledning av en grannelagsrättslig rättskränkning och mot vem en sådan talan kan riktas. Departementschefen uttalade att det inte kan råda någon tvekan om att även annan än den drabbade fastighetens ägare har talerätt, dvs. även nyttjanderättshavare. Likaså råder ingen tvekan om att talan kan riktas mot den som är närmast ansvarig för olägenhetens uppkomst oberoende av om denne är fastighetens ägare eller inte. Mer tveksamt ansågs det dock vara om en talan kan riktas mot en fastighetsägare när en nyttjanderättshavare är ansvarig för skadans uppkomst, dvs. om fastighetsägare kan hållas ansvarig för nyttjanderättshavares agerande. Den frågan överlämnades till rättstillämpningen.s. 682
6.Lyckligtvis har rättstillämpningen faktiskt också besvarat den frågan genom rättsfallet NJA 1994 s. 162, låt vara att domskälen är knapphändiga. I målet hade en kommun arrenderat ut åkermark till en flygklubb som i sin tur vidareupplåtit området till en arrangör av en modellflygtävling. Under tävlingen hämtade tävlingsdeltagare sina landade (eller kraschade) modellflygplan i en grannfastighetsägares åker och trampade då ner växande gröda. Grannfastighetsägaren väckte talan mot flygklubben i egenskap av arrendator. Flygklubben bestred ansvar med hänvisning till att man inte varit ansvarig för att arrangera den aktuella tävlingen. Högsta domstolen ansåg att nedtrampningen av grannens grödor innebar att fastigheten inte hade nyttjats med skälig hänsyn till omgivningen. I och med att fastigheten arrenderats i ca 40 år ansågs flygklubben (arrendatorn) ha inträtt i kommunens (fastighetsägarens) ställe såvitt avsåg det grannelagsrättsliga ansvaret. Då upplåtelsen till arrangören endast var kortvarig hölls flygklubben ansvarig för de uppkomna skadorna.s. 683
7.Av rättsfallet kan slutsatsen dras att fastighetsägare, eller den som kan likställas med fastighetsägare, kan bli ansvariga för agerande från en kortvarig nyttjanderättshavares sida även om det hänsynslösa agerandet helt och hållet är hänförligt till nyttjanderättshavaren. Upplåtelsetidens längd är uppenbarligen av stor betydelse för var det grannelagsrättsliga ansvaret landar. Genom att kommunens upplåtelse till flygklubben var mycket långvarig hade det grannelagsrättsliga ansvaret förts över till flygklubben, men vidareupplåtelsen till arrangören var inte tillräckligt lång för att ansvaret skulle föras vidare ytterligare ett steg. Exakt var gränsen går kan inte besvaras baserat på rättsfallet men det är rimligt att tänka sig att den som utåt sett framstår som den som förfogar över en fastighet bär det grannelagsrättsliga ansvaret även för tillfälliga nyttjare.s. 683
8.Rättsfallet bör dock inte tolkas så att arrangören till följd av upplåtelsens kortvarighet inte hade kunnat hållas ansvarigt tillsammans med flygklubben. Den frågan var aldrig uppe för prövning. Som framgår av lagtexten ska “var och en” som nyttjar en fastighet iaktta hänsyn till omgivningen. Även rent tillfälligt nyttjande, såsom med stöd av allemansrätten, eller nyttjande helt utan särskild rätt bör därmed omfattas av grannelagsrätten. Som angetts ovan kan talan alltid riktas mot den som är direkt ansvarig för störningens uppkomst. Det går därför att tänka sig att hänsynsregeln kan användas som grund för talan mot lägerplatser och tältning etc. på andra fastigheter än den egna, i den mån nyttjandet innebär att skälig hänsyn inte visas till omgivningen.s. 683
9.En anslutande fråga är i vilken grad den grannelagsrättsligt ansvarige nyttjaren ansvarar för störningar och skador som självständiga medhjälpare eller uppdragstagare har framkallat. Huvudregeln inom den utomobligatoriska skadeståndsrätten är som bekant att en uppdragsgivare inte svarar för uppdragstagarens vållande. De grannelagsrättsliga relationerna har dock, som nämnts, karaktäriserats som kontraktslika, varför det kan finnas skäl att i vissa situationer göra avsteg från huvudregeln.s. 684
10.Enligt Hellner/Radetzki bör det utomobligatoriska ansvaret för självständiga företagare vara begränsat till så kallade “odelegeringsbara” förpliktelser. Sådana förpliktelser är normalt specifika och har i allmänhet ålagts genom särskild författning. Hellner/Radetzki anser att det numera inte torde komma i fråga att ålägga någon ett sådant ansvar genom ”allmänna rättsgrundsatser” och analogier till kontraktsliknande förhållanden, i avsaknad av en bestämd skyldighet i författning eller särskild föreskrift.s. 684
11.I äldre praxis finns exempel på principalansvar för fastighetsägare på grannelagsrättslig grund för grävnings-, schaktnings- och sprängningsarbeten. Sådana skadetyper regleras numera av 32 kap. miljöbalken, vari föreskrivs i 6 § att fastighetsägare, tomträttshavare och kommersiell eller offentlig nyttjanderättshavare som låter utföra arbeten svarar för skador orsakade av självständig medhjälpare.s. 684
12.Frågan är alltså om de principer om ansvar för självständiga medhjälpare som uppkommit i äldre praxis har ett tillämpningsområde utanför de skadefall som i dag regleras i miljöbalken. Det finns visst stöd för att så är fallet. Lagtextens ordalydelse kan knappast hävdas utgöra ett hinder för en sådan tolkning, låt vara att det är mindre troligt att 3 kap. 1 § jordabalken innebär ett sådant preciserat åtagande som enligt Hellner/Radetzki krävs för att en förpliktelse ska anses odelegerbar. Enligt Bengtsson är det dock närliggande att fastighetsägare svarar för vållande hos anlitade entreprenörer vid arbete som typiskt sett kan medföra risker för grannfastigheten, exempelvis byggnadsarbeten invid tomtgräns.s. 684
13.För mer oförutsedda skador, såsom om en entreprenör tappar ett föremål på en bil på gatan, anser Bengtsson emellertid att man knappast kan tala om åsidosättande av skälig hänsyn. I den mån ett ansvar för medhjälpare finns är en sådan begränsning naturligtvis rimlig. Om en förutsättning för att fastighetsägarens handlande eller underlåtenhet ska medföra skadeståndsansvar är att beteendet utgör ett åsidosättande av kravet på skälig hänsyn så måste åtminstone samma tröskel gälla i den mån ansvaret utvidgas till självständiga medhjälpare. Med andra ord kan ansvar för en medhjälpare inte föreligga om motsvarande beteende av fastighetsägaren inte hade föranlett grannelagsrättsligt ansvar.s. 685
14.Sammantaget är stödet begränsat för att den grannelagsrättsligt ansvarige nyttjaren kan åläggas ansvar för en självständig medhjälpares beteende, oberoende av eget agerande. I likhet med Bengtsson anser jag dock att ett sådant ansvar bör kunna föreligga vid åtgärder som är särskilt riskabla eller normalt medför inte obetydliga olägenheter för omgivningen. Mot bakgrund av att hänsynsprincipen rimligen kräver att en fastighetsägare i rimlig grad planerar och utför sådana arbeten på ett sådant sätt att grannar inte påverkas i oskälig grad bör fastighetsägaren inte kunna undgå ansvar genom att utföra arbetena genom en självständig uppdragstagare. Det skulle även ligga i linje med det särskilt stränga ansvar för fastighetsägare som bedriver verksamhet med hög risk att orsaka omgivningen skada. 4.3 Förutsättningarna för ansvar Att överträdelser av kravet på skälig hänsyn kan leda till skadeståndsansvar är knappast vare sig kontroversiellt eller oväntat. En annan ordning skulle ju innebära att hänsynsregeln närmast vore så kallad mjuk lagstiftning. Den mer svårbesvarade och klart mer praktiskt betydelsefulla frågan är var gränsen för skälig hänsyn egentligen går, dvs. vad ska en granne behöva stå ut med innan en rätt till skadestånd uppkommer?s. 685
15.Det finns stöd för att mer eller mindre alla typer av omständigheter principiellt bör kunna beaktas inom ramen för hänsynsbedömningen. Att göra en samlad bedömning av om skälig hänsyn har iakttagits eller inte är därmed inte helt okomplicerat. De rättsliga framställningar som finns på området är inte heller tydliga i fråga om de moment som kan ligga till grund för tillämpning av bestämmelsen och hur de ska viktas.Härvid råder dock ingen tvekan om att tilllämpning av hänsynsregeln innefattar en intresseavvägning grannarna emellan. I förarbetena karaktäriserade departementschefen bestämmelsen som en ”allmän bestämmelse om en avvägning efter skälighet av grannars intressen”. Huruvida ansvar baserat på hänsynsregeln även förutsätter culpa är emellertid mer oklart. Historiskt har ansvaret mer eller mindre ensamt baserats på intresseavvägningen och inte på culpa. Samtidigt finns vissa indikationer på att ansvar enligt 3 kap. 1 § jordabalken förutsätter culpa i någon form.s. 685
16.Tillämpning av hänsynsregeln är alltså eventuellt inte en renodlad intresseavvägning. Rättsläget i dag är sannolikt sådant att ansvar enligt hänsynsregeln förutsätter någon form av culpa. Innebörden härav utvecklas nedan. Det är dock klart att culpabedömningen i grannelagsrätten är tämligen unik och att övrig utomobligatorisk skadeståndsrättslig praxis i fråga om vårdslöshet har begränsad betydelse. Man kan därför fråga sig hur viktig distinktionen egentligen är mellan ett ansvar baserat endast på en intresseavvägning kontra ett culpaansvar med närmast unik innebörd. Förmodligen kan man förenkla bedömningen betydligt genom att se det som att prövningen av skälig hänsyn är en intresseavvägning i vid bemärkelse, där inslag som typiskt sett hör hemma i en culpabedömning också kan ha relevans. Det bör även vara så att i de fall intresseavvägningen klart utfalller till fördel för den skadelidande så påverkar det behovet av culpa som ytterligare förutsättning för ansvar, vilket anknyter till diskussionen om strikt ansvar ovan. När den skadelidandes intresse uppenbart överväger skadevållarens, inte minst med beaktande av skadans orts- och allmänvanlighet, är det alltså inte otänkbart att ansvar kan föreligga oberoende av, eller med endast ett mindre inslag därav.s. 686
17.Sammanfattningsvis är hänsynsregeln en säregen rättsteknisk konstruktion vars tillämpning troligtvis består av – framförallt – dels en intresseavvägning, dels en form av culpabedömning. Därutöver får skadans art sannolikt stor betydelse för såväl intresseavvägningen som culpabedömningen. 4.4 Intresseavvägningen Grannförhållanden är som tidigare nämnt tämligen unika relationer. Å ena sidan är den äganderättsliga utgångspunkten att fastighetsägare i möjligaste mån själva ska få styra över hur deras fastigheter nyttjas (låt vara att det numera finns en stor mängd regler som begränsar detta) och å andra sidan är ett rationellt nyttjande av fastigheter beroende av ett visst skydd mot störande eller inkräktande ageranden eller underlåtenheter från grannarnas sida. Grundprincipen är att grannförhållanden kräver ett särskilt mått av hänsynstagande samtidigt som man måste vara beredd att tåla mer av sina grannar än av andra. Lagstiftarens och domstolarnas avsikt får snarast uppfatttas ha varit att hänsynsregeln ska tillämpas i ett handlingsdirigerande syfte som manar till förståelse och tolerans grannar emellan, inte minst mot bakgrund av grannförhållandenas långvariga natur och då bagatellartade frågor har en tendens att ta orimliga proportioner i just grannförhållanden.s. 686
18.Även om ömsesidig hänsyn är utgångspunkten går någonstans en gräns för vad en fastighetsägare ska behöva tolerera (utan att få ersättning). Den gränsen går dock knappast att definiera på ett tydligt sätt mot bakgrund av den mångskiftande verklighet som regeln är avsedd att tillämpas på. Förmodligen står den bästa vägledningen att finna i orts- och allmänvanlighetsöverväganden i likhet med vad som beskrivits ovan i fråga om strikt ansvar. Vad gäller ortsvanliga störningar bygger resonemanget rent allmänt på tanken att den skadelidande får anses ha tagit en risk genom att etablera sig i en omgivning där den aktuella typen av störning förekommer. Den skadelidande får därmed också bära risken för att störningen inträffar, såvida inte störningen når upp till en orimlig nivå. När det gäller allmänvanliga olägenheter kan man inte på samma sätt se det som att den skadelidande har tagit en medveten risk för att drabbas av störningar av den aktuella typen. I den delen är tanken att det ska göras en intresseavvägning där nyttan, även från allmän synpunkt, av det handlande eller den underlåtenhet som orsakar störningen får vägas mot den skadelidandes intresse av att slippa störningen.s. 687
19.Att ortsvanlighetsöverväganden kan ligga till grund för intresseavvägningar grannar emellan framgår av NJA 1951 s. 55. Rättsfallet berör förvisso störningar till följd av buller från sprängning, vilka numera omfattas av 32 kap. miljöbalken, men visar likväl på att förhållanden på orten är principiellt relevanta i grannelagsrättsliga intresseavvägningar. Även NJA 1938 s. 630 kan nämnas, där en grannes talan om åläggande att beskära lövträd ogillades bland annat med hänsyn till förhållandena på orten.s. 687
20.Ett exempel från relativt modern praxis är NJA 1990 s. 71. Målet är för övrigt ett exempel på att granntvister inte sällan rör relativt bagatellartade frågor. I rättsfallet hade en fastighetsägare klippt en oxelhäck som växte i gränsen mot en annan fastighet. Grannfastighetsägaren stämde klipparen på skadestånd för bland annat ökad insyn. Då häcken under en lång rad år hållits nedklippt och då oxelhäckar, enligt Högsta domstolen, normalt hålls nedklippta hade den klippande fastighetsägaren fog att kräva att grannen medverkade till att hålla häcken nedklippt. Mot den bakgrunden fanns ingen rätt till ersättning för ökad insyn. Även om Högsta domstolen inte uttryckligen hänförde sig till orts- och allmänvanlighetsresonemang var det avgörande i målet att det förelåg en form av sedvänja kring såväl hur den enskilda oxelhäcken som oxelhäckar i allmänhet brukar klippas, och att sedvänjan var gällande redan vid tiden då grannen förvärvade sin fastighet.s. 687
21.Sammantaget, när man står inför en störning som faller in under hänsynsregelns tillämpningsområde bör därmed (åtminstone) följande förhållanden beaktas: i) skadans betydelse rent allmänt och för den specifike fastighetsägaren, ii) hur vanligt förekommande störningen är i det aktuella området, iii) vilket intresse det finns från allmänt och enskilt perspektiv av att det förhållande eller den verksamhet som ger upphov till störningen tillåts. 4.5 Culpa Som angetts ovan krävs möjligtvis inte culpa för skadeståndsansvar baserat på den grannelagsrättsliga hänsynsregeln. Att culpa kan vägas in i bedömningen står dock tämligen klart, samt att ju ”mer” culpa som föreligger desto större möjlighet att hålla skadevållaren ansvarig. Den grannelagsrättsliga culpabedömningen är som beskrivits tämligen unik till sitt innehåll. Hur ska bedömningen då göras?s. 688
22.Rent generellt kan sägas att det allmänna grannelagsrättsliga ansvaret är skärpt jämfört med ansvar i den övriga utomobligatoriska skadeståndsrätten. En skadelidande har alltså i regel lättare att göra gällande skadeståndsansvar när skadan kan klassas som en grannelagsskada än en allmän utomobligatorisk skada. Samtidigt finns en väsentligt mer begränsad mängd jämförelsedata i form av praxis vid grannelagsansvar än inom den övriga skadeståndsrätten, varvid culpabedömningen blir mer svårförutsebar. I de fall ett handlande eller en underlåtenhet når upp till gränsen för vållande inom den allmänna utomobligatoriska skadeståndsrätten är handlandet troligen också skadeståndsgrundande enligt det skärpta grannelagsrättsliga ansvaret. Svårigheten ligger dock i att hitta relevanta jämförelser inom den allmänna utomobligatoriska skadeståndsrätten.s. 688
23.Vidare bör uttrycket ”hänsyn” innebära att endast mer eller mindre avsiktligt handlande kan omfattas av hänsynsregelns tillämpningsområde. Ett agerande eller en underlåtenhet som skadevållaren varit helt omedveten om kan svårligen anses som bristande hänsyn. Enligt Bengtsson bör oaktsamma förbiseenden och liknande sällan kunna betraktas som ett bristande hänsynstagande. I sådana situationer förutsätter skadeståndsskyldighet att strikt ansvar föreligger. Därmed naturligtvis inte sagt att skadevållaren måste ha varit medveten om de fulla konsekvenserna av handlandet för den skadelidande för att ansvar baserat på hänsynsregeln ska inträda. Även underlåtenhet att agera kan ses som uttryck för bristande hänsyn. Det framgår av bland annat det ovannämnda rättsfallet NJA 1990 s. 71 där Högsta domstolen uttalade att inte endast positivt handlande utan även underlåtenhet att handla kan innefatta ett åsidosättande av grannelagsrättsliga förpliktelser.s. 688
24.För att få vägledning i culpabedömningar finns ofta skäl att undersöka om det finns specificerade handlingsdirigerande normer i författningar eller myndighetsföreskrifter. För att sådana normer ska ha relevans i en culpabedömning krävs emellertid att normerna är uppställda i syfte att skydda den skadelidandes ekonomiska intressen. Förekomsten av en föreskrift som preciserar det handlande som krävs utesluter inte heller att även andra omständigheter vägs in. Ju mer preciserade handlingsreglerna är desto mindre utrymme finns dock för allmänna culpaavvägningar.s. 689
25.Ett system av normer som ofta bör kunna få relevans i grannelagsrättsliga culpabedömningar är hänsynsreglerna i 2 kap. miljöbalken. Med utgångspunkt i 2 kap. 2–3 §§ miljöbalken kan hävdas att nyttjare av fastigheter har en plikt att skaffa sig kunskap om sin fastighets beskaffenhet och vilka åtgärder som rimligen bör vidtas för att förebygga skador och olägenheter för omgivningen. Ett (tydligt) åsidosättande av hänsynsreglerna skulle möjligen kunna ligga till grund för en slutsats att fastighetsägaren varit culpös. Hänsynsreglerna får dock hänföras till kategorin mindre preciserade handlingsregler, varvid det normalt finns ett stort utrymme att beakta andra omständigheter.s. 689
26.Ett annat regelverk som skulle kunna ha relevans i vissa grannelagsrättsliga mellanhavanden är plan- och bygglagen. I 8 kap. 14 § plan- och bygglagen föreskrivs en generell skyldighet för fastighetsägare att underhålla sina byggnader på ett sådant sätt att de tekniska egenskapskraven i 8 kap. 4 § plan- och bygglagen bibehålls. De tekniska egenskapskraven innefattar bland annat bärförmåga, stadga och beständighet. Vidare innehåller 8 kap. 15 § i plan- och bygglagen en generell skyldighet för en fastighetsägare att förebygga risken för olyckor inom fastigheten. Det är en skyldighet med bred omfattning som ställer krav på fastighetsägaren att aktivt hålla sig underrättad om sådana förhållanden på fastigheten som skulle kunna leda till olyckor samt att vidta förebyggande åtgärder.s. 689
27.Fastighetsägarens skyldigheter i 8 kap. 14 och 15 §§ plan- och bygglagen är förvisso inte kopplade till någon civilrättslig skadeståndsregel. Likväl utgör reglerna i lag angivna handlingsnormer, vilka skulle kunna tjäna som vägledning i ett skadeståndsmål. Att grunda en skadeståndstalan på överträdelser av nämnda regler i plan- och bygglagen kan dock vara problematiskt med hänsyn till att normerna inte uppställts i huvudsak i syfte att tillvarata grannarnas ekonomiska intressen. Åtminstone i vissa delar finns emellertid klart stöd för att bestämmelserna syftar till att skydda grannars intressen. Exempelvis får vegetation inte tillåtas växa så högt att den i oacceptabel grad skuggar grannens tomt. Det kan därför inte uteslutas att plan- och bygglagens regler kan utgöra ett visst stöd i en culpabedömning, även om betydelsen torde vara relativt begränsad dels då reglerna inte syftar till att skydda grannars ekonomiska intressen på sådant sätt att de kan utgöra grund för civilrättsliga skadeståndsmål, dels då normerna i många fall inte är särskilt preciserade.s. 689
28.I avsaknad av preciserade handlingsregler bör en grannelagsrättslig culpabedömning baseras på eller kompletteras av de förhållanden som normalt beaktas vid en fri culpabedömning enligt den allmänna skadeståndsrätten. En sådan bedömning grundas på en sammanvägning av framförallt i) risken för skada, ii) den handlandes möjlighet att inse risken för skada, iii) den sannolika skadans storlek och iv) möjligheterna att förekomma skadan. Genom en helhetsbedömning utifrån nämnda förhållanden prövas om omständigheterna rimligen krävde ett annat agerande än skadevållarens. Det bör framhållas att även om samma förhållanden alltså bör kunna beaktas vid prövning av en grannelagsrättslig skadeståndstalan som vid en allmän skadeståndsrättslig talan så bör, som utvecklats ovan, strängare krav ställas på skadevållaren enligt grannelagsrätten till följd av grannförhållandets särskilda och kontraktsliknande natur.s. 690
29.Vad särskilt gäller skadevållarens insikt om en specifik risk bör särskilt beaktas att en fastighetsägare enligt plan- och bygglagen har en skyldighet att underhålla sina byggnader och hålla sin tomt välvårdad. Det är svårt att se att den skyldigheten kan uppfyllas utan att fastighetsägaren har en åtminstone grundläggande kunskap om fastighetens fysiska status. Därigenom torde det vara svårt för en fastighetsägare att framgångsrikt åberopa total okunnighet om sin fastighets skick som grund för frihet från ansvar. Likaså ställer grannelagsrätten, som ovan nämnt, krav på att en fastighetsägare vidtar aktiva åtgärder för att undvika olägenheter för sin omgivning, vilket bör ha en skärpande inverkan i fråga om skyldigheten att förebygga risk för skada. 4.6 Skadans art Som i de flesta skadeståndsrättsliga sammanhang är skadans art av betydelse även inom grannelagsrätten. Att sakskador och personskador ersätts får anses självklart, om de generella förutsättningarna för ansvar föreligger. Frågan är emellertid hur rena förmögenhetsskador och ideella skador ska behandlas.s. 690
30.Inom den allmänna utomobligatoriska skadeståndsrätten ersätts som bekant inte ren förmögenhetsskada såvida inte skadan har samband med brott eller omfattas av speciallagstiftning. Denna inskränkning, den så kallade spärregeln, är tillämplig i alla rättsförhållanden såvida inte avtalsrättsliga regler eller regler i skadeståndsrättslig speciallagstiftning medför modifikationer i en eller annan riktning. Spärregeln har huvudsakligen motiverats med att ett ansvar för ren förmögenhetsskada gentemot utomstående innebär ett vittgående ansvar av svårförutsebar omfattning, som lätt skulle kunna bli alltför långtgående i relation till den skadelidandes skyddsintresse. Om ett rättsförhållande kan betraktas som så avtalsliknande att reglerna om skadestånd i avtalsförhållanden direkt eller indirekt kan tillämpas på rättsförhållandet bör ansvar för ren förmögenhetsskada emellertid vara principiellt möjligt.s. 690
31.Vad som i det här avseendet gäller grannelagsrättsligt är osäkert. Det grannelagsrättsliga ansvaret är ju klart kontraktsliknande. I modern praxis finns dock såvitt jag känner till inte något fall där ren förmögenhetsskada ersatts på grannelagsrättslig grund.s. 691
32.I förarbetena till 3 kap. 1 § jordabalken besvaras inte frågan om ren förmögenhetsskada kan ersättas genom bestämmelsen. Bengtsson analyserar frågan relativt ingående och drar utifrån förarbetena till miljöskadelagen (nuvarande 32 kap. 1 § 2 st. miljöbalken) slutsatsen att rena förmögenhetsskador troligtvis är ersättningsgilla inom grannelagsrätten om skadan är av någon betydelse. Rättskällestödet för denna slutsats är dock svagt. I förarbetena till miljöskadelagen uttalades visserligen att vid sådana varaktiga förhållanden som i grannelag är det särskilt närliggande att man tillfogar andra personer ekonomiska förluster, vilka inte uppkommer vid mera flyktiga kontakter. Det framhölls även att ansvar för vållande till ren förmögenhetsskada gäller mot avtalskontrahenter, där det också blir fråga om mera långvariga och ingripande relationer mellan parterna. Departementschefen uttalade emellertid trots påpekandena uttryckligen att ren förmögenhetsskada inte ska ersättas när ansvar grundas på 3 kap. jordabalken eller på oskrivna principer om strikt ansvar för farlig verksamhet.s. 691
33.I ena vågskålen ligger därmed den skadeståndsrättsliga spärregeln och de överväganden som ligger bakom den samt departementschefens ovannämnda uttalande i förarbetena till miljöskadelagen. I den andra vågskålen ligger grannelagsrättens kontraktsliknande karaktär och de särskilda plikter och krav på att visa hänsyn som grannar har emot varandra.s. 691
34.Mot bakgrund av grannelagsrättens uttalat avtalsliknande karaktär ser jag för egen del inte att det föreligger skäl att generellt undanta rena förmögenhetsskador från vad som kan ersättas genom grannelagsrättsligt skadeståndsansvar. De grannelagsrättsliga plikterna riskerar enligt min mening att bli tämligen urvattnade om man på ett hänsynslöst sätt kan åsamka sina grannar rena förmögenhetsskador utan ansvar. Om en verksamhetsutövare drabbas av ekonomisk skada genom att en granne på ett icke hänsynsfullt sätt stör verksamheten är det svårt att se bärande skäl till att skadan inte skulle kunna vara ersättningsgill. Det här gäller naturligtvis under förutsättning att adekvat kausalitet föreligger och att agerandet bedöms vara skadeståndsgrundande med beaktande av kravet på att visa hänsyn och den intresseavvägning som ska göras grannarna emellan.s. 692
35.De överväganden som ligger bakom spärregeln inom den allmänna utomobligatoriska skadeståndsrätten — framförallt ansvarets svårförutsebarhet — har inte alls samma relevans i grannförhållanden, där kretsen av berörda subjekt är begränsad. Som fastighetsägare eller -nyttjare är man ju också i regel tvungen att acceptera och leva med de grannar som omger ens fastighet. Under sådana förhållanden måste det finnas ett åtminstone rudimentärt skydd mot sådant icke hänsynsfullt agerande som vid en intresseavvägning grannarna emellan inte ska behöva tolereras, även i de fall agerandet inte är brottsligt och endast medför ren förmögenhetsskada.s. 692
36.Den praktiska betydelsen av ett sådant ansvar är dock troligen begränsat. Tröskeln för att ansvar för ren förmögenhetsskada ska uppkomma är hög, i så måtto att grannelagsrätten förutsätter att den skadelidande grannen måste tolerera en viss nivå av störningar från sin omgivning. Grannens ”rätt att störa” måste beaktas i rimlig omfattning inom ramen för intresseavvägningen. Som berörts ovan förutsätter en skadeståndsgrundande överträdelse av hänsynsregeln troligen även att det skadevållande agerandet är medvetet. Vidare torde ansvar för ren förmögenhetsskada endast kunna bli aktuellt vid mer flagranta överträdelser av hänsynsregeln. I många sådana situationer kan agerandet troligen angripas straffrättsligt, vilket då medför en för den skadelidande säkrare juridisk grund att ta sig runt spärregeln än grannelagsrätten.s. 692
37.Även vad gäller ideella skador är huvudregeln att sådana inte ersätts, annat än i särreglerade fall som vid personskada och brott. För grannelagsrättens vidkommande gäller samma utgångspunkt som för ren förmögenhetsskada, alltså att något uttalat hinder mot att kräva ersättning för sådana skador inte föreligger. Något egentligt rättsligt stöd för att ideella skador är ersättningsgilla är dock svårt att finna. I äldre praxis finns förvisso exempel då ersättning utgått för obehaglig lukt, obehag till följd av buller m.m. Då den sortens skador numera omfattas av 32 kap. miljöbalken är det emellertid vanskligt att dra slutsatser om gällande rätt baserat på sådana avgöranden, särskilt som ansvaret för typiska miljöskador i regel är strängare än för grannelagsskador. Bengtssons uppfattning är att ideella skador troligtvis inte är ersättningsgilla inom grannelagsrätten men att det borde gå att komma långt genom att argumentera för en objektiv minskning i den drabbade fastighetens ekonomiska värde och därigenom möjliggöra att ersättning döms ut. Slutsatsen är således att det inte helt kan uteslutas att en ideell skada skulle kunna ersättas inom ramen för grannelagsrättsligt skadeståndsansvar. Något egentligt rättsligt stöd för en sådan ersättningsrätt finns dock inte.s. 692