1.En omdiskuterad fråga är huruvida det grannelagsrättsliga skadeståndsansvaret är strikt eller förutsätter culpa. I förarbetena finns såvitt jag känner till inget omnämnande av att ansvar förutsätter culpa. I prop. 1969:28 s. 237 f. uttalas tvärtom att den oskrivna grannelagsrättens skadeståndsregler bygger på principen om strikt ansvar. Det får också anses klarlagt att det i äldre rätt förelegat ett strikt grannelagsrättsligt ansvar för åtminstone vissa skadetyper. Sedan miljöskadelagen och därefter miljöbalken trätt i kraft har emellertid de flesta sådana skadetyper lyfts ut ur grannelagsrätten. Det kan därför vara svårt att avgöra om äldre rättsfall om exempelvis grävning har förlorat sin grannelagsrättsliga relevans eller om de ger uttryck för mer allmänna grannelagsrättsliga rättsgrundsatser som alltjämt är gällande och som kan tillämpas på skadetyper som fortfarande omfattas av grannelagsrätten.s. 678
2.I senare rättskällor finns ett visst, om än begränsat, stöd för att rent strikt grannelagsrättsligt skadeståndsansvar kan föreligga i vissa situationer. Ett sådant strikt ansvar kan dock knappast baseras på kravet att visa skälig hänsyn i 3 kap. 1 § jordabalken. Vad som utgör ett skäligt hänsynstagande och inte måste naturligtvis prövas utifrån vilka möjligheter skadevållaren hade att förebygga eller förhindra skadan. Om skadan var oundviklig eller helt oförutsebar kan man knappast tala om ett åsidosättande av hänsyn. Ett eventuellt rent strikt ansvar bör i stället ses som ett komplement — och inte ett alternativ — till skadestånd baserat på hänsynsregeln i sådana situationer där någon egentlig hänsynsbedömning inte låter sig göras.s. 679
3.Det mig veterligen enda uttalat grannelagsrättsliga rättsfallet från tiden efter miljöskadelagens ikraftträdande som kan uppfattas utgå från ett strikt ansvar är RH 1989:74. I målet hade ett träd på en grannfastighet blåst ned och blockerat en garageutfart. Den skadelidande fastighetsägaren stämde grannfastighetsägaren på ersättning för att ha röjt undan och fraktat bort trädet och tillerkändes sådan ersättning utan att hovrätten gått in på frågan om subjektiva ansvarsförutsättningar. Vidare bör noteras att hovrätten eventuellt hade fäst vikt vid att den skadelidande endast begärt ersättning för tämligen begränsade kostnader för att röja undan det nedfallna trädet. Det är möjligt att tänka sig att ansvaret skiljer sig åt beroende på vilken typ av skada det rör sig om, dvs. att det hade krävts någon form av culpa eller bristande hänsyn om det varit fråga om skador av större omfattning. Mer om detta nedan.s. 679
4.Rättsfallet RH 1989:74 har kommenterats utförligt av Bertil Bengtsson, som konstaterar att avgörandet knappast ensamt kan ligga till grund för slutsatsen att det finns en allmänt accepterad regel om strikt grannelagsansvar. Bengtssons uppfattning är dock att en sådan regel inte vore främmande för svensk rätt och han får uppfattas öppna för en (teoretisk) möjlighet till strikt grannelagsrättsligt ansvar baserat på orts- och allmänvanlighetsrekvisitet.s. 680
5.Ett rättsfall som indirekt kan sägas utgå från ett strikt ansvar är NJA 1994 s. 162. I målet ansågs en arrendator grannelagsrättsligt skadeståndsansvarig för en tillfällig nyttjanderättshavares skadevållande agerande. Det är svårt att se att någon bristande hänsyn eller vårdslöshet kan tillskrivas arrendatorn, varför rättsfallet ger uttryck för en form av strikt ansvar. Det fanns dock också en form av culpöst beteende i grunden och vad rättsfallet primärt handlar om är egentligen vilket subjekt som kan hållas ansvarigt, varför rättsfallet knappast kan ses som ett tydligt exempel på rent strikt ansvar.s. 680
6.Det rättsliga stödet för ett rent strikt ansvar inom grannelagsrätten är således svagt. Någon generell princip om ansvar för farliga eller bristfälliga anordningar eller för farlig verksamhet överlag finns inte heller i svensk rätt. I den mån det alls existerar ett strikt grannelagsrättsligt ansvar är det troligtvis begränsat till de skadetyper för vilka 3 kap. 1 § jordabalken inte är tillämplig, men som utifrån en ortsoch allmänvanlighetsbedömning likt den i 32 kap. 3 § miljöbalken får anses oacceptabla. Ytterst blir det en fråga om riskallokering, dvs. vem som ska bära risken för en plötslig och förhållandevis oförutsedd händelse. I en sådan situation framstår orts- och allmänvanlighetsbedömningen som en rimlig kvalifikation för de skadehändelser som grannar kan hållas ansvariga för. Rättsfallet RH 1989:74 är utifrån en sådan premiss feldömt. Att träd faller över en tomtgräns kan i de flesta fall knappast anses som ett så främmande inslag att det inte skulle vara orts- eller allmänvanligt. Om ägaren till fastigheten där trädet stått inte åsidosatt kravet på skälig hänsyn genom vanvård eller dylikt är det svårt att se skäl till att denne ska hållas ansvarig.s. 680
7.För skador som däremot inte kan anses orts- eller allmänvanliga kan det från ett samhälleligt perspektiv emellertid vara mest ändamålsenligt att lägga ansvaret på den som hade möjlighet att förebygga skadan. Ett sådant strikt ansvar skulle dock i praktiken vara mycket likt en analogisk tillämpning av ansvaret enligt 32 kap. miljöbalken. De reglerna är förvisso inte uttömmande men en sådan utvidgning skulle likväl innebära ett avsteg från de ovannämnda förutsättningar som lagstiftaren ansett bör föreligga för ett strikt ansvar för miljöskador. Det finns emellertid exempel på sådana avsteg i praxis, som framförallt berör skador till följd av olika former av vattenhantering.s. 680
8.I NJA 1991 s. 720 ansåg Högsta domstolen att övervägande skäl talade för att en innehavare av fjärrvärmeanläggning bör bära ett strikt skadeståndsansvar för skador som orsakas av utsläpp från anläggningen. Verksamheten kunde förvisso inte betraktas som farlig men då det låg i sakens natur att risk för brott i rörsystemet och därav följande utsläpp av hett vatten aldrig helt kan undvikas, ansåg Högsta domstolen att situationen hade viss likhet med miljöskador. Med hänsyn till den utveckling som har skett på det grannelags- och miljöskaderättsliga området ansåg Högsta domstolen det följdriktigt att tillämpa ett strängt skadeståndsansvar, särskilt som det skulle stimulera till att öka anläggningarnas säkerhet. Från rättsteknisk synpunkt ansågs strikt ansvar vara att föredra framför att ställa upp särskilda aktsamhetskrav. Av vikt för utgången i målet var även att skador av aktuellt slag vanligen drabbar någon som direkt eller indirekt står i ett kontraktsförhållande till den som driver anläggningen.s. 681
9.I det senare rättsfallet NJA 1997 s. 468 ansåg Högsta domstolen att strikt ansvar på liknande grund även förelåg för innehavare av renvattenanläggning. Likaså ansågs i NJA 2001 s. 368 en samfällighetsförening, som drev en vatten- och avloppsanläggning, ha strikt skadeståndsansvar för en vattenskada i en villafastighet som uppstått till följd av att en spillvattenledning varit blockerad på grund av rottillväxt. I NJA 1997 s. 684 ansågs emellertid inte en dammägare ha ett strikt skadeståndsansvar för översvämningsskador nedströms vilka orsakats av att osedvanligt stora vattenmängder släppts fram genom en damm för vattenreglering.s. 681
10.Även om ovannämnda rättsfall rör skador i grannförhållanden låg grannelagsrätten inte uttryckligen till grund för utgången. Dessutom rörde målen särpräglade verksamheter med speciell risk för påverkan på omgivningen. Avgörandena är därför av begränsat värde för den generella grannelagsrätten. Vad rättsfallen visar är dock att strikt ansvar utan uttryckligt stöd i lag inte är principiellt främmande för svensk rätt, särskilt inte i grannförhållanden. Det är därför fullt tänkbart att strikt ansvar på grannelagsrättslig grund kan anses föreligga för sådana skadetyper som utifrån en orts- och allmänvanlighetsbedömning får anses oacceptabla.s. 681