1.3.1 Ett praktiskt problem Genom avgörandet i ”Rostiga spikar” har Høyesterett byggt vidare på de principer som domstolen uttryckte i Rt. 1997 s. 1029. Mot bakgrund av de båda avgörandena synes det norska rättsläget beträffande misstagsinterventionsbetalning i försäkringssammanhang kunna sammanfattas på följande vis. Ett misstagsintervenerande försäkringsbolag saknar som utgångspunkt återkravsrätt mot försäkringstagaren men har regressrätt mot det egentligt ansvariga bolaget. Regressrätten är självständig, i den meningen att invändningar som det egentligt ansvariga bolaget med framgång hade kunnat framställa mot ett krav från försäkringstagaren inte utgör hinder mot regressrätt.s. 645
2.De norska domarna illustrerar att misstagsinterventionsbetalningar i situationer där en försäkringstagare bytt försäkringsbolag är en praktisk realitet. Problemet kan uppstå även i Sverige. I ”Rostiga spikar” innehöll båda försäkringsbolagens villkor samma täckningsprincip, eller s.k. trigger: Försäkringsskyddet gällde ansvarsskador som konstaterats — med andra ord upptäckts — under respektive försäkringstid. Andra förekommande trigger-varianter vid ansvarsförsäkring är att försäkringsskyddet gäller ansvar för skador som inträffat, orsakats eller anmälts under försäkringstiden. När ett försäkringsbolag krävs på ersättning är det precis som i ”Rostiga spikar” inte alltid helt enkelt att med stöd av tillämplig trigger bedöma om skadan omfattas av försäkringsskyddet. NJA 2017 s. 237, som handlade om tolkning av en trigger-klausul i en ansvarsförsäkring enligt vilken försäkringsskyddet gällde skador som inträffat under försäkringsperioden, illustrerar att bedömningen kan vara förenad med svåra tolkningsoch bevisfrågor. Slutsatsen av det avgörandet synes närmast vara att det är först efter en sammanvägning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet som det kan bedömas om ett ansvar har triggats under försäkringstiden, med följd att skadan omfattas av försäkringen. När en försäkringstagare har bytt försäkringsbolag är det därför inte osannolikt att ett av bolagen kommer att ersätta en skada som det senare visar sig inte omfattades av de egna villkoren utan i stället av det andra bolagets villkor.s. 645
3.Risken för felbedömningar bör, som Høyesterett konstaterade, lämpligen bäras av försäkringsbolagen och inte av försäkringstagaren, på så sätt att denne blir återbetalningsskyldig mot det bolag som betalat för att därefter få söka ersättning av det andra bolaget, med risk att rätten till ersättning då redan prekluderats. Praxis om condictio indebiti kan dessutom anses peka i riktning mot att det betalande bolagets möjligheter till återkrav mot försäkringstagaren är små även i svensk rätt. Mot denna bakgrund kan regress mellan bolagen framstå som en god lösning.s. 646
4.Svenska prejudikat saknas dock. Frågan är således hur en svensk domstol bör bedöma rättsläget i en tvist mellan två försäkringsbolag där det ena av misstag betalat vad som egentligen skulle ha betalats av det andra. Svarar det svenska rättsläget mot det norska: Har ett misstagsinterventionsbetalande försäkringbolag regressrätt och ska regressrätten i så fall anses vara självständig eller härledd?s. 646
5.Liksom Høyesterett konstaterade i ”Rostiga spikar” angående norsk rätt kan regressrätt i svensk rätt följa av lag, avtal eller allmänna rättsgrundsatser. Jag inleder med att behandla vissa huvudlinjer som kan skönjas i lagregler om försäkringsgivares regressrätt (3.2). Därefter analyseras frågan om praxis ger uttryck för någon tillämpbar allmän rättsgrundsats (3.3). Avslutningsvis förs en mera ändamålsbaserad diskussion (3.4). Avsaknad av avtal mellan försäkringsbolagen är en antagen förutsättning i undersökningen. 3.2 Huvudlinjer i lagregleringen Den svenska försäkringsavtalslagen (2005:104) innehåller regler som pekar ut situationer där ett försäkringsbolag som betalat försäkringsersättning har regressrätt för sitt utlägg. Även i andra lagar finns sådana regler. Regressrätten kan gälla i förhållande till en skadevållande tredje man eller i förhållande till ett annat försäkringsbolag, såsom vid dubbelförsäkring.s. 646
6.Härledd regress. Flera av lagreglerna om försäkringsgivares regress ger en regressrätt av subrogationskaraktär. Det lagtekniska uttrycket för detta är att betalaren inträder i betalningsmottagarens rätt mot den som genom betalningen befriats från en befintlig förpliktelse gentemot betalningsmottagaren, se t.ex. 7 kap. 9 § försäkringsavtalslagen enligt vilken ett försäkringsbolag som ersätter en skada inträder i den skadelidandes rätt till skadestånd.s. 647
7.HD har i det försäkringsrättsliga målet NJA 2013 s. 233 beskrivit subrogation på följande sätt: Utgångspunkten för verkan av en subrogation är att den som betalar ersättning för en skada inträder i samma rättsliga position som den ursprungliga innehavaren av fordringen. Regressrätten omfattar den ekonomiska förlust som den försäkrade har drabbats av. Försäkringsbolaget kan aldrig få bättre rätt mot skadevållaren än vad den skadelidande har. Å andra sidan kan bolaget heller aldrig få sämre rätt än vad den skadelidande har. Härigenom kan sägas att regressrätten är härledd från den försäkrade och att bolaget endast inträder eller subrogeras i hans eller hennes rätt till skadestånd.[…]s. 647
8.Subrogation innebär, liksom överlåtelse av en fordring, ett byte av borgenär, s.k. cession. I regel föreligger inte något hinder mot sådan cession av fordringar. Det finns ur gäldenärens synpunkt inte något som skiljer subrogation från en överlåtelse. Konkret innebär detta bl.a. att om en försäkringsgivare betalar ut ersättning till försäkringstagaren och vill utöva en subrogationsrätt mot tredje man, så måste detta ske inom de frister som gällt om det i stället varit försäkringstagaren som utövat sin (genom försäkringsersättningen numera utsläckta) rätt mot tredje man. Det är alltså inte fråga om en självständig regressrätt av det slag Høyesterett gav uttryck för i ”Rostiga spikar”.s. 647
9.Självständig regress. Inte alla de lagregler som medger försäkringsbolag regressrätt pekar ut regressrätten som en renodlad subrogationsrätt. När det gäller regress mellan försäkringsbolag synes utgångspunkten snarare vara att regressrätten är självständig. Åtminstone gäller detta i fråga om preskriptions- och reklamationsfrister. Det innebär att frågan inom vilken tid ett försäkringsbolags regresskrav mot ett försäkringsbolag som också varit ansvarigt i förhållande till den försäkrade inte bestäms med utgångspunkt i vilka frister som skulle ha gällt om det i stället varit den försäkrade som framställt kravet. Regressfristerna är ofta i dessa fall självständigt reglerade, se t.ex. 7 kap. 4 § 3 st. försäkringsavtalslagen, 31 § 3 st. trafikskadelagen och 23 § 3 st. patientskadelagen. Därtill finns avtalsreglering i den regressöverenskommelse (RÖ) och den dubbelförsäkringsöverenskommelse (DÖ) som flera försäkringsbolag är anslutna till.s. 647
10.Befrielsekriteriet. Gemensamt för de lagreglerade situationerna är att försäkringsbolaget genom att utbetala ersättning helt eller delvis har befriat regressgäldenären från ett eget betalningsansvar i förhållande till betalningsmottagaren, t.ex. ett skadeståndsansvar eller ett annat försäkringsbolags försäkringsansvar. Ansvarsbefrielse kan därför framstå som ett kriterium för försäkringsgivares regressrätt. Detta befrielsekriterium är uppfyllt även vid fall av misstagsinterventionsbetalning. Rätten till försäkringsersättning anses åtminstone som ett slags tolkningsprincip inte få överstiga försäkringstagarens förlust. Skulle emellertid försäkringstagaren även efter misstagsinterventionen ha rätt till (full) ersättning av det egentligt ansvariga bolaget vore rätten till ersättning större än förlusten. Följaktligen torde misstagsinterventionsbetalningen anses befria det egentligt ansvariga bolaget i förhållande till försäkringstagaren så länge försäkringstagaren inte återbetalat beloppet.s. 648
11.Egenansvarskriteriet. Ingen av de lagregler som föreskriver regress är direkt tillämplig på det fallet att ett försäkringsbolag misstagsbetalat ett annat försäkringsbolags skuld. Mot bakgrund av att misstagsinterventionen får anses uppfylla det för reglerna gemensamma befrielsekriteriet framstår dock en analogisk tillämpning av någon av reglerna som näraliggande. Det förhållandet att regress mellan försäkringsbolag generellt tycks vara mera självständigt reglerad än andra försäkringsregressfall kan då tala för att de preskriptions- och reklamationsfrister som gällt mellan försäkringstagaren och det egentligt ansvariga bolaget inte bör tillgripas. Liksom i norsk rätt skulle misstagsinterventionen i så fall grunda en i detta avseende självständig regressrätt. Emot en analogitillämning talar dock det förhållandet att de lagregler som föreskriver regress innehåller ytterligare ett gemensamt kriterium som inte träffar misstagsinterventionen. Samtliga regler förutsätter nämligen att försäkringsbolaget varit förpliktat — enligt lag eller enligt försäkringsvillkoren — att utge ersättning för den skada som regresskravet avser. Utöver ett befrielsekriterium föreligger alltså också vad som skulle kunna betecknas som ett egenansvarskriterium. I misstagsinterventionsfallet har det betalande bolaget visserligen trott sig vara förpliktat att betala, men inget faktiskt ansvar har förelegat. Utrymmet för en analogitillämpning kan därför framstå som begränsat. 3.3 Finns det allmänna rättsgrundsatser om regress vid misstagsinterventionsbetalning? Av de båda Høyesterettsdomarna Rt. 1997 s. 1029 och ”Rostiga spikar” följer som sagt att som en norsk allmän princip gäller att den som betalat någon annans skuld har regressrätt mot gäldenären och att avsaknad av regress kräver särskild grund. Principen synes egentligen bestå av två underprinciper; en positiv princip (i) enligt vilken betalning av annans skuld är regressgrundande och en negativ princip (ii) enligt vilken avskärning av regressrätt kräver särskild grund.s. 648
12.Mer preciserat torde den positiva principen (i) kunna beskrivas på följande sätt. Den som gör en betalning vilken befriar en gäldenär från en vid betalningstidpunkten befintlig förpliktelse mot betalningsmottagaren har rätt till kompensation av gäldenären för den kostnad betalningen representerar, intill det belopp gäldenären befriats från att själv betala. Mot bakgrund av hur Høyesterett närmade sig den negativa underprincipen (ii) i ”Rostiga spikar”, skulle denna, i här aktuellt hänseende, kunna beskrivas på följande sätt. Regler som gäldenären kunnat åberopa mot betalningsmottagarens krav, i det hypotetiska fallet att betalaren inte hade betalat, kan inte åberopas till hinder för betalarens krav, såvida inte en befintlig rättsnorm eller särskilda skäl föranleder till annat. Även efter detta försök till precisering framstår tillämpningsområdet för principerna som vittomfattande. De träffar alltså inte enbart fall där regressborgenären är ett försäkringsbolag och är inte heller begränsade till misstagsinterventionsbetalning.s. 649
13.Frågan är om svensk praxis ger uttryck för några motsvarande eller andra regressprinciper tillämpliga vid misstagsinterventionsbetalning.s. 650
14.Regress vid interventionsbetalning i allmänhet. En betalning av någon annans skuld som sker utan såväl egen förpliktelse i förhållande till borgenären som uppdrag från gäldenären kallas som sagt för en interventionsbetalning. Till skillnad från vad som förefaller gälla enligt norsk rätt har inställningen i svensk praxis varit att den ansvarsbefrielse som betalningen innebär för gäldenären i förhållande till borgenären inte i sig medför regressrätt. Flera HD-fall talar i stället för att svensk rätt innehåller en princip av motsatt innebörd, nämligen att interventionsbetalare saknar regressrätt. Någon ytterligare förutsättning än enbart betalning av annans skuld har krävts, såsom att betalaren själv varit förpliktad i förhållande till borgenären (jfr egenansvarskriteriet under 3.2 ovan) eller förekomsten av en avtalsrelation mellan betalare och gäldenär. Att gäldenären gör en vinst på betalarens bekostnad har med andra ord inte varit tillräckligt.s. 650
15.Flera författare har dock varit kritiska till inställningen i praxis och framfört att interventionsbetalning, åtminstone de lege ferenda, som utgångspunkt bör vara regressgrundande. Det förefaller därvid huvudsakligen vara regressrätt av subrogationskaraktär som förespråkats, i den meningen att gäldenären ska ha möjlighet att göra samma invändningar mot betalaren som hade kunnat göras mot borgenären. Den förespråkade principen synes med andra ord stå i överensstämmelse med den norska underprincipen (i) men inte med (ii). Generellt har subrogationslösningen den fördelen att den inte innebär en försämring av gäldenärens rättsliga position jämfört med om förpliktelsen alltjämt kvarstått i förhållande till borgenären eller om fordringen övergått till någon annan genom överlåtelse. Mot bakgrund av att fordringar kan överlåtas oavsett om gäldenären samtycker till det och till och med om gäldenären och borgenären avtalat om att överlåtelse inte får ske, så kan en allmän princip enligt vilken interventionsbetalning är subrogationsgrundande framstå som rimlig. Lösningen är också mera objektiv än det slag av dold kontroll som kan förekomma när en domstol på vaga grunder tolkar in en underförstådd överlåtelse eller förpliktelse mellan betalare och borgenär.s. 650
16.Regress vid misstagsinterventionsbetalning. Oavsett vad som allmänt gäller i fråga om interventionsbetalares regressrätt har Hellner, med hänvisning till Ussing, och Håstad, med hänvisning till Ussing och Hellner, angett, respektive angett att det brukar anges, att regressrätt föreligger om betalningen skett därför att betalaren av misstag trott sig själv vara förpliktad att betala. Hellners motivering var bl.a. det argument för att misstagsinterventionsbetalare i allmänhet borde ha regressrätt som jag lånat ovan under 1: ”Det blir en onödig omgång, om [betalaren] först skall kräva borgenären och denne sedan i sin tur kräva den verklige gäldenären.” Trots att det inte handlar om ett återkrav mot betalningsmottagaren kan också vad som ibland anges som grunderna för läran om condictio indebiti tala för en särbehandling av dessa fall av interventionsbetalning och att regressrätt bör medges. Det är ju fråga om en misstagsbetalning genom vilken det utan rättsgrund har skett en förmögenhetsförskjutning från betalaren, inte till betalningsmottagaren men till gäldenären i och med att betalningen befriat gäldenären från ett befintligt skuldansvar. Gäldenären skulle med andra ord kunna sägas ha gjort en obehörig vinst. Praxis talar emellertid emot att misstagsinterventionsbetalning ska behandlas annorlunda än interventionsbetalningar i allmänhet.s. 651
17.HD har visserligen i NJA 1999 s. 575, med stöd av justitierådet Sjögrens tillägg i NJA 1912 s. 562, obiter dictum uttalat att regressrätt föreligger när någon av misstag betalat annans skuld i den felaktiga tron att gäldenären ställt medel till förfogande för betalningen. I fråga om situationen att misstaget bestått i att betalaren själv trott sig vara förpliktad i förhållande till betalningsmottagaren synes HD emellertid ha intagit en motsatt ståndpunkt. I NJA 1958 s. 448, har HD prövat frågan om en sådan misstagsinterventionsbetalares regressrätt. Omständigheterna var komplicerade, men mycket förenklat gick fallet ut på följande. En bank hade trott sig vara skadeståndsskyldig mot ett företag och till detta betalat ersättning för skadan. Det visade sig emellertid att det inte var banken som varit skadeståndsskyldig utan någon annan. Banken krävde ersättning av den egentlige gäldenären och åberopade bl.a. att banken genom subrogation inträtt i företagets skadeståndsanspråk, alternativt att betalningen skulle anses ha skett under den konkludenta förutsättningen att företagets skadeståndsrätt överfördes på banken. HD uttalade kategoriskt att banken inte visat att skadeståndsanspråket hade övergått till banken och ogillade bankens talan mot gäldenären. Fallet tycks med andra ord bekräfta att den i praxis fastslagna allmänna principen om att interventionsbetalare saknar regressrätt även gäller i fråga om misstagsinterventionsbetalningar.s. 652
18.Regress vid misstag i försäkringssammanhang. Kanske är dock möjligheterna till regress vid misstagsinterventionsbetalning större i försäkringssammanhang än annars. Rättsfallet NJA 1947 s. 638 kan anses tala för det. I fallet hade två fartyg sammanstött, med följd att besättningspersonal i det ena fartyget avled. Den drabbade besättningen var olycksfallsförsäkrad, dels hos Försäkringsgivare 1, dels hos Försäkringsgivare 2. Försäkringsgivare 1:s försäkringsskydd gällde olycksfall som orsakats av krigsåtgärder, i enlighet med 1937 års lag om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer. Försäkringsgivare 2 ansvarade för civila olycksfall. Försäkringsskyddet var alltså uppdelat mellan de båda bolagen allteftersom ett olycksfall skulle anses orsakat av krigsåtgärd eller inte. Försäkringsgivare 1 utbetalade försäkringsersättning till de döda besättningsmedlemmarnas efterlevande och krävde regressvis ersättning av det andra fartygets rederi, vilket i och för sig varit skadeståndsansvarigt enligt 8 § 1891 års sjölag. HD fann att olyckan inte orsakats av en krigsåtgärd, vilket innebar att den inte hade omfattats av Försäkringsgivare 1:s ansvar utan av Försäkringsgivare 2:s ansvar. Det var emellertid Försäkringsgivare 2 som, i enlighet med den beslutsordning som gällde enligt 1937 års krigsförsäkringslag, hade gjort bedömningen att det varit fråga om en krigsåtgärdsolycka liksom fastställt ersättningsbeloppet, vilka beslut Försäkringsgivare 1 sedan hade verkställt. HD angav att Försäkringsgivare 1 under dessa omständigheter skulle anses ha inträtt i de skadelidandes rätt mot rederiet, trots att ersättningen inte omfattades av bolagets ansvar.s. 652
19.Frågan om regress mellan försäkringsbolag var inte aktuell i NJA 1947 s. 638. Fallet rörde försäkringsgivares subrogationsrätt mot en skadevållande tredje man. Men avgörandet skulle som sagt kunna tas som stöd för att möjligheterna till regress vid misstagsinterventioner är större i försäkringssammanhang. De speciella omständigheterna knutna till beslutsordningen i 1937 års lag och HD:s vaga, kasuistiska motivering gör emellertid att det är svårt att dra några generella slutsatser av fallet. Dessutom pekar ett senare rättsfall, NJA 2001 s. 711, i riktning mot att synen på regress i försäkringssammanhang tvärtom är sträng.s. 653
20.Också 2001 års fall gällde subrogation mot en skadevållare på grund av utgiven försäkringsersättning. Försäkringsbolaget hade ersatt bankfackskunder den skada de lidit till följd av stölder i bankens valv, vilka delvis orsakats av grov vårdslöshet hos bankens bevakningsbolag. Banken var försäkringstagare men försäkringen gällde till förmån för bankkunderna. Försäkringsbolaget krävde regressvis ersättning av bevakningsbolaget. Enligt HD hade bankkunderna inte haft något skadeståndsanspråk mot bevakningsbolaget som försäkringsbolaget kunnat inträda i. Däremot angav HD att banken i förhållande till kunderna varit ansvarig för skadan och att det ansvaret konstituerade en ren förmögenhetsskada för banken, vilken bevakningsbolaget i sin tur varit skadeståndsansvarigt för. Genom försäkringsersättningen hade bevakningsbolaget också befriats från skadeståndsansvaret mot banken. HD uttalade dock att just bankens skada inte täcktes av försäkringen och att försäkringsbolaget därför varken på grund av försäkringsavtalet eller lag kunde ha subrogationsrätt.s. 653
21.Emot att regressmöjligheterna i dag skulle vara större i försäkringssammanhang än annars talar också det förhållandet att det enligt den numera centrala bestämmelsen om subrogationsrätt mot skadevållare, 7 kap. 9 § försäkringsavtalslagen, explicit krävs att den utgivna ersättningen omfattas av försäkringen. Av motsvarigheten i 25 § 1927 års försäkringsavtalslag följde endast att försäkringsgivarens betalning skulle ha skett ”i följd av skadeförsäkring”, vilket medgav extensivare tolkningar. Möjligheterna till regress vid ersättning som inte varit villkorsenlig framstår därför som mindre i dag än förut.s. 653
22.Sammantaget förefaller det vara svårt att med någon styrka hävda förekomsten av en allmän försäkringsrättslig rättsgrundsats om regress vid misstagsinterventionsbetalning. På ett mera generellt plan skulle 1947 års fall emellertid kunna tas till intäkt för att regressvägen inte kategoriskt är stängd när en betalare utgått från att det funnits en betalningsförpliktelse som objektivt sett saknats.s. 654
23.Rättsläget efter NJA 2016 s. 107. Möjligtvis har dock rättsläget beträffande interventionsbetalares regressrätt ändrats i och med den s.k. emissionsgarantidomen, NJA 2016 s. 107. I fallet hade några personer i förhållande till ett bolag som skulle emittera aktier ställt en emissionsgaranti. Åtagandet innebar att om emissionen inte fulltecknades skulle garanterna teckna och betala för de aktier som återstod för att full teckning skulle uppnås. Emissionen blev inte fulltecknad men garanterna infriade inte sitt åtagande. Ett intervenerande bolag tecknade och betalade för de kvarvarande aktierna i garanternas ställe. HD fann att intervenienten hade fått en på subrogation grundad regressrätt mot garanterna. Motiveringen var att intervenienten inte hade genomfört fyllnadsteckningen i syfte att befria garanterna från ansvar och att garanterna heller inte haft fog att tro det, att emittentbolaget genom att godta interventionen fick anses ha samtyckt till intervenientens krav mot garanterna samt att garanterna varit i dröjsmål och därför inte hade betagits sin rätt att själva infria garantin.s. 654
24.Av domskälen får man som läsare intrycket att HD i emissionsgarantidomen ansåg sig tillämpa en allmän princip. Fallet synes med andra ord öppna upp för att interventionsbetalning in dubio bör uppfattas vara subrogationsgrundande, i linje med vad som förespråkats i doktrinen. Tidigare praxis och det förhållandet att emissionsgarantidomen inte avgjordes av HD in pleno talar dock emot att domens princip gäller utanför området för just emissionsgarantier.s. 655
25.Oavsett hur bred emissionsgarantidomens princip ska uppfattas torde den dock inte vara tillämplig på fall av misstagsinterventionsbetalning. Principen, som den framgår i domen, är uppbyggd på en rad mer eller mindre subjektiva rekvisit. Den synes närmast fylla funktionen av en presumerad fordringsöverlåtelse. Som sagt ska betalningsmottagaren anses ha samtyckt till betalarens krav mot gäldenären, betalaren ha betalat utan gåvoavsikt i förhållande till gäldenären och gäldenären saknat fog att tro att betalaren betalat med gåvoavsikt. Om en försäkringstagare som har bytt försäkringsgivare begär försäkringsersättning hos den nuvarande försäkringsgivaren, lär försäkringstagaren inte genom att ta emot betalningen kunna anses ha samtyckt till att det betalande bolaget får ett krav mot försäkringstagarens tidigare försäkringsgivare. Försäkringstagaren har antagligen utgått från att betalningen kommer från rätt bolag och att det inte funnits någon rätt i förhållande till den tidigare försäkringsgivaren som det betalande bolaget kunnat inträda i och därmed grunda ett krav på, vilket försäkringstagaren kunnat samtycka till. Dessutom har det betalande bolaget antagligen trott sig vara ensamt förpliktat och har därför varken haft anledning att fundera på om det ska vända sig mot det egentligt ansvariga bolaget eller övervägt frågan om betalningen ska vara en gåva i förhållande till detta. Den tidigare försäkringstagaren lär heller inte vid betalningstidpunkten ha haft anledning att fundera på om det betalande bolaget betalat med gåvoavsikt eller inte. Sannolikt vet bolaget vid denna tidpunkt ingenting om vad dess tidigare försäkringstagare har för ärenden i förhållande till sin nya försäkringsgivare. Emissionsgarantidomens princip passar helt enkelt illa på misstagsinterventionsfallet.s. 655
26.SlutsatsSlutsatsen tycks bli att svensk rätt, till skillnad från norsk, i princip saknar en allmän rättsgrundsats som medger misstagsintervenerande försäkringsgivare, eller andra misstagsinterventionsbetalare, regressrätt. 3.4 Ska slumpen styra? I ”Rostiga spikar” innehöll båda försäkringsvillkoren som sagt samma slags trigger-klausul. Försäkringsskyddet gällde skador som konstaterats under försäkringstiden. Men när en försäkringstagare byter försäkringsbolag från ett till ett annat kan det lika gärna vara så att försäkringsvillkoren innehåller olika triggers. Den tidigare försäkringen kan t.ex. föreskriva att skyddet gäller skador som inträffat under försäkringstiden, medan den senare ersätter skador som upptäckts under försäkringstiden. I den situationen kan en skada komma att omfattas av båda försäkringarna, nämligen om skadan ska anses inträffad under försäkringsperiod ett men upptäckt först under försäkringsperiod två. Med andra ord föreligger ett fall av dubbelförsäkring.s. 655
27.Dubbelförsäkring föreligger inte bara i dessa situationer utan i alla fall där ett och samma intresse skyddas av två olika försäkringar, t.ex. när både en hemförsäkring och en reseförsäkring täcker egendom medförd på resa. Vid dubbelförsäkring har försäkringstagaren rätt att vända sig mot vilket som helst av bolagen för ersättning. Försäkringstagaren har dock inte rätt till högre ersättning sammanlagt från bolagen än som svarar mot skadan. Utbetalad ersättning från endera bolaget befriar därför också det andra bolaget i motsvarande mån. Detta följer av 6 kap. 4 § försäkringsavtalslagen. Att försäkringstagaren har fått full ersättning från ett av bolagen innebär dock inte att den kostnad som betalningen representerar ska stanna på det bolaget. Av bestämmelsen följer nämligen också att om summan av försäkringsbolagens ansvarsbelopp överstiger skadan så fördelas ansvarigheten inbördes mellan bolagen i proportion till ansvarsbeloppen. Till den del betalningen överstiger den egna kvotdelen har det betalande bolaget med andra ord regressrätt.s. 656
28.Man kan fråga sig om det vore rimligt om utgången i regressfrågan skulle bestämmas efter en sådan sak som huruvida försäkringsbolagen har samma eller olika trigger-klausuler. Bör inträdet av en rättsföljd verkligen vara så styrd av vad som kan framstå vara närmast en tillfällighet? Det förefaller inte vara en särskilt god ordning. Att praxis hittills talat för att misstagsinterventionsbetalare som utgångspunkt saknar regressrätt bör, med hänvisning till NJA 1947 s. 638 och uppfattningen i doktrinen, inte medföra att regressvägen alltid är stängd. Trots avsaknaden av tillämpliga, etablerade rättsgrundsatser och trots det egenansvarskriterium som framgår i lagregler om försäkringsgivares regressrätt, anser jag därför att det finns utrymme för en analogisk tillämpning av regressregeln i 6 kap. 4 § försäkringsavtalslagen när ett försäkringsbolag misstagsbetalat ett annat försäkringsbolags skuld, åtminstone om misstaget varit befogat.s. 656
29.I konsekvens härmed bör regressrätten, såsom gäller vid dubbelförsäkring och som i övrigt är huvudregeln i förhållanden mellan försäkringsbolag, betraktas som självständig, i den bemärkelsen att eventuella preskriptions- och reklamationsfrister som gällt mellan det egentligt ansvariga bolaget och försäkringstagaren inte träffar regresskravet.s. 657