Misstagsbetalning av annans skuld1 hänvisning
Rättsfall
NJA 2013 s. 233
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2013 s. 233
BibTeX
@misc{nja-2013-s-233,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2013 s. 233}},
year = {2013},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
4 hänvisningar i 3 artiklar · 4 stycken/fotnoter
Makten över regressrätten*1 hänvisning
Svensk rättspraxis2 hänvisningar
- Högsta domstolen konstaterade att det var ostridigt mellan parterna att gärningsmannen berett sig tillträde till bostaden genom den olåsta ytterdörren och att det sålunda kunde antas att skadan inte skulle ha inträffat om den ifrågavarande säkerhetsföreskriften hade iakttagits. Å andra sidan ansågs den ifrågavarande oaktsamheten inte ha varit av särskilt allvarlig natur. Med hänsyn härtill fanns enligt Högsta domstolen inte skäl att sätta ner ersättningen i större utsträckning än med de 50 % som den försäkrade själv medgivit. Av allt att döma hade domstolen kunnat tänka sig en ännu mera begränsad nedsättning om inget medgivande hade funnits, sannolikt med endast 25 %, i enlighet med en av domstolen åberopad överenskommelse mellan försäkringsbolagen och Försäkringsinspektionen (numera Finansinspektionen) som ingåtts under våren 1984. Av allt att döma skulle bedömningen ha blivit densamma vid en tillämpning av 4 kap. 6 § FAL. 2.5 Regressrätt 2.5.1 Förutsättningar enligt 25 § GFAL Flera avgöranden gäller försäkringsgivares regressrätt vid skadeförsäkring enligt 25 § GFAL. Enligt denna bestämmelse hade försäkringsgivaren en sådan rätt endast under förutsättning att skadan orsakats ”uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet” alternativt av någon som ”enligt lag är skyldig att utgiva skadestånd evad han är till skadan vållande eller icke”. I NJA 2001 s. 234 förklarade Högsta domstolen att vid bedömningen enligt 25 § GFAL av om ett barn vållat en brandskada uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet, hänsyn inte skall tas till subjektiva förhållanden såsom barnets ålder och allvarliga psykiska störning. I NJA 1993 s. 764 slog Högsta domstolen fast att regressrätt med stöd av 25 § GFAL kan uppkomma gentemot skadevållare med strikt skadeståndsansvar oberoende av huruvida detta ansvar följer av en uttrycklig lagregel eller vilar på en genom rättspraxis införd regel. Enligt FAL uppkommer regressrätt utan de ovan nämnda begränsningarna. Vid detta förhållande är det tydligt att de båda nu nämnda avgörandena inte längre har någon betydelse för omfattningen av försäkringsgivares regressrätt. 2.5.2 Regressrätt avseende hittelön? I NJA 1994 s. 283 hade en försäkringsgivare betalat hittelön till upphittaren av en försäkrad personbil som stulits, varefter ett regresskrav riktades mot den som stulit bilen. Enligt hovrätten, vars dom fastställdes av Högsta domstolen, utgjorde hittelönen en sådan kostnad som är ersättningsgill enligt 5 kap. 7 § andra punkten SKL. Vidare ansågs försäkringsgivaren ha erlagt hittelönen för den försäkrade bilägarens räkning. Betalningen hade därför skett på grund av försäkringsavtalet med följd att regressrätt med stöd av 25 § GFAL ansågs föreligga. Kravet på att den betalning varpå försäkringsgivaren grundar sitt regresskrav skett på grund av försäkringsavtalet har på intet sätt övergivits i FAL. Vid detta förhållande får det anses klart att NJA 1994 s. 283 äger relevans vid tillämpning av också 7 kap. 9 § och 8 kap. 19 § i nämnda lag. 2.6 Tredje mans rätt Enligt 9 kap. 6 § första meningen FAL har varje försäkrad, inklusive tredje män som omfattas av försäkringen, rätt att uppbära ersättning från försäkringsgivaren. Enligt bestämmelsens andra mening får försäkringsgivaren dock till försäkringstagaren betala ett försäkringsbelopp som någon annan kan ha rätt till, om det inte framgår av försäkringsavtalet vem denne är och den berättigade inte heller hos försäkringsgivaren har anmält att han själv vill bevaka sin rätt. I sak motsvarar denna regel vad som tidigare föreskrevs i 57 § GFAL. Enligt NJA 2003 s. 89 har försäkringsgivaren, vid tillämpning av sistnämnda regel, såväl åberopsbördan som bevisbördan beträffande de nyss nämnda omständigheter som enligt det nämnda stadgandet kan medföra undantag från försäkringstagarens rätt. Av allt att döma äger detta giltighet också vid tillämpning av 9 kap. 6 § FAL. 2.7 Direktkravsrätt 2.7.1 Grundad på överlåtelse I NJA 1993 s. 222 hade en skadelidande framställt skadeståndsanspråk mot en ansvarsförsäkrad skadevållares konkursbo. Konkursboet hade vidarebefordrat anspråket till ansvarsförsäkringsgivaren som avböjt detta. I denna situation hade konkursboet överlåtit sitt anspråk på försäkringsersättning till den skadelidande. Frågan i målet gällde huruvida den skadelidande med hänvisning till denna överlåtelse ägde rätt till ersättning för sin skada direkt från försäkringsgivaren. Högsta domstolen slog inledningsvis fast att det enligt allmänna civilrättsliga grundsatser i regel inte föreligger hinder mot så kallad cession, det vill säga byte av borgenär, men att undantag görs när särskilda omständigheter föreligger. Enligt domstolen saknades emellertid anledning att inte godta att en ansvarsförsäkringstagare som drabbats av försäkringsfall överlåter den rätt till försäkringsersättning som kan tillkomma vederbörande. Överlåtelsen skulle sålunda anses ge den skadelidande förvärvaren rätt att kräva ersättning direkt från försäkringsgivaren. Domstolen tillade emellertid att den skadelidande förvärvaren, liksom annars vid cession, inte kan få bättre rätt än vad överlåtaren hade. 2.7.2 Grundad på FAL Vid sidan om sådana överlåtelsesituationer äger en skadelidande rätt att rikta krav direkt mot skadevållarens ansvarsförsäkringsgivare under de förutsättningar som anges i 9 kap. 7 § FAL. I NJA 2013 s. 233 aktualiserades frågan om huruvida en försäkringsgivare som betalat ersättning för en skada regressvis inträder i den skadelidandes sålunda stadgade direktkravsrätt. Högsta domstolen konstaterade att försäkringsgivares regressrätt enligt 7 kap. 9 § och 8 kap. 19 § FAL utgör en subrogationsrätt, det vill säga en rätt för försäkringsgivaren att inträda i den skadelidande försäkringstagarens rätt att erhålla skadestånd från skadevållaren samt att innebörden härav är att försäkringsgivaren vare sig kan få bättre eller sämre rätt mot skadevållaren än vad den skadelidande försäkringstagaren har. Vidare konstaterade domstolen att en subrogationsrätt, i likhet med en fordringsöverlåtelse, inte innebär något annat än ett borgenärsbyte. Med hänvisning härtill slog domstolen fast att försäkringsgivares regressrätt enligt 7 kap. 9 § och 8 kap. 19 § FAL inte endast medför en rätt att inträda i den skadelidande försäkringstagarens rätt till skadestånd från skadevållaren utan även en rätt att inträda i den skadelidande försäkringstagarens rätt att rikta krav direkt mot skadevållarens ansvarsförsäkringsgivare enligt 9 kap. 7 § FAL. 2.8 Förmånstagarförordnanden 2.8.1 Formkrav Enligt 14 kap. 3 § första stycket FAL skall ett förmånstagarförordnande, för att vara gällande, göras genom ett egenhändigt undertecknat meddelande till försäkringsgivaren. I sak motsvarar denna regel i det närmaste vad som tidigare föreskrevs i 103 § första stycket GFAL. I förarbetena till FAL uttalas att det uppställda kravet innefattar att meddelandet skall vara riktat till försäkringsgivaren, att försäkringstagaren skall ha vidtagit ändamålsenliga åtgärder för att få det överbringat till försäkringsgivaren, exempelvis genom att posta det, men att det inte är nödvändigt att meddelandet har kommit fram till försäkringsgivaren när försäkringsfallet inträffar. Samtidigt betonas att ett meddelande inte äger verkan som förmånstagarförordnande om försäkringstagaren bara har upprättat det utan att några befordringsåtgärder vidtagits. I anslutning härtill konstateras att 14 kap. 3 § FAL inte innefattar någon motsvarighet till 10 kap. 3 § ÄB om nödtestamenten. Det framhålls emellertid att skriftliga meddelanden som försäkringstagaren gör under sådana förhållanden som avses i det lagrummet ibland bör kunna behandlas som meddelanden som är avsedda för försäkringsbolaget. Till stöd härför återfinns en hänvisning till NJA 1982 s. 390, som gällde huruvida ett meddelande skulle anses utgöra ett giltigt förmånstagarförordnande enligt 103 § första stycket GFAL.
- 1.2.2.5 NJA 2002 s. 244 1.1 NJA 2003 s. 89 2.6 NJA 2004 s. 534 1.2.2.1; 1.2.2.2 NJA 2004 s. 566 3.2 NJA 2004 s. 609 3 NJA 2005 s. 324 3.6.2 NJA 2005 s. 335 3.6.3; 3.6.3 NJA 2005 s. 745 6.7 NJA 2006 s. 32 6.3 NJA 2006 s. 53 1.2.1; 1.2.2.1; 1.2.2.2; 1.2.2.3; 1.2.2.4 NJA 2006 s. 367 1.2.2.4; 1.6.3 NJA 2006 s. 721 1.6.1.1 NJA 2007 s. 17 1.2.2.2; 1.2.2.4 NJA 2007 s. 461 3 NJA 2007 s. 482 6.4 NJA 2007 s. 997 3.1 NJA 2008 s. 668 1.2.2.1 NJA 2008 s. 1217 I och II 3 NJA 2009 s. 94 1.7.1 NJA 2009 s. 104 3 NJA 2009 s. 244 3.6.1 NJA 2009 s. 355 1.2.2.1 NJA 2009 s. 408 1.2.2.1; 1.4 NJA 2009 s. 846 6.6 NJA 2009 s. 877 1.2.2.1; 1.4 NJA 2010 s. 227 1.2.2.1; 1.2.2.2; 1.2.2.3 NJA 2010 s. 661 3 NJA 2011 s. 331 I och II 3.2 NJA 2012 s. 3 1.2.2.1; 1.2.2.3; 1.2.2.4; 1.2.2.5; 1.2.2.6 NJA 2012 s. 414 1.7; 3.6.4 NJA 2012 s. 584 3.5.1 NJA 2012 s. 685 3 NJA 2013 s. 233 2.7.2 NJA 2013 s. 253 1.2.1; 1.2.2.2; 1.2.2.3; 1.2.2.4; 1.7 NJA 2013 s. 438 3 NJA 2013 s. 560 3.4 NJA 2013 s. 659 1.1 NJA 2013 s. 1121 4.2 NJA 2014 s. 3 6.2 NJA 2014 s. 684 1.1 NJA 2015 s. 365 2.3.2 Marknadsdomstolen MD 2011:21 1.5 Regeringsrätten (numera Högsta förvaltningsdomstolen) RÅ 1990 ref. 106 5.1 RÅ 1992 ref. 29 5.2 Övriga domstolar Hovrätten för Övre Norrlands dom den 8 april 2011 i mål nr T 483-09 1.4