Stycket

50.Detta synsätt förefaller närmast ofrånkomligt även vad gäller proportionalitetskravet i RF och enligt min bedömning ska tillämpning av en begränsande lagreglering därmed anses ändamålsenlig om det föreligger mer än en obetydlig sannolikhet för att ändamål som föranlett regleringen därigenom tillgodoses i mer än obetydlig grad. Strikt taget är det relevanta måttet då inte det bidrag till ändamålets tillgodoseende som tillämpning i den enskilda situationen skulle innebära, utan den grad av tillgodoseende som möjligheten till sådan tillämpning ger. Att en sannolikhetskomponent används beror på att rationell koppling får anses föreligga redan vid en viss sannolikhet. När det sedan gäller ”mer än obetydligt” så har det uttrycket valts för att få en viss, om än mycket låg, tröskel-nivå för sannolikheten respektive graden av tillgodoseende. En ordning där vilket osannolikt eller obetydligt bidrag som helst anses tillräckligt skulle enligt min mening inte i praktiken kunna hanteras rationellt av relevanta aktörer, något som gör att rationell koppling faktiskt kan sägas kräva en ”mer än obetydlig” nivå. Att kravet samtidigt ska ställas mycket lågt beror på att ändamålsenligheten handlar om rationell koppling och inte om att kontrollera så att det mest verkningsfulla eller effektiva sättet att tillgodose ett ändamål valts. Var gränsen för ”mer än obetydligt” sedan faktiskt ska anses gå är något som över tid får bestämmas genom rättspraxis, vilket här gör det i avsnitt 8.1 nämnda avgörandet HFD 2016 ref. 44 särskilt relevant. Det är nämligen det första fall från högsta instans där det ställts på sin spets. En kortare genomgång av fallet fokuserad på den proportionalitetsprövning som skedde följer.s. 598