- att undvika begränsningen följer av dess sammantagna betydelse. När man betraktar dessa steg som en helhet är det viktigt att ta till sig den fundamentala skillnad som råder mellan å ena sidan det första och andra steget och å andra sidan det tredje steget. De första två stegen är värdeneutrala utvärderingar som bäst beskrivs som en strävan efter paretoeffektivitet, medan det sista steget innefattar en bedömning som, även om den i sig bara är en del i ett ramverk för rationell bedömning, i högsta grad är tänkt att innefatta värdeladdade intresseavvägningar. Syftet med detta huvudavsnitt är att bättre underbygga och i viss mån utveckla den ovan citerade modellen, särskilt mot bakgrund av den praxisgenomgång som presenterats i avsnitt 5 (del II). Nämnda genomgång når till slutet av 2015 och längre än så sträcker sig överhuvudtaget inte min mer systematiska undersökning av praxis för denna framställning. I avsnitt 7 och här i avsnitt 8 dyker emellertid nyare praxis upp. Det handlar om två avgöranden som meddelades när författandet av framställningen redan fortskridit en bra bit, i avsnitt 7 en hänvisning till HFD 2016 ref. 59 och i detta huvudavsnitt kommer HFD 2016 ref. 44 spela en viktig roll. Sistnämnda avgörande är framför allt relevant eftersom det där bekräftas att en trestegsmodell är det övergripande angreppssätt som en prövande domstol vanligen bör utgå från vid proportionalitetsprövningen enligt RF 2:21 och då det belyser hur HFD ser på prövningen av ändamålsenlighet. 8.2 Ändamålsenlighet När det gäller detta steg i prövningsmodellen så finns det anledning att ytterligare behandla dels hur domstol ska bestämma en begränsnings ändamål, dels hur ”ägnat att tillgodose” egentligen ska förstås mot bakgrund normprövningens konkreta karaktär.
- Detta synsätt förefaller närmast ofrånkomligt även vad gäller proportionalitetskravet i RF och enligt min bedömning ska tillämpning av en begränsande lagreglering därmed anses ändamålsenlig om det föreligger mer än en obetydlig sannolikhet för att ändamål som föranlett regleringen därigenom tillgodoses i mer än obetydlig grad. Strikt taget är det relevanta måttet då inte det bidrag till ändamålets tillgodoseende som tillämpning i den enskilda situationen skulle innebära, utan den grad av tillgodoseende som möjligheten till sådan tillämpning ger. Att en sannolikhetskomponent används beror på att rationell koppling får anses föreligga redan vid en viss sannolikhet. När det sedan gäller ”mer än obetydligt” så har det uttrycket valts för att få en viss, om än mycket låg, tröskel-nivå för sannolikheten respektive graden av tillgodoseende. En ordning där vilket osannolikt eller obetydligt bidrag som helst anses tillräckligt skulle enligt min mening inte i praktiken kunna hanteras rationellt av relevanta aktörer, något som gör att rationell koppling faktiskt kan sägas kräva en ”mer än obetydlig” nivå. Att kravet samtidigt ska ställas mycket lågt beror på att ändamålsenligheten handlar om rationell koppling och inte om att kontrollera så att det mest verkningsfulla eller effektiva sättet att tillgodose ett ändamål valts. Var gränsen för ”mer än obetydligt” sedan faktiskt ska anses gå är något som över tid får bestämmas genom rättspraxis, vilket här gör det i avsnitt 8.1 nämnda avgörandet HFD 2016 ref. 44 särskilt relevant. Det är nämligen det första fall från högsta instans där det ställts på sin spets. En kortare genomgång av fallet fokuserad på den proportionalitetsprövning som skedde följer.
- Om vi sedan går över till den andra meningen i det ovan citerade prövningssteget så är det enligt min mening en självklar utgångspunkt att intresset av att ha en lagreglering som möjliggör den aktuella tillämpningen erhålls genom den där angivna sammanvägningen. Ändamål som föranlett regleringen är som framgått i avsnitt 8.2 det enda godtagbara motivet för en begränsande tillämpning och att intresset för sådan huvudsakligen påverkas av hur angeläget det ändamålet är samt av det bidrag i den riktningen som möjligheten till tillämpning skulle ge framstår som närmast självklart. Därutöver är dock sannolikheten att ändamålet faktiskt tillgodoses genom tilllämpning något som måste beaktas i en viss typ av fall. När den aktuella begränsande regleringen är retrospektiv och den ändamålsfrämjande effekten är helt eller nästan helt systematisk, såsom är fallet med straffstadganden, så är uppskattningen av den ändamålsfrämjande effekten ofta närmast oberoende av den omedelbara konsekvensen av tillämpning i det enskilda fallet. Men när det gäller begränsande prospektiva regleringar, framför allt förvaltningsrättsliga sådana som syftar till att påverka ett pågående skeende genom ingrepp gentemot enskilda, så kan det uppkomma situationer där tilllämpning förvisso anses ändamålsenlig men där sannolikheten för att ändamålet tillgodoses i mer än obetydlig grad trots allt är låg. Detta minskar rimligen intresset av tillämpning och visar att sammanvägningen av ändamålets angelägenhet och det eventuella bidraget i denna typ av fall måste ses i ljuset av sannolikheten för att relevant ändamålsfrämjande effekt alls uppnås. Som exempel kan en återkoppling till HFD:s bedömning i HFD 2016 ref. 44 göras — hur hade den sett ut om den enskilde varit avviken i 5 år istället för 20? Utifrån det resonemang som HFD förde så bedömer jag det som troligt att begränsande tillämpning då skulle ansetts ändamålsenlig, något som dock inte rimligen kan innebära att sannolikheten för att bakomliggande ändamål alls främjas blir irrelevant i den intresseavvägning som görs vid bedömningen av strikt proportionalitet.
Rättsfall
HFD 2016 ref. 44
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
HFD 2016 ref. 44
BibTeX
@misc{hfd-2016-ref-44,
author = {{Högsta förvaltningsdomstolen}},
title = {{HFD 2016 ref. 44}},
year = {2016},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
5 hänvisningar i 2 artiklar · 5 stycken/fotnoter
Rättighetsskyddet i Högsta förvaltningsdomstolen1 hänvisning